Syltraversen och Djävulskammen är olika turer.
När du skriver Djävulskammen tror jag du menar Sylhammaren, dvs den sista korta passagen under Storsylens topp. Den biten är gemensam med Djävulskammen och Syltraversen.
Sommartid tror jag den är en baggis. Vintertid är den något helt annat, men kan vara väldigt olika beroende på snöförhållanden. Har själv gjort den två gånger, en gång som avslutning på Syltraversen och en gång som avslutning på Djävulskammen. Ena gången var det nästan ren klippklättring på klippa med ett tunt snötäcke. Upplevdes då som rätt läskig och utsatt, och det kändes skönt att ha rep. Andra gången var det tjock rimfrost och inga problem att gå den solo.
Att däremot runda Sylhammaren på den norska sidan för att nå toppen därifrån känns inte som ett möjligt alternativ. Det kanske går att göra om man avviker från kammen ganska långt innan toppen, men när man står uppe vid Sylhammaren är det rätt ordentligt brant och utsatt även på norska sidan av toppen.
Varför skulle du förresten vilja gå runt Tempelpinnaklarna? Klättringen upp på dem är inte så svår (även om den säkert också kan variera med snöförhållandena) och om du har med dig ett tunt 30-meters rep räcker det för firningen ner från första Tempelpinnakeln och då kan du inkludera även den i turen.
Fast allra trevligast är förstås att göra turen ihop med någon. Då får du både sällskap, en andreman och någon som kan bära repet halva vägen.