Trevligt vildsvinsmöte

[islägg]

Vildsvin finns numera mellan Falun och Grycksbo i Dalarna. Den saken stod plötsligt klar för mig, då jag häromsommaren plötsligt fann mig cyklande mitt i en liten hjord på närmare tiotalet vilda grisar på en en skogsväg. Galt, suggor och strimmiga kultingar höll samma fart som jag och verkade inte särskilt upprörda över min närvaro. De travade fram under muntert grymtande och jag trampade på. Ingen uppträdde aggressivt. Efter någon kilometer vek de av ut i terrängen.
Jag vet inte hur vildsvin normalt uppträder, men åtminstone de här exemplaren av arten föreföll fridsamma. Någon har måhända andra erfarenheter?

 

[KLAGER]

Nejdå de är ju precis som alla andra djur inte agressiva eller farliga, färdas man dessutom på något fordon kan man ju dessutom komma närmare. Det är som vanligt kombinationen lösspringande hund + skadskjutningar som kan göra även vildsvin farliga.

 

[haraldn]

Till föreställningen om "den ädle vilden" tycks vi nu kunna foga föreställningen om "det ädla vilddjuret". Alla djur inklusive människan kan bli aggressiva vissa situationer, bl.a. om de känner sig hotade och inte kan ta sig ur situationen på annat sätt. Att alla djur alltid skulle vara gullegulliga bara man inte är jägare med hund är förstås trams. T.ex. så har det hänt att motionärer har blivit attackerade av djur och t.o.m. att folk har blivit dödade av nötkreatur eller baggar. Det är inte för inte som Arbetsmiljöverket har givit ut föreskrifter om hantering av tjurar. Det finns alla skäl att uppträda förnuftigt i umgänget med djur, d.v.s. att inte provocera. T.ex. ska man inte uppträda så att mödrar kan tro att man hotar deras ungar. Att någon någon gång har upplevt ett vänskapligt möte med vilda djur är inget bevis för att alla möten är sådana.

 

[sladdis]

Grattis till en trevlig upplevelse!
Däremot blir jag lite tveksam till om inte galten du såg egentligen var en större (ledar)sugga? Eller var galten en av de mindre indivinderna, men lätt ljusbrun färg (vid denna tiden syns det bäst över grisen bakre halva)? Såg du pensel under magen eller "kulorna"?

Väldigt-väldigt lätt att ta miste, i motsats till vad de flesta tror har även suggor betar, låt vara mindre än galtarnas - men ändå. Anledningen till att jag tvivlar är att galtar över ett års ålder stöts bort från flocken (anpassning för att undvika inavel). Nu kan det , eventuellt, ha varit en stor galt med flocken, det skulle isåfall innebära att någon sugga i flocken är i brunst, men tiden är inte den mest typiska för det. Lite troligare i oktober-november, men helt omöjligt är det inte- vildsvinet kan under vissa omständigheter gå i brunst nära nog vilken tid på året som helst.

När det gäller vildsvins farlighet får jag, för en gångs skull , hålla med KLAGER. Den är grovt överdriven och är som sagt vanligtvis förknippad med att grisen är trängd av hund/hundar eller skadad, och där verkar skadans art inte spela så stor roll, sjukdom-trafikskada-eller skottskada - sak samma. Någon sällsynt gång kan brunstskadade och hormonstinna galtar i brunsttider vara, i övrigt oprovocerat, agressiva, men det är som sagt rätt sällsynt även det. Sedan är suggor med små kultingar (precis som alla andra djur, inklusive männisan) ganska beskyddande - med individuella skillnader.

Vildsvin är ett fascinerande djur. Som friluftsfanatiker o tillika jägare kommer jag i kontakt med dessa intelligenta och anpassningsbara djur med viss regelbundenhet (första egna fällda väntar än, men det är helt ok). Bilden av vildsvinen blir väldigt splittrad. Å ena sidan kan dom uppvisa extrem hemlighetsfullhet och finnas i rika nummerär i relativt beyggda områden utan att avslöja sig för andra än dom som verkligen uppmärksamma på spår o tecken, å andra sidan kan dom precis som i detta startinlägg emellanåt uppträda istortsett helt oskyggt, eller som i vissa tristare fall där några enstaka individer kan plöja upp ett antal åkerområden - ett antal trädgårdar och golfbana inom loppet av några nätter.... Dessa vildsvin förblir INTE oupptäckta, och definitivt inte populära..!

Att jag gillar vildsvin framgår väl av längden på inlägget.. ;-)
/Jörgen

 

[Almgren]

Slänger in en fråga. jag hatr tidigare hört att vildsvin ser jävligt illa och då de komemr i ful fart på stigen så springer de där för att det är enkelt, och sen ser de så illa så risken är stor att de uppfattas som om de anfaller då de bara springer rakt emopt dig, men i verkligheten så har de inte ens sett dig.

stämmer det eller är det en skröna?

 

[sladdis]

Jag kan inte säkert svara på din fråga Almgren. Visserligen är inte synen vildsvinets starkaste sinne, men så illa vete tusan jag riktigt tror. Nä, det trorr jag inte riktigt på. I ett väldigt-väldigt stressat läge kanske.. men..

Däremot hör man lite då och då, och detta har jag även sett på videoupptagningar (ack dessa dar, när varenda kotte har en digkamera med video med sig), hur vildsvin som jagas med stötande eller drivande hundar vinklar emot jägare och springer rakt emot dom.

..Men här tror jag personligen att man kanske behöver tänka till lite innan man avgör om vildsvinet verkligen anfaller eller inte. I vissa fall kan det nog just det den gör, men faktum är att bytesdjur världen över använder sig av frontning som kontrollmanöver vid flyktförsök. Genom att vända front och rusa mot en jagande predator får bytesdjuret en viss kontroll över var den har sin anfallare, samt att efter att bytesdjuret passerat sin anfallare måste rovdjuret vända upp och accellera igen. En rätt god nedärvd taktik med andra ord! Många jägare kan vittna om situationer med rådjur som kommer rusande och nästan stryker utmed benen, rätt sällan blir tolkningen att det rådjuret anföll, men däremot tror jag att ett raggigt svart vildsvin på 50-200kg leder till lite andra tolkningar och hjärtfrekvenser!

Skadade vildsvin kan va riktigt elaka, och det håller jag inte emot dom, likaså värjer dom sig mot hundar, människor och annat som försöker predera på dom med dom verktyg dom har(får ju anses rätt förståeligt det oxo.. ;-) ). Verktygen är för grisen betar, trynet (vasst näsben som suggorna kan torpedera rätt elakt med) samt förmågan att ta sig fram och vända rappt i snårig terräng.

En definitiv myt är däremot uppgiften som gör gällande att vildsvinet skulle vara extremt snabbt på korta sträckor. Detta är helt felaktigt! Vildsvinet vänder snabbt (vilket kan överraska och skada hundar t e x), men snabbheten är däremot i de flesta andra avseenden högst medelmåttig! Jakthundar (undantaget kortbenta jaktraser) har t e x lätt att hänga med vildsvin på både korta och långa distanser.

En total trådurspårning: Ett djur som överraskar rejält på snabbhetspunkten är däremot Björnen! Jag har pratat med några erfarna björnjägare (en av dom jagar även dov- kron, älg och vildsvin), alla vittnar om samma sak: När en björn drar iväg på en långrusning lägger den omedelbart ett avstånd mellan sig och medföljande jakthundar! På denna punkt är överraskande nog Björnen unik i svensk fauna. Inget annat villt rusar så snabbt i några kilometer som björnen! Den lufsande språngstilen ger ett förädiskt sävligt intryck. En björn är, lite beroende på terräng, kapabel att jaga ikapp och slå samtliga svenska arter av hjortdjur, att den inte huvudsakligen gör det är en annan femma.
/Jörgen

 

[JohnnyL]

sladdis!

Tack för sakliga, informativa och mycket intressanta inlägg!


Johnny, som också gillar grisar!

 

[islägg]

Däremot blir jag lite tveksam till om inte galten du såg egentligen var en större (ledar)sugga? Eller var galten en av de mindre indivinderna, men lätt ljusbrun färg (vid denna tiden syns det bäst över grisen bakre halva)? Såg du pensel under magen eller "kulorna"?

Väldigt-väldigt lätt att ta miste, i motsats till vad de flesta tror har även suggor betar, låt vara mindre än galtarnas - men ändå. Anledningen till att jag tvivlar är att galtar över ett års ålder stöts bort från flocken (anpassning för att undvika inavel).
/Jörgen

Nej, jag antog bara att bamsigaste svinet måste vara en galt. Borde givetvis ha sträckt ut en hand under buken på djuret för könsbestämning, men modet liksom svek mig i framfarten.)
Tack för mycket informativ text i detta sviniosa ämne.

 

[sladdis]

Borde givetvis ha sträckt ut en hand under buken på djuret för könsbestämning, men modet liksom svek mig i framfarten.)
Tack för mycket informativ text i detta sviniosa ämne.

Japp, men nästa gång vet du ju vad du ska göra då! Ett rappt krafs i lårviken - sedan vet du!

Du behöver definitivt inte skämmas, min kollega som är biolog gjorde samma misstag, i hans fall hade han ett fotografi på grisarna. Trots det var det inte alls så självklart att se vad som var sugga, gylta och unggalt. Stora galtar har ofta rätt stadiga kulor.. då är det lite lättare... Men från sidan och på små o medelstora grisar är det oftast penseln som skvallrar om galt. För att komplicera allt ytterligare växer vissa suggors päls liksom från två håll och möts mitt under magen och kan se "pensellikt" ut....

Tyvärr har det varit lite för vanligt att jägare skjuter stora grisar i tron att det varit en fin bamsegalt. Det börjar nog bättra sig nu när vi haft dom ett tag och vi börjat lära oss, gudskelov. Kunskapen har spridit sig, men man måste fortsätta att trumma ut den kunskapen. Skjuter man bort ledarsuggan riskerar min inte bara att lämna undangömda kultingar moderslösa, man splittrar lätt flocken och suggor o gyltor går i brunst okontrollerat vid vilken tid på året som helst. I dessa lägen är lantbruksskador och skvattgalna bökande grisar i trädgårdar mm vanligt. Ledarsuggan står för erfarenhet och stabil o kontrollerade brunstcykler. Ledarsuggor ska aldrig-aldrig skjutas! De ska få åldras till mogen ålder med sina flockar! Stora grisar som dyker upp ensamma ska könsbestämmas till visshet innan man släpper skott mot dom!! Basta! Misstag i detta fallet är inte bra för 5 öre. I bästa fall är det en ensam sugga utan kultingar, men då har man haft röta!

.....oj... nu kom jag igång igen...
/Jörgen (som inte ser ut att få jaga vildsvin nästa höst, men jag är rätt glad ändå. )