utsidans debattörer-ensamvandrande ensamvargar?

[Lissas]

Ja säg det.
Naturligtvis finns det berättelser i 'vi-form'. Men då måste man ju enas om att upplevelsen var likadan, då man skriver om den. Många berättselser i 'jag-form' är säkert utförda av vandrare som gått med någon annan, men av någon anledning valt att skildra det hela utifrån sin egen synvinkel.
Läser man exempelvis Axel Hambergs berättselser så tror man ju att han ensam knallade runt på Sareks toppar.. så var det naturligtvis inte.. Men idag upplever man ju starkt att han kanske gjorde det.. Skulle man frågat någon om hur dom tolkat Hamberg på trettiotalet skulle ju svaret blivit, 'Att han gick i grupp'.. Och visst..Det var en hel trupp som han förde kommando över.
På något sätt hör det unika 'jaget' ihop med ensamvandringen och den romantiska bilden och på någotvis uppskattas 'jag-formen' nog mer än en berättelse skriven i 'gruppform.. En hel skolklass vandringsberättelse genom Sareks dalar blir ju ofta en väldigt generell beskrivning.
Idag häpnar ju folk över om dom ser en hel grupp knalla runt..
Idag är kollektiva vandringsbeskrivningar ganska ute.. Dom fanns på tjugo- och trettio-talet då det var 'inne med kollektiva' lösningar.. bo ihop, vandra ihop. äta ihop och just uppleva naturen ihop.

Trendmässigt kan man gott säga att det i dagens läge går åt individens håll igen precis som under Romantikens era, vid förra sekelskiftet då 'kraftkarlar' och ensamvargar slet hårt. Men idag är det inte romantiken vi speglar oss i utan mer jämförelsen med andra individualister.
Vi värdesätter helt enkelt idag mer individens soloprestation, mer än kollektivets. Se bara på hur Mount Everset expeditionerna utvecklats.. Förr var det, en grupp som gemensamt erövrade berget. Idag klättrar ensamma själar upp..även om dom gör det i grupp så ses det ändå 'per individ'.
Jag har själv under mer än trettio års vandringar i Svensk fjällvärd sett hur det hela svängt...Idag definieras man av hur långt och hur tungt och med vilken high-tech-utrustning man har.. Att gå 40 kilometer på en dag, med 40 kilos packning är beundransvärt.. På det stillsamma sjuttiotalet var det fortfarande i någon mån en grupp som bestämde hur långt, hur länge man orkade.. Man tog hänsyn till detta.. I och med att önskan av att komsumera fjällvärlden snabbt och fort, blir dom extrema önskningarna flera... Det hela läggs på den individ som går..och som kan redogöra för det dessutom. Man pratar om: egna beslut, egen initiativkraft, gärna hårt och tufft och ger sig sjäv betyg utifrån dom krav man anser att andra ställer på en..
Man kör med snack som:'Du får skylla dig själv' ' Ge sig ut sjäv' och 'klara av' att stå emot.. När kollektivet bestämde, var det mer 'den gemensamma' upplevelsen av fjällvärlden som stod i centrum.. Naturen skulle vara något alla upplevde..och eller inbillade sig att dom gjorde. Idag pratar vi hellre om 'mitt tält, mitt kök och min utrustning..Och naturligtvis.. Varje individ har ett 'nick' här, precis som han eller hon har en dator att skriva på..
Så upplevelserna har individualiserats väldigt.
Så.. visst jag undrar precis som Du gör över detta...

----------------------------------

Ååå, så finns ju det endast tre år gamla Fjällräven Classic. Där 1100 pers går ensamma och har skitkul; var och en för sig själv...

 

[nermander]

Jag är sällan ute ensam, däremot är jag ofta ensam om min utrustning.

Anledningen är inte så konstig som man kan tro.

Jag är mest ute i egenskap av scoutledare. Där har jag valet att antingen köra med egen lättviktsutrustning eller dela tung utrustning med nån annan (eftersom mina ledarkollegor tyvärr inte är lika intresserade av lättviktspackning som jag är).

