Något för alla prylnördar att begrunda
http://www.svd.se/kultur/understrecket/desorienterad-av-teknisk-precision_6534533.svd
http://www.svd.se/kultur/understrecket/desorienterad-av-teknisk-precision_6534533.svd
Tänkvärt
- Trådstartare tobbedj
- Start datum
Jo det var en bra artikeln, man ska dock komma ihåg att den var i kulturdelen, inet konsumentdelen av tidningen.
Men visst, att ju mer teknik vi får desto mindre kan vi om bakomliggande teori är nog sant. Dock så är det sant i varje enskilt fall, och summan av fallen som en person behärskar är större och större tror jag.
Med en överanvändning av GPS tappar vi karta och kompass, innan dess var det kompassen som gav att vi tappade kuinskap om attta sig fram utan denna, osv.
Intressant läsning, men tror inet det är så illa ställt trots allt.
Christian
Men visst, att ju mer teknik vi får desto mindre kan vi om bakomliggande teori är nog sant. Dock så är det sant i varje enskilt fall, och summan av fallen som en person behärskar är större och större tror jag.
Med en överanvändning av GPS tappar vi karta och kompass, innan dess var det kompassen som gav att vi tappade kuinskap om attta sig fram utan denna, osv.
Intressant läsning, men tror inet det är så illa ställt trots allt.
Christian
Tristan Gooley, Natural Navigator
Undrar om boken är läsvärd som författaren till artikeln hänvisar till. Någon som har läst "The natural navigator" eller känner till personen Tristan Gooley? Han verkar ha en blogg om ämnet:
http://www.naturalnavigator.com/
Undrar om boken är läsvärd som författaren till artikeln hänvisar till. Någon som har läst "The natural navigator" eller känner till personen Tristan Gooley? Han verkar ha en blogg om ämnet:
http://www.naturalnavigator.com/
Att gå med stång var ju en gammal teknik för att hålla riktningen i skog. I öknen gick man på led av samma orsak. Går man och tittar i kartan eller GPSen kommer man att snubbla, lagom är bäst.
Men visst var det en läs och tänkvärd artikel.
Men visst var det en läs och tänkvärd artikel.
För folk ute i naturen tror jag fortfarande att karta och kompass är det stående i ryggsäcken. Det vill säga om man har något intresse att följa framfart och vägval. Jag tror dock att GPS i bilen kan ställa till det rejält för lokalsinne och förmåga att hitta rätt utan den fagra kvinnorösten.
Förra hösten, på väg ut ur Sarek mot Sourva, osäker på vilken bäck som vi just passerat (ganska kort), jag med kart och kompass sa en sak, kompisens gps en annan.
några hundra meter senare var vi framme vid den bäck som jag sa skulle komma om några hundra meter och som borde innehålla vatten.
Kunskap om manuella hjälpmedel och hur de används kan vara bra att ha
några hundra meter senare var vi framme vid den bäck som jag sa skulle komma om några hundra meter och som borde innehålla vatten.
Kunskap om manuella hjälpmedel och hur de används kan vara bra att ha
I början
så förstår man inte risken för GPS-assisterade olyckor. Typ att man inte förstår att positionen på GPS-displayen inte är den verkliga utan den som var när GPSen senaste uppdaterade.
GPS-kartmaterialet är ofta felaktigt i detaljer. Detta kan leda t ex till att man feltolkar verkligheten och t ex kör upp på en motorväg i fel riktning vilket kan leda till rätt lång omväg. Såna fel är för min del lite ovanligare om jag följer bilskyltarna då dessa oftast är korrekta. Följer man i stället skyltar för cyklister är det mycket knepigare att hitta rätt då dessa skyltar i Sverge inte alls täcker vägnätet så bra som bilskyltningen och därför har GPS för mig ett större mervärde om jag cyklar än om jag kör bil.
Understreckaren är delvis tänkvärd, men är man intresserad av navigering och orientering samt övar leder det till att man klarar sig bra både med och utan tekniska hjälpmedel.
Thure
så förstår man inte risken för GPS-assisterade olyckor. Typ att man inte förstår att positionen på GPS-displayen inte är den verkliga utan den som var när GPSen senaste uppdaterade.
GPS-kartmaterialet är ofta felaktigt i detaljer. Detta kan leda t ex till att man feltolkar verkligheten och t ex kör upp på en motorväg i fel riktning vilket kan leda till rätt lång omväg. Såna fel är för min del lite ovanligare om jag följer bilskyltarna då dessa oftast är korrekta. Följer man i stället skyltar för cyklister är det mycket knepigare att hitta rätt då dessa skyltar i Sverge inte alls täcker vägnätet så bra som bilskyltningen och därför har GPS för mig ett större mervärde om jag cyklar än om jag kör bil.
