Underförstått, norska fjällstationer?

Jag har bara besökt norska fjällvärlden med eget tält, nu ska det bli en natt på fjällstation.
Är det mer eller mindre underförstått att norska fjällstationer i allmänhet inte har möjlighet till självhushåll, som de svenska? Man betalar sitt boende och middag/frukost ingår?

Det går nämligen sällan att läsa något om faciliteterna eller vad som ingår i övernattningskostnaden på de stations-hemsidor jag besökt, så därför börjar jag misstänka att det är så självklart att man inte ens tar upp det.

(Det skulle ju isåfall ytterligare förklara varför man kan gissa att de flesta stora ryggsäckar med tält, sovsäck, kök och massor av mat oftast sitter på svenskar i norska fjäll, medan norrmännen vanligen kommer med lätta smidiga packningar och bara njuter.)
 
På t ex Storerikvollen finns inget självhushåll när stationen är bemannad, eftersom självhushållet då fungerar som personalutrymme. Då får man köpa den trerättersmiddag som bjuds, eller gå utomhus och laga egen mat. De säljer inte speciellt mycket mat i "butiken" (hyllan bakom kassan) heller.

Hur det är på andra stationer vet jag inte.
 
Kolla med norska turistföreningen DNT

Kolla med DNT vilka stugor som har självhushåll resp. inte. Ubetjent hytte har kokmöjligheter men inget varulager, Selvbetjent hytte har även ett varulager. En liten skillnad mot Sverige är att vissa Betjente hytter är privatägda och att ägarna av kommersiella skäl gärna ger fullservice av mat och boende.

I stort fungerar det som i Sverige. Det kan vara en fördel att vara medlem i DNT, det är inte alltid som personalen på hytterne känner till att STF-medlemskap ger samma rabatt.

Go tur!
 
Nyckel

Nu vet jag ju inte om du menar enbart Fjällstation eller också tänker på fjällstugor, enligt svensk indelning, men det kan i alla fall vara värt att kolla upp om du behöver nyckel till stugan/stationen. Det borde också framgå av DNT-siten. Det är ganska vanligt att man behöver det vad jag vet. Om så är fallet så lånar man den ofta lokalt, på lokalt DNT-kontor/friluftsbutik/etc.
 
Jotunheimen

Turismen i Jotunheimen domineras av stugvandrare/gäster. Man går med 8 - 10 kg packning mellan ”hytterna” som ligger på 18 - 22 km från varandra. Dessa har en hotellkaraktär. För självhushållarna är det sämre ställt, och de får laga sin mat ute i det fria med eget spritkök. Däremot finns det en del självhushytter, som i stort sett fungerar som våra STF stugor.
Skillnaden är väl att det inte alltid finns stugvärdar där. Det man handlar i dessa, summerar man ihop på en lapp och sätter beloppet i ett kuvert som läggs i en låda. Det går till och med att betala med ”plastkort” genom att man noterar kontonumret.
Den moderna turismen har medfört att man i de norska fjällen satsar mer på stuggästerna med helpension. Tältare, är en annan grupp som under 1990-talet vuxit lavinartat, om man jämför med 1970 resp 80-talet då man knappast såg några tältare i de norska fjällen. Då såg de oss som ”idioter” som kom med tung packning på ryggen. Idag är tältare lika vanligt som i våra fjäll, fast det är den yngre generationen som dominerar. Men man träffar även en del äldre, som på grund av frihetskänslan och oberoendet valt tältet.

