underskattning?
Man ska nog inte underskatta betydelsen av det första mötet med fjällvärlden eller av vädrets
inverkan på psyket. Jag, som dock har viss erfarenhet, tenderar alltmer att låta vädret,
känt eller förväntat, styra mitt val av tur. Jag har t ex inte genomfört en längre vandring
i Östalperna sedan 1993; eftersom Västalperna, i likhet med Pyreneerna, har mycket
pålitligare väder. Förra året valde (efter hemkomst från Frankrike) mellan nordsvensk
och sydnorsk tur och det senare gav sig nästan självt efter en granskning
av väderläget och lite rundringning.
Just nu tror jag inte det stora problemet med svenska fjäll är läget där utan
transporterna. Jag gissar att tågtrafiken, och dess eventuella ersättningar,
kan störas för avsevärd tid framåt, vilket är jobbigt om det är många byten
och passningar. Jag ställde just in en resa till Sulitjelma (byte i Trondheim)
till förmån
för en sydnorsk variant av just detta skäl. Det är inte roligt när resan
börjar med strul.
Nu undrar jag vad som kan gå galet i Jämtland. Det är sumpigt på flera håll
och det kan bli rejält klafsigt om det regnar mycket. Men den värsta
sumpterrängen är ju spångad.
En vandring i Jämtlandsfjällen innebär däremot
få vad. Från en egen tur 97 minns jag Fiskåa i Norge (strid, men inte så djup),
Härjångsån (stengång vid sjöns mynning, bron var trasig) och, mest kritiskt,
Ljungan nära källsjöarna. Det året hindrade också en snödriva broutläggning
över Sylälven, men brett vadställe uppströms fanns.
Jag ger dessa namn som tips att fråga på vid kontakter med Storlulvån.
il C.