Understreckaren är delvis tänkvärd, men är man intresserad av navigering och orientering samt övar leder det till att man klarar sig bra både med och utan tekniska hjälpmedel.
Thure
Ingen nyhet direkt =)
Man märker själv hur "borta" man är när man jobbar i skogen med handdator med GPS. Man går och kollar på skärmen, mäter, skriver, går litet till, o.s.v. Sen när man är klar i området och ska gå tillbaka till bilen går man åt helt fel håll.
Samma sak med navigation i bilen. Man lär sig inte alls, och hittar varken tillbaka eller till samma plats igen nästa gång. Det krävs träning för att undvika detta. Man måste titta på skyltarna också, om inte annat för att ha litet framförhållning.
För övrigt är det för mig samma princip om jag åker bil som passagerare. "Hittar du tillbaka nu?". "Nej hur fan ska jag göra det? Det var ju DU som körde hit!". Man registrerar dåligt när någon annan leder.
Gör man samma procedurer utan GPS-hjälp hittar man utan problem tillbaka.
Jag ser alltid till att ha en kompass med mig. Man vet alltid vilket väderstreck man har tillbaka till korsande väg, bilen, e.t.c., och med en kompass slipper man stå där som en idiot när batteriet tar slut i GPSen.
Man märker själv hur "borta" man är när man jobbar i skogen med handdator med GPS. Man går och kollar på skärmen, mäter, skriver, går litet till, o.s.v. Sen när man är klar i området och ska gå tillbaka till bilen går man åt helt fel håll.
Samma sak med navigation i bilen. Man lär sig inte alls, och hittar varken tillbaka eller till samma plats igen nästa gång. Det krävs träning för att undvika detta. Man måste titta på skyltarna också, om inte annat för att ha litet framförhållning.
För övrigt är det för mig samma princip om jag åker bil som passagerare. "Hittar du tillbaka nu?". "Nej hur fan ska jag göra det? Det var ju DU som körde hit!". Man registrerar dåligt när någon annan leder.
Gör man samma procedurer utan GPS-hjälp hittar man utan problem tillbaka.
Jag ser alltid till att ha en kompass med mig. Man vet alltid vilket väderstreck man har tillbaka till korsande väg, bilen, e.t.c., och med en kompass slipper man stå där som en idiot när batteriet tar slut i GPSen.
Jovisst är det väl så, fast jag ser nog inte så stor skillnad på karta & kompass å ena sidan och GPS med karta i å andra sidan. Den sistnämnda lite nyare bara.
Alla vet idag att man inte kan lita på GPS:en, den har sina brister, men även kartor har fel och kompasser är inte hundraprocentiga dom heller. (se gärna Göta Kanal och språkundervisningen på Vänern!)
Men artikeln handlar ju mer om att navigera HELT UTAN andra hjälpmedel än kunskap.
Jag erkänner villigt att mitt lokalsinne inte ens duger på ICA Superstore.
Och där får jag inte in några satelliter på GPS:en...
Vilse bland pannkakorna!
För övrigt krävs numera helt nya typer av navigeringskunskaper. Provas bäst praktiskt på Schiphols flygplats med mycket kort tid för byte av flight. Passera alla kontroller och hitta en toalett, sen hitta rätt avgångsterminal. Lycka till!
thomas
Tänkvärt - men välskrivet?
Artikeln rör vid viktiga frågor, men jag tycker att den med sitt oskarpa språk mystifierar mer än klargör. Den kognitiva skiljelinjen går ju inte mellan karta på papper och karta på en skärm - bägge är visuella/spatiala representationer av något därute vi försöker förstå och skapa mening i. Men när vi förlitar oss på GPS-rösten händer något annat - nog kan vi med dess hjälp hitta till målet, vi kan t o m "lära oss" kommandosekvensen utantill och hitta själva nästa gång - men det uppstår ingen "inre karta".
Detta sätt att få kunskap om omvärlden brukar kallas verbal/sekventiell inlärning, och belönas på bekostnad av den visuella/spatiala i våra skolor.
