Men varför vandrar du då? Nyfiken.
Det började med att jag gick över åkrarna i tonåren när jag var rastlös och behövde komma ut. Jag gick från den ena bondgården till den andra. Jag blev äventyrslysten och förhäxade mig i Sveriges Bilatlas. Så jag bestämde mig helt enkelt för att gå från en ort till en annan. På mina första vandringar blev jag en slagen hjälte efteråt och var mör i hela kroppen och hade blåsor på fötterna.
Till mina allra första vandringar hörde Bosjökloster - Landskrona. Jag och en god vän var ute i snöstorm och tio minusgrader med sommartält och sommarsovsäckar. Jag la min dunjacka över sovsäcken och låg fullt påklädd med tröjor i sovsäcken. Eftersom luften var så torr fungerade det fint och jag sov riktigt gott. Nästa dag var det däremot nollgradigt och snöblandat regn och blåst. Detta var i november. Jag låg och huttrade hela den natten och vinden blåste rakt igenom våra sovsäckar. Men vi kom fram till Landskrona där min vän bodde till sist.
Jag skaffade senare bättre utrustning och gick bland annat genom hela Blekinge från Skånegränsen till Smålandsgränsen uppemot Kalmar till. Jag var nästan alltid helt ensam på mina vandringar. I början trivdes jag fint med det, men med tiden kände jag mig alltmer ensam.
Jag gjorde upp mina egna rutter och gick på landsvägar, stigar, gångbanor och traktorspår samt genade då och då tvärs över terrängen för att komma upp på en annan väg. Jag utnyttjade vandringsleder ytterst sparsamt. Jag tyckte aldrig om dem. De var obekväma och tog mig inte snabbt från den ena punkten till den andra. Dessutom gick de här i Skåne ofta nere i dalgångar bland vegetation samtidigt som det fanns lättrampade grusvägar med strålande utsikt över den skånska landsbygden. Vad skulle jag där nere på lederna att göra? Jag gick alltid med karta och kompass. Svårast att hitta hade jag faktiskt inne i tätorter.
Min sista vandring blev i Nordtyskland år 2004, om jag minns rätt. Därefter var jag så less på att nästan alltid få gå ensam att jag gav upp det intresset för gott. Tills jag för några år sedan resonerade med mig själv: Jag hade ju inte lyckats med någonting ändå. Jag kom inte framåt med mig själv, mådde inte bättre och fick ingenting i mitt liv och min vardag att fungera och jag var totalt misslyckad på relationsfronten. Så ... Varför inte fullborda den där gamla drömmen? Även om jag blir ensam så är det väl dumt att hindra mig själv från att göra vad jag vill för att jag inte kan få allt precis som jag vill ha det, tänkte jag. Så jag började planera fjolårets stora vandring som jag drömt om sedan tonåren. Idag är jag 40 år.
Jag går för att fly från vardagen och för att må bättre och fly från mina problem. Jag älskar äventyrskänslan och frihetskänslan. Jag älskar att gå in på en pub och ta en kall öl efter en tuff veckas vandring och skryta om min vandring. I Örebro firade folk valborg och jag älskar folksamlingar och vara ute bland människor. Jag såg Snöflickan på bio och fick tårar i ögonen, men tyvärr var jag nästan ensam i salongen så jag hade ingen att dela mina tårar med vilket kändes väldigt ledsamt och ensamt.
Så visst njuter jag av naturen; jag tog 6000 bilder på fjolårets vandring. Men jag skulle inte ha ork att gå en hel vecka fjällen. Det är stentufft att vandra även när man är mycket van och har man inte motivationen orkar man inte. Jag och en god vän vandrade en gång på Cypern i 35 graders värme, vindstilla, inte ett moln på himlen och i stort sett ingen skugga alls. Det är tufft oavsett omständigheterna och har man inte det inre drivet vill man inte plåga sig. Även en kort vandring på en vecka i svenska fjällvärlden kan vara mycket krävande. Så att vandra i fjällen enbart för att komma ifrån civilisationen och njuta av naturen - nej, det räcker inte på långa vägar för att få mig att gå igång på projektet. Jag är för övrigt inte så intresserad av svenska fjällvärlden. Det är en helt annan känsla om det är en del av ett större projekt - känslan av att ha gått hela vägen är helt oslagbart tillfredsställande. Jag älskar att få kontakt med människor och prata. Och de flesta är så vänliga och hjälpsamma och fascineras och inspireras av sådana här galna idéer. Då är nordkalotten i Norge mer intressant. Där är oerhört storslaget uppe. Men jag behöver en fast målsättning och hålla mig till den - annars så skulle man ju bara kunna ge upp och resa hem om ryggen värker, bromsarna biter och man inte har sovit på två dygn och man sätter sig och gråter någonstans.
Men jag drömmer väl om att träffa en tjej (eller två) och bosätta mig med henne på gående fot några år. Så visst är det en verklighetsflykt, men man kan ju se lika gärna se det som en flykt till verkligheten som från den, tänker jag.
