Den givna strategin är såklart att inte vara där överhuvudtaget. Men om man nu hamnar där: vad gör man då?
Enligt de flesta böcker och experter ska man ta sig därifrån så fort som möjligt. Låter klokt - frågan är bara hur fort?
De flesta verkar tycka att man ska minska exponeringstiden och åka så fort man kan.
Jag har under säsongen träffat hamnat i 5 lägen, på olika berg och vid olika tidpunkter där lavinfaran har vart "klart och tydligt" närvarande.
Nämligen så som följer:
1. Kebnekaise - Rullevararännan. Små ras kommer emot oss ovan ifrån när vi går upp med stegjärn. Rasen är direkt relaterade till våra rörelser. Inget kommer om vi står stilla. Vilket verkar som ett hungrigt och kallt allternativ i längden......
2. Riksgränsen. Off piståk väster om skimastern. Stora flak spricker upp runt om mig och åkaren nedanför. Vissa flak glider en bit på snön.
3. Lofoten. Varmt och underbart väder i smal men annars ganska odramatisk ränna. Ett område med sockersnö lossnar bakom mig, men det rör sig tämligen sakta nedför slutningen. Hinner ta min tillflykt bakom en sten.
4. Vassitjocka. Trevlig topptur med ca 10 cm nysnö. Det blåser upp rejält och på kort tid samlas och packas snö i den avslutande bäckravinen. En åkare observerar hur snötäcket spricker upp från sida till sida och glider 2-3 dm. Åkaren saknar rutin och styrka. Åker sakta ned. En åkare till kommer efter och denna klarar inte heller av snömängden och tar sig sakta ned. Snön spricker upp runt henne och hon dras med några meter. Jag tittar på och konstaterar, återigen är mitt i smeten, vad gör man?
5. Blåvattnehyttene. Snötäcket sätter sig på vägen upp med ett brak. Vi vänder. Försiktigt.
Mina lösningar var så här:
1. Hastighet är inte säkerhet. Sakta och försiktigt. Försök hitta ett snöfält som ser annorlunda ut än det som vi gick upp i och som framkallade smårasen. Hastighet är inte säkerhet utan minskad precision i åkningen och 80 kg Magnus Landin i 50 km/h tillför snön mindre rörelseenergi än 80 kg av samma vara i 80 km/h.
2. Hastighet är inte säkerhet. Svår och trixig åkning utan bra utväg nedåt. Skråar sakta och försiktigt bort till ett bättre läge.
3. Hastighet är säkerhet. Väntar ut raset (som går sakta) och sedan blir det full fart nedför rännan. Bort. Enkel åkning. Inte så brant. Här går det att stå på. Tämligen kort, enkelt åk tills rännan viker av och man inte är exponerad längre.
4. Hastighet är säkerhet. Full fart ned. Kontrollerat. Klarar av snöfältet på 4-5 svängar rakt i fallinjen.
5. Hastighet är inte säkerhet. Försiktig åkning. Snöfälten är stora. Ingen nysnö. Ett släpp är väl ganska osannolikt men om det går lär det bli stort. Vi vill inte reta snön. Hellre kolla in vart vägen bär så man inte hamnar ur askan i elden.
Slutsats: totalt inkonsekvent agerande. I tre av fallen valde jag försiktig åkning och i två av fallen snabb åkning. Men ett fall i Rullevararännan under dessa förhållanden är nog inte att rekomendera. Inte heller att som i Riksgränsen, åka snabbt ned mot en massa stenar som blockerar flyktvägen vid ev snösläpp.
Jag tror att det är flera faktorer som påverkar det optimala valet.
1. Åkbarhet kontra åkarens förmåga. Vad är risken för ett fall? Vad är konsekvenserna av ett sådant?
2. Exponeringstid kontra tillförd energi. Hur mycket vinner jag på att åka fort? Hur långt hinner jag om en lavin går? Hur mycket extra belastar en snabbare sväng snötäcket?
3. Terräng i övrigt. Är flyktvägen åkbar i 50 meter? 500 meter? Måste jag skära snöfältet för att komma till en ny "safe spot"? I så fall när och vad är lutningen risken där?
Jag tror att intutionen löser problemen. Bara man tänkt igenom dom tidigare. Jag tror att de åkare som blev exponerade och fast i snön på Vassitjocka trots allt gjorde rätt. Dom klarade inte att åka snabbt i vindpackad snö och ett fall skulle under inga omständigheter minska exponeringstiden.
