Jag tänkte på den här turen och ville gärna höra om någon kan dela med sig sina erfarenheter.
Hur tuff är terrängen? Ligger snön mer eller mindre permanent på vissa delar av leden? Är de norska stugor i bra skick?
Grenseleden Ritsem - Røysvatn (NO) - Pauro (NO) - Sitashyttene (NO) - Skoaddejavrihytta (NO) - Gautelishytta (NO)- Hukejaurestugorna - Sitasjaurestugorna - Ritsem
40 km - Ritsem - Røysvatn
25 km Røysvatn - Pauro
20 km Pauro - Sitashyttene
18 km Sitashyttene - Skoaddejavri
16 km Skoaddejavri - Gautelis
15 km Gautelis - Hukejaure
18 km Hukejaure - Sitasjaure
20 km Sitasjaure - Ritsem
Vi har nu (juli/augusti 2017) vandrat det mesta av sträckan du frågar efter. År 2017 har varit ett extremt år, då snösmältningen enligt lokalbefolkningen är 4-5 veckor sen. Vår vandring som startade den 26 juli, kanske är mer representativ för hur det är i början av juli ett normalt år.
Sträckan Gautelis till Røysvatn är en del av Nordkalottleden. Denna led skapades genom sammanslagning av flera existerande leder. Undantag är just Gautelis till Røysvatn som drivs av Narvik og Omegn Turistforening (NOT). Som jag förstått historien, så ville NOT vara en del av Nordkalottleden där Hellemobotn skulle vara slutpunkt (eller början). Nordkalottleden skulle gå in via Cunojávrihytta (befintlig) via Cáihnavággihytta (ny), Gautelis (befintlig), Skoaddejávre (ny), Sitashytta (befintlig), Paurohytta (ny), Røysvatn (ny) och ytterligare en hytta. Förutom att bygga nya hytter skulle leder dras och broar byggas. Ett jätteprojekt för en liten förening med ungefär 1000 medlemmar, där allt arbete utförs på kvällar, helger och semestrar.
När du vandrar NOT ledsystem ska du tänka på detta. Detta görs av frivilliga krafter på sin fritid. Det svenska ledsystemet sköts på arbetstid.
Men NOT nådde aldrig ända fram, energin tog slut. Detta märks vid vandring söderut. Fram till Paurohytta är leden tydligt märkt. Efter Pauro ligger rösena glesare, och de är omålade. Sträckan Røysvatn till Hellemobotn blev aldrig klar. Sträckan har rösats av en annan DNT förening, men det saknas broar och minst en hytta. Gästboken i Røysvatn innehåller en hel del vittnesmål från vandrare som fått genomföra mycket svåra vad på sträckan Vaisaluokta till Røysvatn. Jag kan hålla med de som skrivit att denna sträcka inte skulle markeras på en karta, eftersom den ju inte är klar. Nu finns dock Gränsleden byggd, vilket gör det möjligt att vandra tryggt från Ritsem upp till Røysvatn. Kanske borde Nordkalottleden flyttas hit?
Vi ordnade transport till Västra ändan på Gränsleden. Härifrån upp till Røysvatn är det oproblematiskt. Tydlig märkning och stig. Några oproblematiska vad. Det finns en skyllt där Nordkalottleden och Gränsleden möts. Därifrån är det alltså rösen utan färg och en otydligt trampad stig. Du ser inte hyttan förrän du är framme.
Røysvatnhyttan är i mycket gott skick. Det är få som nyttjar hyttan, förmodligen kommer du att vara ensam här. När vi var där låg isen och det var mycket snö.
Från Røysvatn till Pauro är det 28 km (enligt min GPS), eller 37 km (mer om detta senare). Vandringen går först längs Svartijavrre i en relativt trång dal. Leden följer höjdkurvan. Dalen ser steril ut, men vi såg bl.a. järvspår och strömstarar som häckade.
Nere vid Skuogejavrre är det en bro över Svartijåhkås huvudfåra. Det är ett vad fram till bron som kan vara lurigt i högvatten. Härifrån följer lättvandrade rishedar längs Skuogejavrre fram till Marggojåhkå. Vid snösmältning är det mycket vatten i denna jokk. Vi vadade där den är som bredast.
Därifrån fortsatt lätt vandring till Kåbtåjaure. Här når leden Noajdetjåhkkå som rundas på skrå. Ursprungligen hade NOT tänkt sig en bro vid Bovrojavris utlopp i Kåbtåjaure. Boskapsskötarna som nyttjar området för bete, motsatte sig dock detta. Därför går leden djupt in i dalen kring Bovrojavri, en dal som får ta emot mycket snö och som tinar fram sent.
Det var i stort sätt helt snötäckt inne i dalen och isen på sjöarna låg när vi gick där i månadsskiftet juli, augusti.
Skråvandringen runt Noajdetjåhkkå har en del jobbiga partier. Det är först ganska blött. Sedan en hel del blockterräng. Detta avslutas efter passage av Rr 252 med en sträcka på några hundra meter där fjället stupar brant ner i sjön. Det är brant på gränsen till luftigt. Vi passerade denna del på snö. Det vill jag inte göra en gång till.
I utloppet från Noaidejavri till sjö 718 finns en bro. För att få broarna att överleva all den snö och isbildning som denna dal drar på sig, använder NOT så lite material som möjligt. Bron är rejält svajig och det finns inget att hålla sig i (som är helt). Bron är dock säker att använda. Ta ett steg i sänder och vänta till den slutar svänga så går allt bra. Därifrån följer en fin vandring bort till roddleden. I klart väder får du sikt västerut mot kantiga fjäll ute vid kusten.
