Hej, vi gick exakt denna sträcka ca 8-10 augusti 2018. Den är mycket fin.
Vi gick från Råvejaure västerut, mycket vackert var det, passerade mellan Hádditjávrre och Háddit. Vi kom ner till Nordkalottleden där två jokkar ansluter till Gájlávákkjåhkå vid 900-metersnivån. Där kunde vi vada enkelt intill en fantastisk badpool.
Platsen var så inbjudande att vi slog läger och tog ett med fjällmått mätt behagligt bad.
Nästa dag fortsatte vi mot precis det område du beskriver. Alla vad var, liksom gårdagens, okomplicerade inkl. Gájssegiesjjåhkå, men detta var den sista dagen (cliffhanger…) av en lång torrperiod så reservation för annan regnhistorik. Turen är lättgången och med storslagen utsikt.
Vi kom dock inte över glaciärjokken från Stuorrajiegna pga kraftigt flöde. Så det jag beskriver gäller alltså området norr om detta vatten. Och det är verkligen mycket stenigt, på ett fascinerande sätt, isen har lämnat spektakulära spår. Vi fick leta tältplats mitt i stenhavet eftersom vi mindes att platån tidigare (nivå ca 1030 m) varit totalt utan vatten. Det var svårt men vi hade två enpersonstält och fick sätta dem på ett par små gräsöar, där det fanns en liten rännil vatten. Överallt annars var det snustorrt. Plats alltså mellan glaciärkant och Duolbba, nära den lilla korta jokken som startar på 1000 m.
Glaciärjokkens fåror i mitten på bilden. Miehtjerbákte skymtar till höger.
Vi tog en ryggsäcksfri tur upp till glaciärkanten, följde hyfsat lättgånget jokkens norra sida, uppför ett antal branta platåer. Överallt låg spännande spår av isens skav mot underlaget, allt från pyttesmå stenar i prydlig rader, till stora block på svaj. Lön för mödan var bara förnamnet när vi kom upp.
...och så plötsligt står vi framför Stuorrajiegna, med bara en smältsjö emellan. Magnifikt!
SEN slog vädret om och natten bjöd på ett herrans oväder med åska, slagregn och stormbyar; så liten och utsatt har i alla fall jag aldrig känt mig. Nästa morgon var det vatten överallt. Efter ett kort uppehåll började det regna igen och plötsligt är en flod på väg att översvämma mitt tält. Vi lyckades slita upp det med sekunder tillgodo.
Mitt tält stod nyss mitt i det bortre vattenflödet.
Allt detta var naturligtvis lärorikt. Den enastående upplevelsen av och ”närkontakten” med glaciären har dock överskuggat minnet av den nattliga skräcken, och tankarna på om vattnet hade kommit forsande när jag sov.
Om det varit svårt att ta sig över glaciärjokken dagen innan, var det naturligtvis totalt omöjligt denna dag, så vi fick ta till plan B, dvs vända norrut.
Återigen, det är en fantastisk vandringssträcka som jag gärna skulle gå igen. Önskar dig en fin tur!
/Cecilia
Edit: Jobbar på att återställa de försvunna bilderna.
ps. Läs gärna Majjens turbeskrivning över delar av detta område, jag tror det är denna: https://www.utsidan.se/cldoc/sinnliga-sulitelma-ett-underbart-misslyckande.htm