Jotunheimens enorma popularitet handlar också om dess närhet och lättillgänglighet. Med bil når man snabbt och bekvämt till många olika utgångsplatser för fina dagsturer och längre turer in i fjällområdet. Juvashytta och Spiterstulen är dom klassiska utgångsplatserna, med 1800 resp 1100 meter över havet. Weekendturer under hela säsongen gör att det kan vara mycket trångt i hytterna.
Jotunheimen behöver knappast mer uppmärksamhet, men väl information om att det är ett renodlat högfjällsområdet av stora mått.
I vissa dalgångar dominerar terrängen av både sten och blockhav. Svårframkomligt, segt och mycket mödosamt att gå på. Uradalen är en sådan dalgång, med sammanhängande blockterräng, som inte rekommenderas för ovana fjällvandrare. Trots att Jotunheimen är ökänd för detta, så omgärdas man av majestätiska 2000 meters toppar och mäktiga glaciärer var man än befinner sig i området. Skönhetsscenerierna dominerar, med grönskande och lättgångna dalgångar, som framgår i nedanstående dagbok.
Passövergångarna mellan dalgångarna är branta och mödosamma att gå över, framför allt med tung packning. Lederna är utmärkta med ett T. I Jotunheimen undviker man att gå ledlöst, om man inte är ute efter strapatser! Man vill också att besökarna håller sig till lederna, för att minska slitaget på den ömtåliga terrängen.
I dalgångar med mycket sten, där kan det på vissa sträckor vara svårt att se var ”stigen” går. Det gäller att hålla ett vakande öga på nästa T och på huvudriktningen, som markeras med stenrösen i olika storlekar. Vid dimma, dålig sikt, eller vid regn, så är det kompassen som är den viktigaste vägvisaren.
Besseggen, som Norges mest berömda ”fjällrutt” har en öst-västlig riktning vars högsta punkt är 1743 meter över havet, är en svindlande och luftig dagstur på c:a 6 timmars vandring exkl. raster med en lätt dagsturspackning. I norr omgärdas den av Bessvattnet med 1373 meter över havet och i söder av Gjendesjön 984 meter över havet. Under sommarsäsongen besöks Besseggen av 30000 vandrare, i snitt 500 pp/dag, och Galdhöpiggen med mer än 30000 bestigare! Detta ger en fingervisning om att dom inte ska besökas under högsäsongen, om man föredrar ensamheten med en mäktig natur.

Att gå över Besseggen från Gjendesheim till Memurubu är en hissnande fjällupplevelse som ger både spänning och äventyr, samt rädsla för dom som inte uppskattar höjder och smala fjällryggar. Från detta håll vandrar man övervägande nedför branterna. Vilket kan vara nog så besvärligt och ansträngande, framförallt för knäna.
Inge
Göteborg
 
Andra dalar i Jotunheimen?

ingeback: du verkar ha lite koll på Jotunheimen...vad vet du om dalarna Leirungsdalen och Svartdalen (söder om Gjende-sjön), stenigt eller gott om tältplatser?

Vad vet du om Memurudalen om man kommer väster/sydväst ifrån och vill korsa floden/vattendraget som rinner ner genom dalen? Tältplatser i dalen?

/Christian
 
Svar andra delar av Jotunheimen

Tyvärr har jag alla mina fjällkartor uppe i huset i Hälsingland dit jag åker inom kort för bla fjälltur i Jämtlandsfjällen.

Jag kopierar in utdrag ur mina dagböcker som svar. Tältplatse finns det gott om och dagboken ger en finnervisning. Se för övrigt min senaste fjälltur på denna sida: http://www.utsidan.se/cldoc/814.htm


Det är växlande molnighet och varmt, medan vi påbörjar den första sega vandringen på turleden mellan Gjendesheim och Gjendebu in i den grönskande Leriungsdalen.
Stigen är lättvandrad men svettpärlorna är många i den tryckande värmen och den tunga ”höghusbördan” på ca 25 kg gör det inte lättare. Det kräver sin tribut att bära tung packning. Självklart älskar vi inte mastodontpackningar, men det blir som en biljett till friheten och oberoendets tjusning.

Jag och Rolf vadar först över och lämnar våra ”höghus” på andra sidan. Det är mycket vatten och det stensatta vadet är inte alltid så lätt se, så det gäller att sätta foten rätt i det strida vattnet.
Vi vadar över med våra resp:s lätta ryggsäckar (ca 16 kg) och därefter lotsar vi dem en i taget genom att sondera oss fram från sten till sten, samt välja den ”lättaste vägen” och vandringsstaven, det ”tredje benet” kommer väl till pass!