Tankar och reflektioner efterlyses.
Enligt de flesta böcker och experter ska man ta sig därifrån så fort som möjligt. Låter klokt - frågan är bara hur fort?
De flesta verkar tycka att man ska minska exponeringstiden och åka så fort man kan.
Jag har under säsongen träffat hamnat i 5 lägen, på olika berg och vid olika tidpunkter där lavinfaran har vart "klart och tydligt" närvarande.
Nämligen så som följer:
1. Kebnekaise - Rullevararännan. Små ras kommer emot oss ovan ifrån när vi går upp med stegjärn. Rasen är direkt relaterade till våra rörelser. Inget kommer om vi står stilla. Vilket verkar som ett hungrigt och kallt allternativ i längden......
2. Riksgränsen. Off piståk väster om skimastern. Stora flak spricker upp runt om mig och åkaren nedanför. Vissa flak glider en bit på snön.
3. Lofoten. Varmt och underbart väder i smal men annars ganska odramatisk ränna. Ett område med sockersnö lossnar bakom mig, men det rör sig tämligen sakta nedför slutningen. Hinner ta min tillflykt bakom en sten.
4. Vassitjocka. Trevlig topptur med ca 10 cm nysnö. Det blåser upp rejält och på kort tid samlas och packas snö i den avslutande bäckravinen. En åkare observerar hur snötäcket spricker upp från sida till sida och glider 2-3 dm. Åkaren saknar rutin och styrka. Åker sakta ned. En åkare till kommer efter och denna klarar inte heller av snömängden och tar sig sakta ned. Snön spricker upp runt henne och hon dras med några meter. Jag tittar på och konstaterar, återigen är mitt i smeten, vad gör man?
5. Blåvattnehyttene. Snötäcket sätter sig på vägen upp med ett brak. Vi vänder. Försiktigt.
Mina lösningar var så här:
1. Hastighet är inte säkerhet. Sakta och försiktigt. Försök hitta ett snöfält som ser annorlunda ut än det som vi gick upp i och som framkallade smårasen. Hastighet är inte säkerhet utan minskad precision i åkningen och 80 kg Magnus Landin i 50 km/h tillför snön mindre rörelseenergi än 80 kg av samma vara i 80 km/h.
2. Hastighet är inte säkerhet. Svår och trixig åkning utan bra utväg nedåt. Skråar sakta och försiktigt bort till ett bättre läge.
3. Hastighet är säkerhet. Väntar ut raset (som går sakta) och sedan blir det full fart nedför rännan. Bort. Enkel åkning. Inte så brant. Här går det att stå på. Tämligen kort, enkelt åk tills rännan viker av och man inte är exponerad längre.
4. Hastighet är säkerhet. Full fart ned. Kontrollerat. Klarar av snöfältet på 4-5 svängar rakt i fallinjen.
5. Hastighet är inte säkerhet. Försiktig åkning. Snöfälten är stora. Ingen nysnö. Ett släpp är väl ganska osannolikt men om det går lär det bli stort. Vi vill inte reta snön. Hellre kolla in vart vägen bär så man inte hamnar ur askan i elden.
Slutsats: totalt inkonsekvent agerande. I tre av fallen valde jag försiktig åkning och i två av fallen snabb åkning. Men ett fall i Rullevararännan under dessa förhållanden är nog inte att rekomendera. Inte heller att som i Riksgränsen, åka snabbt ned mot en massa stenar som blockerar flyktvägen vid ev snösläpp.
Jag tror att det är flera faktorer som påverkar det optimala valet.
1. Åkbarhet kontra åkarens förmåga. Vad är risken för ett fall? Vad är konsekvenserna av ett sådant?
2. Exponeringstid kontra tillförd energi. Hur mycket vinner jag på att åka fort? Hur långt hinner jag om en lavin går? Hur mycket extra belastar en snabbare sväng snötäcket?
3. Terräng i övrigt. Är flyktvägen åkbar i 50 meter? 500 meter? Måste jag skära snöfältet för att komma till en ny "safe spot"? I så fall när och vad är lutningen risken där?
Jag tror att intutionen löser problemen. Bara man tänkt igenom dom tidigare. Jag tror att de åkare som blev exponerade och fast i snön på Vassitjocka trots allt gjorde rätt. Dom klarade inte att åka snabbt i vindpackad snö och ett fall skulle under inga omständigheter minska exponeringstiden.
Tankar och reflektioner efterlyses.