Det är ju inte GPS eller andra tekniska manicker som är problemet. Artikelförfattaren oroar sig för hur de påverkar vårt sätt att leva i staden, men jag tror hon blandar ihop orsak och verkan. GPS-navigation är en ganska logisk konsekvens av att behöva röra sig i ett förfallande, fragmenterat och privatiserat stadsrum. Vad händer i huvudet på amerikanska (men inte bara) medelklassbarn i de ändlösa villaförorterna, som i brist på en trygg - eller ens begriplig - yttre miljö, under hela sin uppväxt skjutsas runt i bil från sina väl instängslade trädgårdar till skolor, kompisar och "aktiviteter"?
Det finns ett bra engelskt socialpsykologiskt begrepp, som jag inte riktigt kan översätta: ”appropriation”. Människan ”approprierar” rummet - gör det till sitt, skapar sina egna mentala och sociala kartor. Det finns dåligt med förståelse för att hon, åtminstone som barn, måste göra det fysiskt, med sin kropp och sina ögon.
Artikeln konstruerar en märklig motsättning mellan ”naturlig” (?) kunskap och karta/kompass. Men ett barn som skjutsats runt i bil och ”träffat” kompisar på datorskärmen, kommer inte heller att kunna läsa en karta - det finns ingen upplevd terräng som den kan relateras till.
I det läget återstår bara GPS-rösten.
Artikeln rör vid viktiga frågor, men jag tycker att den med sitt oskarpa språk mystifierar mer än klargör. Den kognitiva skiljelinjen går ju inte mellan karta på papper och karta på en skärm - bägge är visuella/spatiala representationer av något därute vi försöker förstå och skapa mening i. Men när vi förlitar oss på GPS-rösten händer något annat - nog kan vi med dess hjälp hitta till målet, vi kan t o m "lära oss" kommandosekvensen utantill och hitta själva nästa gång - men det uppstår ingen "inre karta".
Detta sätt att få kunskap om omvärlden brukar kallas verbal/sekventiell inlärning, och belönas på bekostnad av den visuella/spatiala i våra skolor.
Det är ju inte GPS eller andra tekniska manicker som är problemet. Artikelförfattaren oroar sig för hur de påverkar vårt sätt att leva i staden, men jag tror hon blandar ihop orsak och verkan. GPS-navigation är en ganska logisk konsekvens av att behöva röra sig i ett förfallande, fragmenterat och privatiserat stadsrum. Vad händer i huvudet på amerikanska (men inte bara) medelklassbarn i de ändlösa villaförorterna, som i brist på en trygg - eller ens begriplig - yttre miljö, under hela sin uppväxt skjutsas runt i bil från sina väl instängslade trädgårdar till skolor, kompisar och "aktiviteter"?
Det finns ett bra engelskt socialpsykologiskt begrepp, som jag inte riktigt kan översätta: ”appropriation”. Människan ”approprierar” rummet - gör det till sitt, skapar sina egna mentala och sociala kartor. Det finns dåligt med förståelse för att hon, åtminstone som barn, måste göra det fysiskt, med sin kropp och sina ögon.
Artikeln konstruerar en märklig motsättning mellan ”naturlig” (?) kunskap och karta/kompass. Men ett barn som skjutsats runt i bil och ”träffat” kompisar på datorskärmen, kommer inte heller att kunna läsa en karta - det finns ingen upplevd terräng som den kan relateras till.
I det läget återstår bara GPS-rösten.
Bra inlägg Joanna!
Jag kan faktiskt minnas att platser som var välbekanta, pga att mina föräldrar tagit mig till dom flera gånger, inte "fanns på kartan" för mig. Dvs de hade ingen inbördes relation till varandra eller till var jag bodde. Inte förrän jag började färdas själv, med cykel, med buss, med tunnelbana och bil började sakta någon sorts uppfattning om var allting egentligen låg växa fram. Inte ens geografi i skolan var särskilt upphetsande förrän närområdet klarnade och en avståndsuppfattning började växa fram.
thomas
Jag kan faktiskt minnas att platser som var välbekanta, pga att mina föräldrar tagit mig till dom flera gånger, inte "fanns på kartan" för mig. Dvs de hade ingen inbördes relation till varandra eller till var jag bodde. Inte förrän jag började färdas själv, med cykel, med buss, med tunnelbana och bil började sakta någon sorts uppfattning om var allting egentligen låg växa fram. Inte ens geografi i skolan var särskilt upphetsande förrän närområdet klarnade och en avståndsuppfattning började växa fram.
thomas
Njutvandringar att längta till
Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.
Få Utsidans nyhetsbrev
- Redaktionens lästips
- Populära trådar
- Aktuella pristävlingar
- Direkt i din inkorg