Vid 18.00- tiden når vi fram till vårt första fjälläger strax nedanför en kulle, och med en porlande bäck intill två fina tältplatser med en vidunderlig utsikt över ståtliga bergsryggar.
Regnet upphör och det är varmt. Vi tillagar vår första frystorkad middag. Eivor och Rolf äter sin middag sittandes på varsin sten med mygghattarna på. Det ser komiskt ut, då de nästan i takt viker undan myggnätet för varje ny tugga. Vi som saknar sådana, får stå ut med myggens ettriga surrande kring ansiktet. Men, bäckoljan som vi smort in oss i, den gillar de inte, och tur är väl det!
Om det är den frystorkade maten, som lockar till oss fyra betande hästar, eller om de helt enkelt är folkkära!? Det visade sig vara det sistnämnda. För att få matro är vi tvungna att emellanåt jaga iväg dem, men de kommer lika snabbt tillbaka. Efter ett tag så uppskattar vi deras närvaro och vi blir riktigt goda vänner. På natten vaknar jag till hästarnas närvaro, betandes strax utanför tältet. Det är ju vi som intagit deras marker, tänker jag, och somnar till våra vänners nafsande intill tältet.

Leriungsdalen-Svarthammarbua, tisdag
Vaknar till en soldränkt morgon. Hästarna betar en bit ifrån oss. Men det dröjer inte länge innan de ser oss och kommer galopperande till oss.
Nåväl, nu är de våra vänner och vi får acceptera dem vid vårt spartanska frukostbord. Vi river lägret och packar omsorgsfullt våra ryggsäckar.
Jag går ned till bäcken och borstar tänderna, helt ovetandes av att en av hästarna står strax bakom mig. Men känner att det är någon som nosar mig på ryggen, vilket Birgitta, Eivor och Rolf har mycket roligt åt. Hoppas att de tog en bild på oss!?
Det känds vemodigt att lämna dem, och det blir ett ömt farväl till våra ”fyrfotade vänner”!
Leirungsdalen, som omgärdas av 2000- meters toppar med insprängda glaciärer i olika storlekar och former. Hela dalgången badar i bländande solsken då vi påbörjar andra dagsetappen omväxlande på mjuka härliga fjällhedar med kråk- och ripris, högväxta mattor av djärvbjörk och grusstigar.

Vi behöver inte klafsa över våta myr- och sankmarker, ej heller kämpa genom tät och manshöga videsnår. Nej, detta är högfjällsmiljö i ordets bemärkelse. Dalen är lättgången och stiger i en jämn och behaglig stigning kulle upp och kulle ned.
På skrå går vi över branta snöfält. Jag går först och trampar upp en ”led” och går med uppknäppt höftbälte, ifall olyckan skulle vara framme. Härligt med snökänsla i den stekheta värmen. De svala vindarna från glaciärerna är mer än välkomna. Vi tar oss uppför dalens brantaste parti med övervägande sten i olika storlekar, men ändå lättvandrad.
Vi når dalens högsta punkt (ca 1700 meter över havet). Runt omkring reser sig den ena toppen efter den andra mot en klarblå himmel. En bedårande skönhet. Så vackert att man tappar andan! Vi känner oss privilegierade, bildligt och bokstavligt!
Går inte att beskriva, måste upplevas i sin helhet.

Det är sent på eftermiddag och hungern gör sig påmind. Fyra-timmars-regeln vi har passerat med råge, utan att någon har slarvat med vätskan. Vi slår oss ned bland stenbumlingarna och tillagar en försenad middag strax intill tjärnen, som runtom är belamrad med stenbumblingar. Det iskalla tjärnvattnet inbjuder definitivt inte till ett bad.
Efter en välbehövlig middag fortsätter de andra medan jag stannar och fixar min utrustning. Nu är det lägerplats som är prioritet ett.

Lägerslagning i detta stenlandskap är otänkbart, endast i en nödsituation!
Vi når passövergången ned till Svartdalen, njuter vi av solen som fortfarande står högt på himlavalvet, medan topparna badar i ett orangefärgat solljus i den klara stilla kvällen.
Jag går ner för branten utan packning medan de andra väntar uppe på passet. Finner en lämplig utkiksplats. Ögonvandrar med kikaren utmed tjärnarna och dalgången. Jag bedömer att intill tjärnen är det möjligt att finna en ”trestjärnig” lägerplats. Upprymd klättrar jag upp och berättar om förutsättningarna att härbärgera intill tjärnen.

Vi tar oss ned för den branta passövergången i slag svängar, steg för steg.
Både Eivor och Birgitta är höjdrädda, men de gör en enastående prestation att övervinna rädslan. Jag ramlar sidledes, utan att för den delen göra mig illa. Men det kunde ha gått mycket illa på alla dessa sylvassa stenbumblingar som hotfullt ligger och lurpassar.
Med tung och hög packning är det besvärligt att ta sig både ned och uppför dessa passövergångar, som är så branta att vi måste gå baklänges, för att klara de brantaste partierna.

