Vad fick dig att börja åka Telemarkskidor ?

[ghostface]

Göra något gemensamt...

Jag växlade till telisar för fyra år sedan - efter ca 12 års brädåkande. Min fru var frälst utförsåkare med en särskilt passion för puckel - vi ville hitta något som vi kunde åka tillsammans. Telemark var den gemensamma lösningen och vi har inte ångrat bytet!

Nu fyra år senare så är det fortfarandedet roligaste vi någonsin åkt - älskar känslan och rytmen när man åker, älskar att det är fysiskt krävande och att musklerna skriker.

Mvh / Calle

 

[Rendalen]

Lättare uppför

Började som knott med slalom. Sen blev det bräda några år för det var mer surfkänsla. Sen blev det dags att börja med toppturer och då var det enklast med telemarksskidor och stighudar. Nu är jag helfast på telemark. Avnjöt nyligen 1m torr lössnö i Vald'Isére och är fortfarande löjligt lycklig. Däremot skulle jag önska mig fatski's nästa gång jag får uppleva något liknande.

 

[crilleus]

Det är mer Ghetto att jibba med Telis. Det är just därför jag gör det.

 

[Pask]

En gammal historia...

Under min barndom åkte vi ofta till fjällen med familjen, och jag lärde mig åka både utför och på tur. På den tiden (70-80-tal) var det två separata saker som utfördes med helt olika utrustning. När telemarksåkningen kom i mitten av 80-talet insåg man plötsligt vilken potential det fanns: Alla fjällsluttningar som man zick-zackat sig utför på sina turskidor kunde nu bli underbara utförslöpor! 1987 var det telemarkspremiär för min del. Utför Glittertinds sluttningar på vindpackad snö, ramryggsäck på ryggen och gamla träskidor med skruvade stålkanter. Tio svängar i rad med hemmagjord teknik, och man var strålande lycklig.

Redan på den tiden hade jag börjat med vinterturer med tältövernattning. Vinterfriluftsliv med tältning, turåkning och toppbestigningar blev ett stort intresse, och i detta passade telemerk som hand i handske. 1990 skaffade jag min första "riktiga" telemarksutrustning (Asolo Morgedal, Åsnes Nansen och Rottefella Super Telemark) och utvecklade mitt drömkoncept: Påskturer med tält där man skidar till ett intressant fjällområde, slår upp ett basläger och går på toppturer med dagsturspackning. För denna typ av turer är telemarksutrustning det bästa som finns.

Givetvis har jag också kört en del i pist, det är ju ett bra ställe att utveckla tekniken. På många sätt är det roligare och mer känsla i än vanlig utförsåkning. Åker man på sin ”turutrustning” kan det också ge nya utmaningar i lättare backar.

Dock har jag inte alls hängt med i trenden mot stadigare skidor och högre pjäxor. På något sätt känns det lite onödigt för mig, vill jag ha full kontroll kan jag ta fram mina slalomskidor.

Peter

 

[kånken]

Nyfikenhet, frihet och känsla

Vilken bra fråga! Och många intressanta svar! För mig började det med några artiklar på 80-talet som gjorde mig nyfiken. Upptäckte rätt snart att det gick att få igång svängar men att det var en krävande teknik. Gick vidare och började pröva i preparerad pist och upptäckte att det var betydligt enklare. Började då söka mig på fjällturer där tekniken gav mig nya frihet i åkningen utför. Med bättre skicor har det alltefter blivit själva känslan som lockar mig. Rytmen i svängarna, växlingar från kort- till långsväng, belastning av skicor växelvis, fartåkning och glidaråk. Telemarktekniken ger enorma möjligheter att åka skidor i mycket varierad terräng. Numera åker jag med hårda pjäxor och normalbreda skidor utan spann. Stighudar för toppturer och andra typer av dagsturer. Har klarat mina knän hittills och är, som många andra som svarat på din fråga, 50-talist!

 

[lmk30]

Har alltid varit lite av en tavlingsmanniska och insag att jag inte skulle bli sa dar bra pa slalom som jag skulle ha velat. Sag sedan nagra norrman i trysil susandes ned for backen pa sina telisar och det sag verkligen grymt harligt ut. Forsta gangen jag provade sjalv var 94, blev sedan helfralst trots sakert ett kg sno innanfor kladerna efter varje nedfart i borjan. Skulle nu aldrig kunna tanka mig att ga till baka till vanligt alpint igen.