Har ju läst tråden "det dummaste jag gjort" med mycket nöje och skrattat högt. Kunde därför inte motstå (med berättelsen om Bullens korv i färskt minne) att fråga er:
Vad är det mest förargliga ni varit med om? Situationer när ni utropat det som står i rubriken eller både längre & värre haranger?
Jag bidrar självklart med min egen story:
Vi (jag & 4 andra tjejer) vandrade ett år runt sjöarna Virihaure och Vastenjaure i Padjelanta. Dålig tidsplanering, felaktig information från fjällstationerna (som innebar att vi fick vada två oerhört svåra vad mot slutet av vandringen) och urusel kvalitet på Nordkalottleden (vi gick snabbare på orösat runt sjöarna) hade försatt oss i tidsnöd inför den långa tågresan hem. En av oss hade nåt viktigt att hinna hem till dessutom, så vi fick köra på i 190 knyck. Vi hade redan många långa mil med många höjdmeter och besvärlig terräng i benen då vi gick upp i gryningen för att en hel dag halka omkring i den steniga terrängen - förbi Vaimok och vidare mot Kvikkjokk. Efter att ha kravlat oss upp och ned för berget vid Vaimok och gått ytterligare några km, stannade vi i regngloppet bland de svarta, ogästvänliga stenarna och bergssidorna och lagade mat. Benen (och resten av kroppen) värkte, magen skrek och allt kändes ganska tröstlöst. Vi lassade upp snabbmakaroner i tallrikarna, hällde på pastasås, satte skeden i maten och..... BLÄÄÄ!!!!!!
Såsen smakade obeskrivligt äckligt. Det skulle vara ädelostsmak - men... Nej, det gick faktiskt inte att äta. Och ändå var man tvungen. Sakta, sakta, pinade vi i oss eländet - som snabbt kallnade dessutom och blev om möjligt ännu mer otäckt. Tårarna var nära. "Varför hällde jag på såsen utan att smaka innan?" ekade om och om igen i huvudet.
Att resa sig på sina stela, svårt värkande ben efter den middagen var nog bland det tyngsta jag varit med om.
Men, men. Vi kom till slut fram i tid (efter några timmars sömn i en nödstuga nådde vi båten en halvtimme innan avfärd mot Kvikkjokk) och när jag ser tillbaka på vandringen har jag en tendens att förtränga den sista delen och bara minnas de stora sjöarnas glittrade vatten - den obeskrivligt vidsträckta utsikten; från Sarek i öster till de karga norska fjällen i väster, våra fantastiska tältplatser och känslan av att "just här där jag sätter fötterna har kanske aldrig någon gått".
Vad är det mest förargliga ni varit med om? Situationer när ni utropat det som står i rubriken eller både längre & värre haranger?
Jag bidrar självklart med min egen story:
Vi (jag & 4 andra tjejer) vandrade ett år runt sjöarna Virihaure och Vastenjaure i Padjelanta. Dålig tidsplanering, felaktig information från fjällstationerna (som innebar att vi fick vada två oerhört svåra vad mot slutet av vandringen) och urusel kvalitet på Nordkalottleden (vi gick snabbare på orösat runt sjöarna) hade försatt oss i tidsnöd inför den långa tågresan hem. En av oss hade nåt viktigt att hinna hem till dessutom, så vi fick köra på i 190 knyck. Vi hade redan många långa mil med många höjdmeter och besvärlig terräng i benen då vi gick upp i gryningen för att en hel dag halka omkring i den steniga terrängen - förbi Vaimok och vidare mot Kvikkjokk. Efter att ha kravlat oss upp och ned för berget vid Vaimok och gått ytterligare några km, stannade vi i regngloppet bland de svarta, ogästvänliga stenarna och bergssidorna och lagade mat. Benen (och resten av kroppen) värkte, magen skrek och allt kändes ganska tröstlöst. Vi lassade upp snabbmakaroner i tallrikarna, hällde på pastasås, satte skeden i maten och..... BLÄÄÄ!!!!!!
Såsen smakade obeskrivligt äckligt. Det skulle vara ädelostsmak - men... Nej, det gick faktiskt inte att äta. Och ändå var man tvungen. Sakta, sakta, pinade vi i oss eländet - som snabbt kallnade dessutom och blev om möjligt ännu mer otäckt. Tårarna var nära. "Varför hällde jag på såsen utan att smaka innan?" ekade om och om igen i huvudet.
Att resa sig på sina stela, svårt värkande ben efter den middagen var nog bland det tyngsta jag varit med om.
Men, men. Vi kom till slut fram i tid (efter några timmars sömn i en nödstuga nådde vi båten en halvtimme innan avfärd mot Kvikkjokk) och när jag ser tillbaka på vandringen har jag en tendens att förtränga den sista delen och bara minnas de stora sjöarnas glittrade vatten - den obeskrivligt vidsträckta utsikten; från Sarek i öster till de karga norska fjällen i väster, våra fantastiska tältplatser och känslan av att "just här där jag sätter fötterna har kanske aldrig någon gått".