Roddleden är 40 meter lång i ett sund som delar Bovrojavri i två delar. Det ska ligga en båt på var sida av sundet. Det finns enbart en åra till varje båt, så du får kajaka över. Och eftersom det ska ligga en båt på varje sida, ska detta upprepas tre gånger. Båtarna ligger uppe på land.
De är tunga att släpa upp och ner. Och aluminiumbåten läcker ganska mycket. Vi var två, vilket gjorde det lättare. Och båda båtarna låg på södra sidan, vilket gjorde det lätt för oss. Men om du kommer hit och båda båtarna ligger på motsatta sidan, eller något annat hindrar överfart, så återstår att gå runt hela sjön. Det är cirka 9 km extra vandring, vilket gör etappen hela 37 km lång.
Väl över återstår en kort vandring, och ett vad, till Paurohytta. Hyttan är i fint skick. Den är mer använd än Røysvatn. Det går att gå till Pauro från Sørfjorden, som har båtförbindelse några gånger i veckan. Jag vill minnas att det finns elektrisk belysning (solpaneler) i Pauro.
Från Pauro till Sitas är det 23 km. Paurofjellet rundas och du går in i Roanasdalen. Leden har nu färgmarkering och är relativt enkel att följa. I utloppet från Baugevatnet finns en bro och vid denna ett låst rastskydd (DNT nyckel). Det går att övernatta i detta rastskydd (2 bäddar) som är som en hytta i miniatyr. Därifrån går leden längs med sjön några km för att sedan stiga uppför till ett pass mellan Filtinden och Baugefjellet. Från det att leden böjde av runt Noajdetjåhkkå till stigningen upp i detta pass, vandrade vi i stort sätt hela tiden på snö. Efter passet blev det betydligt mindre med snö. Uppe i passet mötte vi en person, den enda person vi mötte ute på fjället före Hukejaure. I stugorna var vi dock inte ensamma mer än i Røysvatn.
På andra sidan väntar en brant nedförsbacke till Sitasjaure och en anläggningsväg som tar dig till Sitashyttan. Dessa hyttor är mer slitna än de tidigare, och har fler besökare och få sängplatser.
Från Sitas forsätter leden 20 km till Skoaddejavrihytta. Etappen inleds med vandring på väg 12 km, innan du klättrar upp i bergen igen.
Passagen upp är brant och det är klippblock att klättra på. Det är dock inget svårt. Väl uppe väntar en lätt vandring bort till hyttan.
Skoaddejavrihytta är i fint skick. Det kan vara en del beläggning på hyttan, eftersom det är bra fiske i sjön. Det är enligt uppgift möjligt att gå härifrån direkt till Hukejaurestugan via Meahccerapma och Hoavrejavri.
Från Skoaddejavrihytta till Gautelis är det 18 km. Leden stiger först upp till 1120 möh innan den sluttar utför ner till Gautelisvatnet. Här är det återigen väg en kort bit innan du når en bro. Vid lågvatten slipper du gå över bron, som är lång och rejält svajig. Någon km senare når du Caihnavagges mynning och passage av fyra jokkar, som kan vara tidskrävande att passera när det är mycket vatten. Därefter går det upp ett tag, slutligen ser du hyttorna vid sjön.
Gautelishyttorna är rejält slitna när detta skrivs. Härifrån går att gå vidare mot Caihnavaggehyttan och vidare mot Unna Allakas (där det finns proviant att köpa) eller Katterat station.
Från Gautelis väntar en 17 km lätt vandring till Hukejaure. Vid bron på norska sidan kan det vid högvatten vara vad på var sida av bron. Leden fortsätter mot Rr 259A. Eller rättare sagt, leden på karten gör det. NOT verkar dock rösat ner mot Rr 259 (Ivarsten) som kan vara en möjlig väg vid lågvatten. Du bör dock sikta mot Rr 259A där NOT lämnar över till det svenska statliga ledsystemet. Färgmarkeringen går från rött till oranget.
Efter ett antal km på lättvandrad svensk led når du ett ledskilje där det står att det är 2 km kvar till Hukejaure. Det är 2 km i jobbig terräng.
Hukejaurestugan är i fint skick. Det är få besökare på sommaren. Med lite tur kan du avnjuta sång från svartnäbbad islom. Tyvärr finns inte proviant att köpa i stugan. Det skulle annars varit välkommet. Hukejaure är en knutpunkt. Härifrån kan du fortsätta Nordkalottleden till Sälka och vidare till Abisko. Eller så går du till Singi via den vackra Neasketvaggi och vidare till Keb eller söderut till Vakkotavare. Denna gång gick vi den sistnämnda sträckan, men har gått till Ritsem via Sitasjaure tidigare.
Hukejaure till Sitasjaure är cirka 20 km. Leden blir allt mer lättvandrad och du går över böljande gräshedar med Akka som riktmärke. Vandringen slutar med en brant backe ner till Sitasjaurestugan.
Från Sitasjaurestugan till Ritsem är det ca 22 hårdpackad grusväg som sliter hårt på fötterna. Kanske kan då låna en cykel för att göra etappen lite lättare.
Sammanfattningsvis är detta är vandring i storslagen natur. Det är mestadels lättvandrat. Men du behöver ha vana av att vada och söka vadställen. Du kommer att vara ensam, det kan vara nog så utmanade att möta svårigheter med vetskapen att det är långt till hjälp om något går fel. Du behöver ha vana att gå orösat och finns väg själv, eftersom leden bitvis är svårfunnen. Och du behöver förmodligen vandra över en hel del snöfält. Även ett normalt år.
mvh Jan-Erik