Vadet vid Ivarstenen var detta torra år (juli-augustiskiftet) ett enkelt stövelvad rätt för Ivarstenen. I övrigt var inga av vaden vi passerade svåra, och jag är tämligen säker på att även vadet mellan Kåbtåjaure och Bovrojavri var möjligt i år - men vi såg det bara på håll i kikaren.
I samband med vandringen var vi uppe på Storriten. Gränsröset är mycket riktigt samtidigt toppröset. Med tanke på att toppröset inte är byggt i samband med den första rösningen av gränsen, så nöjde man sig nog inledningsvis med själva toppen som gränsmarkering. Toppen är ganska lätt att bestiga, men om man kommer norrifrån (från Sitashyttene) så måste man passera ett ganska brant band med tillhörande rasbrant. Ovanför det branta bandet växte det fantastiska mängder av isranunkel på en stor, platåliknande yta. Vi hade mycket fin utsikt från toppen, även ut mot Lofoten.
Däremot passerade vi aldrig Alip Juovvacorru, vi bestämde oss att följa Nordkalottleden från Ivarstenen till Sitas. En ganska kuperad sträcka, men på hela taget vacker och njutbar. Vi kan speciellt lyfta fram det fina stugläget vid Skoaddejavri. Bortom sjön såg vi i fonden Akkamassivet, men också det mer närliggande Alepoajvve.
Jag kan besvara min egen undran om vackra tältplatser: Vi hittade 3 riktiga pärlor. 1. Östra sjöänden av Baugevatnet (hela dalgången är grön och vacker). 2. Kalkhyllor nära gränsen SV om Rr 252A. (Båda platserna längs leden mellan Sitas och Pauro) 3. Två små sandstränder med tillhörande gräsmarker nära västligaste änden av Kåbtåjaure.
Av de få vi mötte längs leden fick det starka intrycket att leddragningen från bron vid Skuoggejavvre till Röysvatn är mycket jobbig. Och då vi dessutom hade ont om tid valde vi att korta ned sträckan genom att gena söder om Svartitjåhkkå. Det visade sig vara ett bra vägval och vi hittade en bra väg. På vägen stötte vi på utomordentligt konstfärdigt utförda rösen söder om massivet. Vid närmare kontroll hemmavid så har vi slutit oss till att rösena tillhör den nyuppförda gränsleden.
En kort kommentar till den senaste kartutgåvan av BD7. Dels har det smugit sig in en mycket konstig extratopp på norsk sida ca 500 m N om Rr 256. Vi väntade länge på att få se den häftiga spiran, men den dök aldrig upp. På tidigare karteditioner finns den inte med. Vidare tyckte vi vid flera tillfällen att den nya kartan har märkligt utjämnade höjdkurvor. Vi kunde på sträckan Riksgränsen till Ivarstenen direkt jämföra den nyare kartan med en äldre, och vid flera tillfällen var den äldre kartan mer användbar för att pricka in raviner och mindre höjder. Speciellt påtagligt var detta strax innan vi kom till Ivarstenen nära Rr 259A och Vanas.
Observera också att leddragningen från Hukejaure till Gautelihytta har ändrats just vid Vanas och Rr 259A. Den nya leden är ganska rakt dragen från höjden 1023 fram till Rr 259A.
Till slut är jag glad att vi gick från norr till söder. Terrängen ner från triangelpunkten 1584 (rakt Ö om Rr261A) och söderut, ned höjden 1251 är den absolut värsta blockmark jag passerat. Hela tiden stora vassa stenblock, och med jämna mellanrum dök det upp branta partier. Från en utsiktspunkt i början av vår nedfärd kunde vi dock hitta en räcka med förvånansvärt sammanhängande snöfält. Så vi slapp nästan helt att gå bland blocken. Om vi kommit nerifrån hade den här snölegesträckningen nästan varit omöjlig att hitta - en uppstigning här är alltså inte att rekommendera!
Daniel
I samband med vandringen var vi uppe på Storriten. Gränsröset är mycket riktigt samtidigt toppröset. Med tanke på att toppröset inte är byggt i samband med den första rösningen av gränsen, så nöjde man sig nog inledningsvis med själva toppen som gränsmarkering. Toppen är ganska lätt att bestiga, men om man kommer norrifrån (från Sitashyttene) så måste man passera ett ganska brant band med tillhörande rasbrant. Ovanför det branta bandet växte det fantastiska mängder av isranunkel på en stor, platåliknande yta. Vi hade mycket fin utsikt från toppen, även ut mot Lofoten.
Däremot passerade vi aldrig Alip Juovvacorru, vi bestämde oss att följa Nordkalottleden från Ivarstenen till Sitas. En ganska kuperad sträcka, men på hela taget vacker och njutbar. Vi kan speciellt lyfta fram det fina stugläget vid Skoaddejavri. Bortom sjön såg vi i fonden Akkamassivet, men också det mer närliggande Alepoajvve.
Jag kan besvara min egen undran om vackra tältplatser: Vi hittade 3 riktiga pärlor. 1. Östra sjöänden av Baugevatnet (hela dalgången är grön och vacker). 2. Kalkhyllor nära gränsen SV om Rr 252A. (Båda platserna längs leden mellan Sitas och Pauro) 3. Två små sandstränder med tillhörande gräsmarker nära västligaste änden av Kåbtåjaure.
Av de få vi mötte längs leden fick det starka intrycket att leddragningen från bron vid Skuoggejavvre till Röysvatn är mycket jobbig. Och då vi dessutom hade ont om tid valde vi att korta ned sträckan genom att gena söder om Svartitjåhkkå. Det visade sig vara ett bra vägval och vi hittade en bra väg. På vägen stötte vi på utomordentligt konstfärdigt utförda rösen söder om massivet. Vid närmare kontroll hemmavid så har vi slutit oss till att rösena tillhör den nyuppförda gränsleden.
En kort kommentar till den senaste kartutgåvan av BD7. Dels har det smugit sig in en mycket konstig extratopp på norsk sida ca 500 m N om Rr 256. Vi väntade länge på att få se den häftiga spiran, men den dök aldrig upp. På tidigare karteditioner finns den inte med. Vidare tyckte vi vid flera tillfällen att den nya kartan har märkligt utjämnade höjdkurvor. Vi kunde på sträckan Riksgränsen till Ivarstenen direkt jämföra den nyare kartan med en äldre, och vid flera tillfällen var den äldre kartan mer användbar för att pricka in raviner och mindre höjder. Speciellt påtagligt var detta strax innan vi kom till Ivarstenen nära Rr 259A och Vanas.
Observera också att leddragningen från Hukejaure till Gautelihytta har ändrats just vid Vanas och Rr 259A. Den nya leden är ganska rakt dragen från höjden 1023 fram till Rr 259A.
Till slut är jag glad att vi gick från norr till söder. Terrängen ner från triangelpunkten 1584 (rakt Ö om Rr261A) och söderut, ned höjden 1251 är den absolut värsta blockmark jag passerat. Hela tiden stora vassa stenblock, och med jämna mellanrum dök det upp branta partier. Från en utsiktspunkt i början av vår nedfärd kunde vi dock hitta en räcka med förvånansvärt sammanhängande snöfält. Så vi slapp nästan helt att gå bland blocken. Om vi kommit nerifrån hade den här snölegesträckningen nästan varit omöjlig att hitta - en uppstigning här är alltså inte att rekommendera!
Daniel