Eftersom jag inte heller riktigt delar patrullscouternas åsikter om hur man lagar mat så vill jag oftast ha eget käk. (En gång skulle de göra snabbnudlar med frysta wokgrönsaker och strimlad kassler, kasslern skar de i bitar på sisådär 2x3 cm och hade vi inte sagt till hade de nog inte ens tagit bort nätet.)

När jag vandrade med familjen i somras så hade vi dock rätt mycket lättviktsgrejer. Köket var ett sånt här ÖB-spritkök som jag monterade Trangias gasolbrännare i (fick klippa bort lite plåt för slangen). Detta eftersom dess grytor är lättare "per liter" än vad trangias är och även köket är lättare. Fast vi hade bara en gryta, och lock av folieform. Och en fin grytmysare till.

Alla åt ur Lätta-askar, med likadan plastsked som jag använder (fast utan hål i skaftet, det har jag mest gjort som plojgrej på min. Vi hade en extra lätta-ask med oss och en plastgaffel och en plastkniv som smörkniv. Tror vi hade osthyvel och visp med, och "skärbräda". Det mesta från den här bilden alltså (utom teskeden) plus tre till likadana skedar.

Tälten hade vi två såna här små billiga blå ryggåstält (vi använde dem mest som "myggnät" i vindskydd längs leden, och vi gick ju alltså Upplandsledens två sista etapper). Det ena är det jag brukar ha när jag är ute med scouterna , det andra är lite större (och tyngre) men med bättre myggnät. Tror det ena är köpt på Rusta och det andra Coop Forum. Och bägge på rea så inget av dem har kostat över 100 spänn

 

[BrittMarie]

Ja!

Jag är både ensamvandrare och ensamvarg, får jag nog erkänna...
Har nog alltid varit, mamma säger att jag var bra på att sysselsätta mej själv när jag var liten.

Mina första ensamma fjällturer var för dygt tretti år sen när jag ock pokvännen jobbade i Björkliden en säsong. Vi var aldrig lediga samtidigt...

Senare har jag vandrat ensam i skogarna hemikring.

Trots en period med sällskap som gärna följde med till fjälls, längtade jag efter att få gå ut ensam igen. Under några år har jag bara vandrat ensam, ofta två sommar/höstturer per år.

Förra sommaren fick jag sällskap igen, vi var ute två gånger, men i år kände jag absolut att jag ville iväg ensam. Jag behöver ensamheten, tid för mej själv, det är så hemma också. Jag kan njuta av att huset är tomt när jag kommer från jobbet.

Sån är jag.
Fast när det bär iväg till Härjedalen på fredag ska jag ha sällskap med mig!

Hälsn. BM

 

[Aardwolf]

Jag tillhör också kategorin ensamvandrare även om det händer att jag vandra med andra. Men det händer sällan. Jag gillar att vandra på låglandslederna och dom jag känner är mer för fjälllederna som har sin tjusning.

Men har alltid varit lite av en enstöring som har gått mina egna vägar både i friluftslivet och i det vanliga livet.

 

[Almgren]

Hörru alla ensamvandrare. vadgör ni på kvällarna. blir inte de väldigt långa?

 

[Wolf25]

Hörru alla ensamvandrare. vadgör ni på kvällarna. blir inte de väldigt långa?

Kanske jag inte vandrar ensammen, jag har ju hunden att prata med. Är i alla fall inte en inbiten ensamvandrare.
Men vad gör man, läser lite i en bok på kvällen.
Sedan vandrar man kanske lite längre, än om man går i grupp.
Tar långlunch om det är bra väder, ingen som stressar på.

/Ulf

 

[pal2]

Hörru alla ensamvandrare. vadgör ni på kvällarna. blir inte de väldigt långa?