Väl nere på skakande ben tar vi en kort återhämtning före lägerslagningen, som nu går i ultrarapid. Solens släpande kvällsljus försvinner bakom de sågtandsliknande fjälltopparna. Det efterlängtade kvällsmålet intar vi i tältet, medan Svartdalen täcks av mörka skuggor och övergår stillhet.
En storslagenhet tonar dröjande bort och tar med sig våran tredje fjälldag medan dagens händelser passerar revy i samma takt som den sköna sömnen tar vid.

Svartdalens-tjärnen, onsdag
Jag stiger upp tidigt och tassar försiktigt runt tältet för att undvika att trampa på alla de vackra isranunklar som omringar vårt läger. Solen håller på att klättra upp. Sätter mig på en sten och orienterar in mig med hjälp av kartan. Beundrar alla ståtliga tindrar, toppar, glaciärer, ryggar vilka dalgången omgärdas av. Det är fridfullt. Gårdagens etapp känns i bena, framför allt nedstigningen. Sjön, eller tjärnen, som det står på kartan är isbelagd med ett antal rännor och öppet runt strandkanterna. Inte så märkligt, eftersom tjärnen ligger på 1475 meter över havet. Efter den sedvanliga frukosten och rivning av lägret vandrar vi vidare mot Gjendebu.

Det är segt att komma igång. Packningen känns fortfarande mycket tung. Vi möter en del morgonpigga vandrare som vi också utbyter tankar och erfarenheter med.
Solen har nu klättrat så högt att hettan återigen intar arenan. Strax efter lunch börjar det blåsa och regna. Vi hinner äta, lufta kängor och fötter. Tar på mig regnjackan, men fortsätter att gå i shorts. Birgitta ignorerar både och, men ångrar sig längre fram. Jag hjälper Birgitta att byta om till regnkläder. Det känns inget vidare när jag står i hällregnet och småfryser. Den tunga ryggsäcken vill jag inte ta av! Jag undrar, är detta verkligen semester!? Men, läget kommer att vara helt annorlunda om några timmar, för att inte nämna dagar, ingenting varar ju i evigheter, tänker jag, då det är som värst! Och just nu känns det mindre behagligt! Strapatser och gemensamma upplevelser är alltid härligt att efteråt samlas och ha roligt åt!

Vinden tar i. Jag känner oro över Birgitta, eftersom jag vet att hon är höjdrädd. Och nu är vi nedanför etappens mycket branta passövergång. Men som ett under upphör både regnet och blåsten. Men branterna blir bara brantare och brantare! Birgitta hasar sig gråtandes på baken nedför de värsta branterna.
Hon är irriterad över valet av regnbyxorna, som gör det ännu halare! Taktiken är som tidigare, vi går baklänges vid de brantaste partierna!
Oro över Birgitta gör att jag vid hjälpmoment ramlar i framstupa sidoläge. Kanar en längre sträcka på den steniga och grusiga stigen. Den tunga ryggsäcken gör fallet extra kraftigt. Trots detta så blir det bara skrubbsår och polkaränder utmed smalbenen. Jag kan efter en rejäl kraftansträngning resa mig, utan att krypa ur min tunga ryggsäck. Och jag är glad för att det gick så bra som det gick.

Vi når Gjendebu vid 18.00-tiden. Glada och tillfredsställda över att övervunnit höjdrädslan!? Slår läger och tillagar en god vildmarksmiddag. Nu kan vi både beskåda och beundra prestationen från lägerplatsen.
Hur tog vi oss egentligen ned för det branta berget!?
Hur i allsin dar drar man en ”led” uppför ett så brant berg!!??
Det gör man i Jotunheimen, eftersom det var/är ”transportvägar” som användes för säterverksamheten, och i modern tid har de blivit ”turleder” för oss moderna turister.

Lycka till och det är en fin dalgång och här träffar man väldigt lite vandrare, vilket kan för den ovane vandraren kan upplevas ensamt?
Hälsar
Inge i GBG!
 
Liknande trådar
Trådstartare Titel Forum Svar Datum
7S Norska försvarets kassa sovsäckar. Bo och sova 8
teofil Norska tält? Bo och sova 12

Liknande trådar


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg