Vad är det som får Dig att fortsätta?

avslutad210712

Gäst
Fjällen är enda stället där kronofogden inte hittar mig så man får lite lugn och ro.
 
Att "bara" fjällvandra är inte längre någon utmaning. Jag vill ju se något nytt, göra något annat och uppleva något mer.
Du missar mycket om du alltid har den inställningen. Att fjällvandra innehåller så många dimensioner. För mig blir upplevelsen så mycket större om jag vet vad jag ser. Vilka växter är det jag passerar? Vilka djur kan tänkas finnas här? Vilka spår lämnar de? Vilka fåglar är det jag ser? Hör? Hur kan det komma sig att det finns en rullstensås här? Varför är så många fjäll brantare på östsidan än på västsidan?
Känslan att vara åtminstone lite expert inom ett begränsat geografiskt område ger mig en viss tillfredsställelse. Känslan att kunna ett område, att känna det.

På detta sätt kan man fördjupa eller bredda sina upplevelser i de svenska fjällen.

Tycker jag...

HåkanF
 
Öhrnell;378364 sa:
Vad många inte vet, är att fjälluften innehåller höga halter morfin, vilket gör de flesta vandrare ordentligt beroende redan dag två.;)

Närå! För egen del älskar jag känslan av att vara fri. Telefonen ringer inte, jag har ingen tid att passa, och jag blir fysiskt trött och får känna att jag lever. Bara det att vara utomhus dygnet runt känns uppfriskande för en liten kontorsråtta... (Och sedan är det fint att få ha sin make på tu man hand ett par dagar utan störande elektroniska apparater såsom datorer och TV-apparater.)

Ganska bra men egna upplevelser och motion gör att endorfinerna ökar och inte bara orken.
I Sture Linners självbiografiska finns ett roande stycke om äppelsoppbjudande fjällvandraren Dag H, Läsvärt!
Men visst är det ett gift, ungefär som gammal god W och C, i lagom doser och regelbundet...
Gå ut och njut...Mobil och radiofritt en vecka eller två.
//J
 
Du missar mycket om du alltid har den inställningen. Att fjällvandra innehåller så många dimensioner. För mig blir upplevelsen så mycket större om jag vet vad jag ser. Vilka växter är det jag passerar? Vilka djur kan tänkas finnas här? Vilka spår lämnar de? Vilka fåglar är det jag ser? Hör? Hur kan det komma sig att det finns en rullstensås här? Varför är så många fjäll brantare på östsidan än på västsidan?
Känslan att vara åtminstone lite expert inom ett begränsat geografiskt område ger mig en viss tillfredsställelse. Känslan att kunna ett område, att känna det.

Sant, men jag måste hålla med viktorjonsson, "Jag vill ju se något nytt, göra något annat och uppleva något mer." sammanfattar mycket väl var jag hamnat efter några (alltför få) år i fjällen. I början fascinerade bytet från det dagliga slitet men med åren lockat "utmaningen" alltmer.

/Micke som drömmer om GR20 med ett vinglas i handen...
 

avslutad210712

Gäst
Lustigt - för mig har det varit precis tvärtom. :)

De senaste åren har det i och för sig varit en utmaning att överhuvudtaget komma ut i naturen. Men jag ser verkligen fram emot en ny typ av friluftsliv i sällskap med mina barn.

Jag ser också fram emot fjällvandringar (även friluftsliv) tillsammans med barn och/eller deras respektive och dessutom numera barnbarn. Det senare blir verkligen en utmaning då det gäller att vandra och hitta på saker på ett helt annat sätt än idag. Redan nästa sommar tänkte jag försöka ta med mitt första barnbarn på en biltur kombinerad med kortare utflykter samt fiske utefter E10 (Kiruna-Narvik).
 
Lustigt - för mig har det varit precis tvärtom. :)

Ja, det kanske är en mer ovanlig utveckling. Jag har dock varit en "försiktig general" och inte egentligen utmanat mig själv, delvis p g a knäproblem. Det har hittills varit säkra kort som gällt. När kroppen nu tillåter mer märker jag att aptiten förändras. Kanske gör jag en "360-gradare" och återkommer.
 
Måste det ena utesluta det andra? Om utmaningen är att nå mer otillgängliga områden, svårare terräng och högre toppar blir ju upplevelsen att se naturtyper, växter och djur som finns där, men kanske inte där man har varit förr. Dessutom kan man alltid gå två turer, en lätt med barnen, sen en tuffare utan dem, och få ut något av båda.
 
Jag och en kompis har ett stående skämt under våra vandringar, som i princip går ut på att någon av oss stannar upp (gärna på väg upp för en karg bergskam), stirrar misstroget omkring sig och utbrister överraskat: "Vad f-n gör jag här??" En kommentar som ofta speglar absurditeten att befinna sig på en ogästvänlig plats flera mil från närmaste bilväg eller affär.

Men att några minuter senare plocka fram kök och kaffekittel, byta ut sin blöta merinotröja mot en torr och varm fleecetröja och laga till ett varmt mål mat förvandlar denna känsla av utsatthet till en bekväm och trygg situation. Detta är nog den enskilt största anledningen till varför jag väljer att vandra och sova i tält - istället för att transportera mig på ett snabbare sätt och tillbringa nätterna på vandrarhem och hotell.

Det ger en speciell tillfredsställelse att leva och bo under förhållanden som ställer höga krav på utrustning och kunskap - och dessutom leva gott!

Men den lyxiga känslan av att koka kaffe på gasköket och sova i en varm sovsäck försvinner ganska snabbt om det erbjuds cappucino och nybäddade sängar i fjällstationen 200 meter från tältet. Något jag upplevt av att vandra både på kungsleden och i Jotunheimen. Det är inte längre lyx att att bo i tält när det bara är det näst bästa alternativet som erbjuds...

Detta får mig att öppna upp ögonen för den absoluta vildmarken, Sarek - som jag ännu inte vandrat i. Och den paradoxala slutsaten blir för mig den följande: för att vandra riktigt lyxigt måste jag söka mig till de mest otillgängliga och ociviliserade platserna!
 
En annan lustig effekt av att vandrat i en vecka eller så är när man sätter sig i bilen och börjar åka hemmåt, att plötsligt färdas i hela 50km/h känns som att flyga fram i warp 10 (riktigt tokfort på nördiska). Någon sorts omvänd fartblindhet antar jag.
 
tempo

För ett par veckor sedan kom jag hem från en treveckors solovandring i Sarek och Kebnekaise. Det första jag la märke till efter hemkomsten var att precis allting verkade gå i ett ohälsosamt snabbt tempo. Nu har jag väl hunnit bli avtrubbad och mediamatad igen (inte minst tack vare OS och jobbstart) men det är klart att man börjar fundera vad man håller på med här hemma i storstan (Göteborg).


Det som driver mig till att komma tillbaka till fjällen varje år är:

- exotismen. Vissa åker till Asien för att uppleva annorlunda miljöer. För mig som skåning kan det inte bli mer exotiskt än i fjällen.

- avkopplingen. Jag följer kroppens och naturens eget tempo, äter när jag är hungrig, sover när jag är trött.

- naturupplevelserna. Utsikterna från en bergstopp, bruset från jokkarna, fjällvråken som seglar på uppvindarna, fjällheden som sviktar lätt under mina fötter.

- äventyren. Att klara mig på egen hand, hålla mig varm, torr, mätt, trots att vädret gör som det vill. Att ta ansvar för min egen säkerhet och lägga ribban på rätt nivå (tänker t ex på vad och bestigningar).

- människorna. Det är inte bara jag som blir väldigt avslappnad i fjällen, så det är så väldigt lätt att få kontakt. Alla har något gemensamt eftersom vi alla vandrar, och kan utbyta erfarenheter och tips. Det är också så mycket glesare mellan människorna än hemma att man får ett helt annat behov att prata när chansen väl erbjuds.


Vi ses i fjällen nästa sommar igen!
Filip
 
Men den lyxiga känslan av att koka kaffe på gasköket och sova i en varm sovsäck försvinner ganska snabbt om det erbjuds cappucino och nybäddade sängar i fjällstationen 200 meter från tältet.!

Håller med. Råkar man befinna sig nära en fjällstation när det är dags att slå läger brukar jag säga att det är ett antingen–eller-läge. Antingen går man raskt ytterligare några kilometer och låtsas som om inget har hänt, eller så tar man in på fjällstationen och lyxar så mycket det bara går. Mittemellangrejen (slå upp tältet på pissig plats hundra meter från fjällstationen) går bort.

Men oftast är det rätt meningslöst att bo på stationen också. Att få betala flera hundra för att dela ett studentkorridorskök med 30 andra och sova på liggunderlag i damernas relaxavdelning tillsammans med svettluktande snarkare är inte riktigt mitt svar på varför jag fjällvandrar.
 
Liknande trådar
Trådstartare Titel Forum Svar Datum
Cuba Cola Hur får ni telefonbatteriet att räcka? Fjällvandring 20
Hemiume Vad får vi inte missa? Sarek, Padjelanta, stora sjöfallet, abisko? Fjällvandring 6
carl-fredrik Hur får ni ut fukten ur er Platypus? Fjällvandring 12
Elinpotatis Klövjeväskor till hund - får man vad man betalar för? Fjällvandring 10
desireman Får man göra upp eld i ex. kebnekaise området eller sarek? Fjällvandring 44
luffsarbjörn Får Fiskflyg flyga i Pastavagge? Fjällvandring 9
Ljung_dalen Nu får vi veta hur långt vi gått. Fjällvandring 16
kikkit Var får man tälta?... + andra nybörjarfrågor! Fjällvandring 21
Nils Petter Jotunheimen, vad får man absolut inte missa? Fjällvandring 0
Jockemeister Sarek, vad får man inte missa? Fjällvandring 42
edgepal Hur får man fjällerfarenhet? Fjällvandring 61
anders jensen Var får bilen stå nära Storulvån / Sylarna? Fjällvandring 10
Mopsy Wått & Torrt får konkurrens Fjällvandring 0
bennyborgh Turist- & friluftsminister - när får vi det, Göran? Fjällvandring 16
Frederique Hur får man bort Compeedkladd från strumporna? Fjällvandring 2
xoxoxo Sydtoppen nyårsafton - tips från dig som vintervandrat? Fjällvandring 32
camoscio "på det där stället måste du ta av dig skorna" Fjällvandring 8
sofihag Vilse? Vi letar efter dig! Fjällvandring 0
Utbilda dig!! Fjällvandring 0
cnygardh Låt oss fortsätta samla våra fjällvandringstips..! Fjällvandring 259

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg