träning efter olycka, tips och erfarenheter

[camoscio]

Det har nu gått en månad sen olyckan. Jag har gjort framsteg, men mycket återstår. Jag kan t ex lägga ifrån mig kryckan hemma när jag donar i köket eller duschar (krycka i badrum är halkrisk).
Idag gick jag till en bensinstation och köpte tidning, men det kändes en stund efteråt.

Träningsdosen är nu 30 minuter 2 dagar av 3 med 8 (på en skala 1-14) som genomsnittllig belastning. Jag stretchar som efter ett löppass. Det hela känns mindre i bäcken+lår än att gå med soporna. De är kanske inte optimalt upplägg, men arbetspulsen verkar ha sjunkit c:a 10 enheter. Min morgonpuls är strax under 60, borde vara strax över 50. På akuten låg den mellan 46 och 51,
så det finns väl en del kvar att arbeta på.

Fortfarande intressant med allmänna tips om träning med motionscykel.

 

[transfix]

Ersättning vid fotledsfraktur?

Fast nog är det lätt att hålla sig för skratt när man har med försäkringsbolag att göra. Inte för att pengar kan ersätta lidandet men lite plåster på såren innebär de ju.

I sonens fall gick det snabbt att besluta att han hade rätt till ersättning från bussbolagets trafikförsäkring, men när det väl kom till vad han skulle få för och hur mycket, försökte de hela tiden ge honom så lite som möjligt för så lite som möjligt. Så fort jag begärde omprövning av beslut ändrade de till att han hade rätt till ersättning och till högre belopp - men det verkade verkligen som de hela tiden chansade på att vi skulle acceptera mindre än han hade rätt till. Så stå på dig!

Jag repar mig just nu från en olycklig skada i vintras - november rättare sagt.
Var ute och tog en promenad med hunden och min syster när jag plötsligt halkade på en isfläck som låg gömd under snön på vägen, som för övrigt var helt osandad. Skulle resa mig upp när jag upptäckte att högra foten var kraftigt felställd. Den pekade åt höger i ungefär 70 graders vinkel och jag konstaterade med panik att den var bruten. Utan min syster som höll mig någorlunda lugn vet jag inte hur det hade gått att få dit en ambulans.

På sjukhuset blev det till att operera. Fotleden hade tre frakturer som skruvades samman med totalt 8 skruvar och en platta. När gipset försvann efter 8 veckor fick jag dock fortfarande inte gå med foten, det satt en skruv genom något ligament i hälen som också var skadat. Skruven togs bort först i slutet av januari och därefter kunde jag börja belasta foten. Läkarna var noga med att påpeka att fotledsfrakturer är komplicerade och att jag inte skulle räkna med att kunna gå på x antal veckor, och att det sedan tar upp till ett år innan svullnaden försvinner och foten läkt så pass att man kan se om det blir några bestående men (och att foten dessutom aldrig blir vad den var innan olyckan), vilket visade sig vara alltför sant.

Med en hel del träning och sjukgymnastik blev jag av med kryckorna i början av mars och sedan dess gick det framåt ganska fort. Jag fick tillbaka så mycket rörlighet som man kunde hoppas på när det gällde att röra foten åt alla håll, men jag kan fortfarande inte efter drygt 7 månader huka mig ner för att t.ex. knyta skosnören. Därför kan jag inte heller springa eller gå ner för trappor utan besvär.

Det jävligaste med det här är att jag i november hade kommit igång ordentligt med att lägga om mina levnadsvanor och att motionera regelbundet och äntligen bli av med mina överflödiga kilon som jag burit på alltför länge. Just när jag började se resultat så kom den här smällen, och då kan man fort räkna ut att jag lagt på mig än mer sedan olyckan eftersom jag inte kunnat röra på mig så som jag velat och behövt. Det blev bara helt fel allting.

Jag börjar nu misstänka att det inte blir så mycket bättre än såhär och undrar därför om någon har erfarenhet av eller kunskap om vad som händer när det ett år efter skadetillfället blir en invaliditetsbedömning och vad det kan bli för ersättningar osv? Jag har noll koll på allt vad försäkringar heter men vet att jag är försäkrad hos folksam genom mamma, och har hört att det kan bli rätt saftiga summor om man står på sig. Ska jag dras med den här eländiga foten utan några större förbättringar så är det i alla fall en liten tröst om man får ersättning för det.

Tacksam för svar.

 

[srpp]

Tacksam för svar.

Hej,
Jag var själv väldigt trasig ett tag. "Ingenting" på kroppen fungerade som det skulle, framför allt var det fötter och knän som var ordentligt risiga... (Rätt synd då jag gillar skogslöpning, vandring, klättring, MTB och skidåkning.)

Svaret på mina behov var kajakpaddling. Skönt att komma ut. Skönt att röra sig. Skönt räcker inte. Känslan var, efter något år av hinder, mer åt "Underbart!".

Nästa steg på min rehabilitering var att gå en crawlkurs. Utmanande javisst. Men efter ett bra tag så satt det! Efter lite tid till så kunde jag motionera avslappnat så. Ytterligare ett år senare, kunde jag ta i ordentligt och får utsökta träningspass i bassängen på vintern! Jag har upptäckt flowet i bassängen, något som jag faktiskt kan var tacksam för, jag hade aldrig fattat den känslan utan mina trasiga fötter.

I övrigt så har jag haft tur med mina skador nu sista två åren. Jag kan springa hyfsat igen, inte fullt. Kroppen håller för ilte amatörsquash och för en veckas alpni skidåkning. Men detta är bara pricken över det berömda i:et. Det var paddlingen som lyfte mig mentalt. Och det var simningen som tog mig vidare fysiskt.

Min story... Inspireras om du vill.

All lycka o uthållighet önskas dig på din resa!
Patric

 

[KebneKajsa]

Jag börjar nu misstänka att det inte blir så mycket bättre än såhär och undrar därför om någon har erfarenhet av eller kunskap om vad som händer när det ett år efter skadetillfället blir en invaliditetsbedömning och vad det kan bli för ersättningar osv? Jag har noll koll på allt vad försäkringar heter men vet att jag är försäkrad hos folksam genom mamma, och har hört att det kan bli rätt saftiga summor om man står på sig. Ska jag dras med den här eländiga foten utan några större förbättringar så är det i alla fall en liten tröst om man får ersättning för det.

Usch var trist att råka ut för sådant!

För det första tycker jag att du absolut inte ska ge upp med träningen! Även om du inte kan bli helt återställd så kan du alltid bli bättre! Det viktigaste är att du verkligen tror på det och kämpar på! Har du någon bra sjukgymnast? Begär att få remiss till en sådan annars. Min son fick jättebra stöd av sjukgymnastiken, inte bara med övningar som gav resultat utan även för att de mätte hans rörelseförmåga och styrka så han kunde se för varje besök att det gick framåt när han hade tränat bra, och stod stilla om han inte hade gjort det. Det sporrade honom mycket.

När det gäller ersättning för bestående skador, så vet jag inte mer än hur det var för min son. På ettårsdagen efter olyckan fotograferade jag hans op-ärr på armbågen (stort och fult) och skrapsårsärr på skulderbladen (små och ganska otydliga), och skickade bilderna till försäkringsbolaget som sedan gav honom en ersättning som vi tyckte var helt okej. Några saftiga belopp ska man dock inte räkna med, i alla fall inte om det inte handlar om stora ärr i ansiktet.

Sonens olycka var ju anmäld direkt när den hade hänt. Jag tror att man bör ha gjort det, men om du inte har gjort det så kan det nog hända att det går att ordna i efterhand med läkarintyg.

Jag föreslår att du kontaktar Konsumenternas försäkringsbyrå www.konsumenternasforsakringsbyra.se Jag mejlade dem för att få råd när jag tyckte att försäkringsbolaget hade tagit fel beslut och fick fantastiskt bra och snabb hjälp av dem, samt inte minst stöd för att stå på mig mot försäkringsbolaget.

Lycka till, både med träningen och ersättningen!

 

[transfix]

Usch var trist att råka ut för sådant!

För det första tycker jag att du absolut inte ska ge upp med träningen! Även om du inte kan bli helt återställd så kan du alltid bli bättre! Det viktigaste är att du verkligen tror på det och kämpar på! Har du någon bra sjukgymnast? Begär att få remiss till en sådan annars. Min son fick jättebra stöd av sjukgymnastiken, inte bara med övningar som gav resultat utan även för att de mätte hans rörelseförmåga och styrka så han kunde se för varje besök att det gick framåt när han hade tränat bra, och stod stilla om han inte hade gjort det. Det sporrade honom mycket.

När det gäller ersättning för bestående skador, så vet jag inte mer än hur det var för min son. På ettårsdagen efter olyckan fotograferade jag hans op-ärr på armbågen (stort och fult) och skrapsårsärr på skulderbladen (små och ganska otydliga), och skickade bilderna till försäkringsbolaget som sedan gav honom en ersättning som vi tyckte var helt okej. Några saftiga belopp ska man dock inte räkna med, i alla fall inte om det inte handlar om stora ärr i ansiktet.

Sonens olycka var ju anmäld direkt när den hade hänt. Jag tror att man bör ha gjort det, men om du inte har gjort det så kan det nog hända att det går att ordna i efterhand med läkarintyg.

Jag föreslår att du kontaktar Konsumenternas försäkringsbyrå www.konsumenternasforsakringsbyra.se Jag mejlade dem för att få råd när jag tyckte att försäkringsbolaget hade tagit fel beslut och fick fantastiskt bra och snabb hjälp av dem, samt inte minst stöd för att stå på mig mot försäkringsbolaget.

Lycka till, både med träningen och ersättningen!

Jag tränar fortfarande och går så mycket jag kan och orkar. Framförallt går jag i trappor och försöker tänja på leden som hindrar mig från att springa och gå i trappor som vanligt folk. Ibland tycker jag mig känna förändringar, men det går åt båda hållen. ibland känns det bättre, ibland sämre beroende på hur mycket jag rört på mig. Jag får fortfarande ont om jag rör mig för mycket så det är en knepig balansgång att försöka hitta vad som är lagom.
En sak som förbryllar mig är att vaden på det friska benet börjat kännas som det fylls med mjölksyra. Vet inte om det har att göra med att jag fortfarande belastar det benet mer eftersom det andra inte är helt bra.

Just ärret är inte så farligt. Det sitter ett på insidan av ankeln som är smalt och typ 3 cm långt. På utsidan sitter ett lite större, det är väl en halv centimeter tjockt och 12 cm långt. Det är inte alls lika iögonfallande som för några månader sedan när det var illrött, men det syns tydligt. Det är mer de kvarvarande skadorna inuti foten som oroar mig.

Jag pratade med en sköterska på sös för någon vecka sedan om att foten ibland fastnar när jag sitter still med den för länge i ett visst läge. Den fastnar så att jag måste trycka emot tills det knakar och gör ont innan det släpper, och medan den sitter fast så känns det dessutom som något är i kläm där inne. Obehagligt är det, och man tror såklart instinktivt att något är fel. Men sköterskan sade att det är vanligt att foten krånglar på det sättet länge efter olyckan, och att det i värsta fall kan vara skruvarna som är kvar i foten som krånglar och att dom eventuellt behöver tas bort, men att det inte kan göras förrän tidigast ett år efter den första operationen. Kul tänkte jag, ska dom gräva där inne en gång till så jag ska behöva återhämta mig från det också. Känns som det aldrig tar slut.
I april besökte jag akuten i linköping med foten. Det var en fredagseftermiddag så vårdcentralen var inget alternativ trots att jag misstänkte att det hade varit en lämpligare plats för mig att besöka. Jag upptäckte i alla fall en stor utbuktning över det större ärret som gjorde ont när jag tryckte där och ömmade när jag gick. På akuten röntgade dom men såg inget konstigt och sade att det förmodligen var ärrbildningarna i foten som brustit och blivit inflammerade. Lät logskt så jag köpte teorin och som tur var gick bulan ner efter några dagar. Efter alla utlåtanden från sköterskor och läkare får jag nog bara acceptera att foten lever sitt egna liv och krånglar såhär och att det är "normalt" även om det är obehagligt.

Angående sjukgymnasten, jag gick hos en i linköping när jag bodde där efter årsskiftet. Resultaten kom fort i början men sen stannade det liksom till och vi konstaterade att jag fått tillbaka den rörligheten som man kunde förvänta sig. Då gick vi över till styrketräning istället för att bygga upp musklerna i det "sjuka" benet igen och det är det jag fortfarande kör på.
Sedan jag flyttade tillbaka till sthlm har jag inte sökt upp någon ny sjukgymnast utan har tränat själv istället. Jag borde nog hitta någon bra här då eftersom jag inte ser några fler resultat på egen hand.

Olyckan anmäldes direkt till försäkringsbolaget när jag blev utskriven från sjukhuset. Jag ringde min handläggare eller vad det heter på försäkringsbolaget häromdagen och frågade vad som skulle göras nu med alla kvitton och så och hon lät som om jag borde veta vad som kommer hända. Hon sa inte så mycket mer än att jag ska skicka in allt på medicin och vård osv och att det sen blir en invaliditetsundersökning i november när det gått ett år sen olyckan hände. Hon verkade ha bråttom med att lägga på och jag fick en känsla av att man ska vända sig till någon utanför försäkringsbolaget om man vill ha ärliga svar. Så tipset om konsumenternas försäkringsbyrå är ett uppskattat tips!

 

[fraewu]

hej,
Jag råkade ut för en svår båtolycka för lite mer än två år sedan, jag i havskajak mot snabb motorbåt där alla var berusade som ägg och körde mer än fyrtio knop. Det blev inga roliga skador efter den olyckan, fast inga skador är ju roliga och de trodde att jag skulle dö.
Jag har just börjat paddla kajak igen efter lång frånvaro. Frånvaron byggde inte så mycket på att jag inte kunde som att jag rent psykologiskt hatade åsynen av vatten och sa till mig själv att jag skulle aaaaaaldrig paddla kajak igen.
Jag gick igenom intensiv rehabilitering. Och som du, har jag också fått höra att det här är nog så långt jag kommer i optimal rörlighet etc. Jag går hos en sjukgymnast, jag tränar core eftersom de flesta av mina skador drabbade bröstkorg och rygg. Har man smärtproblematik så brukar, nota bene brukar, lätt till medellätt träning påverka smärta. Jag äter värktabletter men träningen påverkar smärtnivåer genom att utlösa endorfiner. Jag har vänner som råkat ut för olyckor och kan man knappt stå utan smärta då är att springa uteslutet. Alla är olika, efter olyckor måste man hitta rätt rehabformer innan skadorna stelnar.

Leta upp en sjukgymnast så snart som möjligt och lycka till

 

[camoscio]

Idag

När jag läser alla dessa olycksberättelser förstår jag att jag ändå klarade mig hyfsat. Att jag nu berättar hur jag mår snart fem månader efter olyckan beror på att mina framsteg varit klart snabbare än vad läkarna prognosticerat - vilket kan vara en uppmuntran om man läser rätt.

Jag tror det finns tre orsaker: 1) Jag var i god form vid olyckan; 2) Jag har haft enormt stöd av min sjukgymnast; 3) Jag har varit väldigt tjurig med att träna mig tillbaka - det har handlat om två timmars rehab om dan i flera månader; 4) Jag har delvis motverkat konditions- och styrkeförlust medels motionscykeln.

Prognosen först: det kommer att ta tre månader innan du kan gå utan smärta. SEN kommer du att behöva två månader att träna upp alla muskler som försvagats. Du kan glömma din planerade vandringstur i juni, vänta till i augusti. En annan läkare hävdade i maj att den normala läkningstiden för min bäckenfraktur vore 6 månader. Hon varnade mig att vara försiktig på mina planerade vandringsturer, men avrådde inte.

Olyckan var den 12/2. De två första dagarna kunde jag inte gå - det gjorde för ont att lyfta foten.
Jag lämnade sjukhuset efter 6 dar i rullstol, därför att jag skulle fått ont efteråt av att gå hela vägen till utgången.
De första veckorna gjorde bäckenfrakturen och den stela armbågen att jag inte kunde sova annat än på rygg, vilket är ovant. Det betyddde att jag sov dåligt.
Jag använde krycka hemma (utom i badrummet, halkrisk) till c:a 20/3.
I fyra veckor kunde jag inte gå ens så mycket som en km utan att det värkte efteråt. Värken satt i ljumsken.

C:a 15/3 började jag på allvar tvinga mig att gå längre sträckor utomhus med krycka. Den 29 mars åkte jag till Uppsala på en musikfestival och märkte att jag klarade 4 km till stationen hemma, en del traskande på Uppsalas gator och i trapporna på Konsert och Kongress. Den 31/3 lämnade jag in min gamla stadscykel (oskadd!) i inbyte mot en ny. Den 1/4 hämtade jag den nya cykeln. Det var precis 7 veckor efter olyckan och jag beslöt den dan att sluta använda krycka utomhus. Jag hade då också avbeställt all hemtjänst (handla mat, tvätta, städa)
och inledde månaden med att storstäda lägenheten.

Jag kunde nu gå bortåt 7 km utan smärta, men med klara känningar efteråt. Från 15/4 började jag gå längre promenader med ryggsäck. Den 8/5 påbörjade jag en fyra dagars vandring från Åby nära Norrköping till Katrineholm. Inom loppet av tre månader kunde jag alltså gå utan smärta, i skogen och med 10-11 kg packning (nej, det var inte det den första läkaren menade!)
Cirka den 10/6 (men inte tidigare!) var jag så pass återställd att jag kunde börja springa så smått. Den 18/6 - efter drygt fyra månader - påbörjade jag en 14 dagar lång vandring i franska Alperna.
Första dagen innebar en stigning på 1800 höjdmeter och en nedstigning på cirka 300.

Jag anser alltså att frakturen var fullt läkt efter fyra månader.

I smällen skadades vänster sätesmuskel; den försvagades. Detta konstaterade sjukgymnasten den 25/3. Den 26 /3 påbörjade jag träningen - att börja tidigare hade gjort ont -
av lår- och sätsmuskler. Uppstigning på en fot från underlag av sjunkande höjd; började med 53 cm, arbetade mig ner till 41 cm (toastol), till sist med skor på fötterna; detta tog 2 månader, men jag började alltså efter 6 veckor, inte 13). Jag är idag förmodligen starkare i benen än före olyckan!

När gipset togs bort från armen den 17/2 kunde jag böja den bakåt till kanske 80 graders brist, framåt minns jag inte. Det tog tre månader av tjatig träning att få nästintill full böjlighet bakåt. Framåt kommer jag aldrig att kunna sträcka armen helt, det fattas 20-30 grader. I underarmen är radius komprimerad óch ulna förskjuten framåt flera millimeter, om jag fattat journalen rätt. Jag har återställt rätt mycket av rörligheten nedåt men kan ännu inte böja handleden normala 90 grader; den är fortfarande lite svullen. Men jag kan spela mina instrument utan bekymmer.

Vilja och kunnigt stöd betyder enormt mycket; speciellt bäckenfrakturen har gått oväntat fort.

Folksam har gett mig 3.000 kronor förskott för Sveda och Värk. Rättegången mot bilföraren är den 19 augusti.

 

[fraewu]

wow, jag låg på sjukhus i nästan ett år...