Åren går...
Första gången jag besökte Salto var i början av 60-talet, då började resan med båt från Porjus/Luspebryggan. Vägen västerut fanns inte.
Då var Salto en fjällstation för fjällvandrare, något annat fanns inte. Salto var vedeldad, fotogenlampor lyste upp stationen.
Sedan kom elektricitet, vägen västerut, busslinje, bilturister, bussturister, osv. Fjällstationen blev turiststation. Fjällvandrare var inte längre huvudkunderna, man tjänade mer på bio- och bussturisterna.
Fjällvandrarna attityd förändrades. Respekten för väder och vind minskade i takt med att utrustningen blev allt bättre och lättare att bära.
Sist jag var på Salto var hundar förbjudna, stövlar förbjudna, mm. Jag serverades kaffe av en kypare i uniform med en servett över underarmen som frågade om min hund var farlig. En personal förklarade att vi måste betala tältavgift med nästan hotfull röst.
Jag satt utanför och tänkte på hur mycket ved jag huggit och burit in, hur vi satt i fjällförarstugan och pratade och vilka fester vi hade i personalkåtan och på andra platser i omgivningen... Nu kände kag inte igen mig längre. Det var civiliserat, pengarna härskade, höga priser, kypare...
Det kallas utveckling, 50 års utveckling.
Jag gillar utveckling - men jag saknar det varma gemytliga Salto och dess personal där varje människa, med wller utan pengar, accepterades för sin personlighet.
Ni som inte har 50 års perspektiv kommer ju att få det så småningom - och då skriver ni kanske som jag gör nu.
Det var inte bättre förr, bara annorlunda. Men jag har alltid gillat det annorlunda...