Det enda jag minns från "Tao enligt Puh" är "Meningslös fritid är också meningsfullt". Måste man göra något? Att bara ligga och lyssna på bruset från bäcken och suset från vinden och se hur molnen formar sig kring en topp och drömma sig bort, att få göra det ostört skulle jag inte välja bort mot vilket sällskap som helst som helt plötsligt slår sönder allt med "Är du sugen på kaffe" .

Dessutom finns ju Suduko, korsord och en bok på MP3-spelaren om man blir less.

OK, lite humor i det hela men det finns en mycket stor poäng i det för egen del.

Jag vet inte om det definierar ensamvarg, men nog vill jag gärna ha lugnet med mig själv emellanåt, även utanför fjällen.

Mvh
Peter P.

 

[millimeter]

Hörru alla ensamvandrare. vadgör ni på kvällarna. blir inte de väldigt långa?

Jamen alltså det är ju det bästa med att gå ensam. Man får väldigt mycket tid att göra ingenting, eller som Peter skrev lyssna på vinden.

Under resten av året är jag bara glad ifall sommarkvällarna i fjällen kändes långa.

 

[Malindo]

Jag har inget emot att bege mig ut bland bergen pâ egen hand. Dels gives pà sâ vis mer tillfällen, dels kan man göra vad tusan man vill, dels är det skönt att vara för sig själv ibland, och dels blir upplevelsen ofta mer intensiv.

Detta innebär naturligtvis inte att jag tackar nej till att ge mig ut i sállskap eller. Detta har ju sina fördelar och är bara trevligt pâ sitt sätt.

Dock anses man ibland lite udda om man inte har nât emot att vandra själv. För mânga vandrare hár nere ár den sociala biten den viktigaste i en dags- eller helgvandring, och det finns en vandrarförening i princip varje by med självaktning.

Denna allmánna inställning (att det är mer normalt att vandra igrupp än att vandra ensam) understryks ju lite indirekt av trâdskaparens funderingar.

Till fjälls!

 

[Jörgen Fjaderlatt.se]

[QUOTE=Malindo;317582]Jag har inget emot att bege mig ut bland bergen pâ egen hand. Dels gives pà sâ vis mer tillfällen, dels kan man göra vad tusan man vill, dels är det skönt att vara för sig själv ibland, och dels blir upplevelsen ofta mer intensiv.

Detta innebär naturligtvis inte att jag tackar nej till att ge mig ut i sállskap eller. Detta har ju sina fördelar och är bara trevligt pâ sitt sätt.

Dock anses man ibland lite udda om man inte har nât emot att vandra själv. För mânga vandrare hár nere ár den sociala biten den viktigaste i en dags- eller helgvandring, och det finns en vandrarförening i princip varje by med självaktning.

Denna allmánna inställning (att det är mer normalt att vandra igrupp än att vandra ensam) understryks ju lite indirekt av trâdskaparens funderingar.
/QUOTE]



Jag tror också att det kan finnas kulturella skillnader här. Minns en kolumn jag läste i någon tidning förra året. En engelsk paparazzi hade smygfotograferat Svennis sittande ensam på en brygga i Värmland, pratandes för sig själv. Tidningsrubriken blev naturligtvis något i stil med: "Nu har han verkligen blivit galen".

Kolumnisten jag läste kommenterade Svennis beteende via sin iranska hustru som sade något i stil med: "Han är ju svensk, så jag tror att han är lycklig".

Hon menade att det i den svenska kulturen är mer naturligt och även positivt att vara ensam, vilket det i andra kulturer inte är. Där betraktas det mera som asocialt eller vansinne.

Jörgen

 

[brigas]

trådskaparen-förtydligande

Jag anser det inte "onormalt" att vandra ensam utan gör det regelbundet samt även på tu man hand men har ingen dragning åt gruppaktiviteter.
Faktum är att nästan alla mina aktiviteter alla är ensamaktiviteter,:springa i skogen,åka längd,åka slalom,simma,styrketräna,paddla,ibland har jag skid-,paddlings-och vandringssällskap.
har däremot uttalat svårt att göra nåt i grupp,därmed anser jag inte att det är nåt "fel" med gruppaktiviteter heller.