Vad ska jag göra för solotur i sommar?
Jag har svårt att hitta inspiration. Ingenting bräcker fiolårets tur nedan Svenonius glaciär, över Luohttoláhko, ner i Sarvesvágge, Rapadalen The Dark Side, fick se björn på sluttningen upp mot Bielloriehpjågåsj och sedan ovädersvyer över nedre Rapadalen... Det är så starkt att jag inte ens lyckats skriva en skildring i bloggen än, förutom om att jag tvättade strumpor.
Jag säger som han som vann Vasaloppet åt Sverige för första gången på 10 år, i intervju efter målgången: "Det känns fantastiskt..." och sedan: "Jag är helt tom!"
...
Nu har jag tillbringat några veckor att googla "nordvästra Rapadalen", för det är den delen jag har kvar, nedan Oalgásj. Men jag tvekar. Glaciärjokkarna... De känns ju tveklöst övermäktiga på pappret! Klart man kan vända, men om man redan på förhand tvekar..? Exakt hur svåra är de i mitten av augusti i relation till det jag vadat på västra och östra sidan av Rapadalen? Och vad gör jag om jag vadat en, det blir tvärstopp vid nästa, jag vänder och då har det stigit i den första?
Jag vill helst till ställen där det är så lite folk som möjligt. Jag är fullkomligt ointresserad av vandring längs leder. Jag dras till det lite svårtillgängliga eller udda. Det måste finnas någon komponent som gör det ointressant för de flesta - snår eller mygg eller vad vet jag, men knäna säger helst inte för mycket stenskravel. Övriga ställen jag sneglar mot är Sulitelma och västra Padjelanta, Börgefjell, nordnorge, Offerdalsfjällen, nedre Njoatsosvágge. Men inget känns riktigt inspirerande efter fjolåret.. Rapadalen kallar onekligen. Det är något speciellt. Kanske ska jag bara tillbaka? Uppleva det igen? Men hur? Eller har ni andra förslag? Och om jag ska någon annanstans, vad är det för speciellt med det?
Jag har svårt att hitta inspiration. Ingenting bräcker fiolårets tur nedan Svenonius glaciär, över Luohttoláhko, ner i Sarvesvágge, Rapadalen The Dark Side, fick se björn på sluttningen upp mot Bielloriehpjågåsj och sedan ovädersvyer över nedre Rapadalen... Det är så starkt att jag inte ens lyckats skriva en skildring i bloggen än, förutom om att jag tvättade strumpor.
Jag säger som han som vann Vasaloppet åt Sverige för första gången på 10 år, i intervju efter målgången: "Det känns fantastiskt..." och sedan: "Jag är helt tom!"
...
Nu har jag tillbringat några veckor att googla "nordvästra Rapadalen", för det är den delen jag har kvar, nedan Oalgásj. Men jag tvekar. Glaciärjokkarna... De känns ju tveklöst övermäktiga på pappret! Klart man kan vända, men om man redan på förhand tvekar..? Exakt hur svåra är de i mitten av augusti i relation till det jag vadat på västra och östra sidan av Rapadalen? Och vad gör jag om jag vadat en, det blir tvärstopp vid nästa, jag vänder och då har det stigit i den första?
Jag vill helst till ställen där det är så lite folk som möjligt. Jag är fullkomligt ointresserad av vandring längs leder. Jag dras till det lite svårtillgängliga eller udda. Det måste finnas någon komponent som gör det ointressant för de flesta - snår eller mygg eller vad vet jag, men knäna säger helst inte för mycket stenskravel. Övriga ställen jag sneglar mot är Sulitelma och västra Padjelanta, Börgefjell, nordnorge, Offerdalsfjällen, nedre Njoatsosvágge. Men inget känns riktigt inspirerande efter fjolåret.. Rapadalen kallar onekligen. Det är något speciellt. Kanske ska jag bara tillbaka? Uppleva det igen? Men hur? Eller har ni andra förslag? Och om jag ska någon annanstans, vad är det för speciellt med det?