Mitt vandrinsliv började 1988 med dagsutflykter i Schweiz. Efter ett tag märkte jag att de branta nedstigningarna tog en del på knäna så jag började tälja stavar åt mig, en ny för varje utflykt. På en utflykt. Meiringen-Grindelwald såg jag för första gången en vandrare med teleskopstav vilket föreföll mig väldigt praktiskt, bara att fälla ihop och fästa på säcken efter varje tur.
Året därpå kom jag mig äntligen för att köpa en, i Sexten; mot slutet av den sommaren och senare, i september, började jag också göra flerdagarsturer bl a i Östpyreneerna. Det var först ännu två år senare som jag provade på att köra med två stavar och det var en mäktig upplevelse när jag formligen flög ner i medluten. Med tidrn blev jag lite lugnare men använde stavarna flitigt, speciellt tidigt på säsongen var de väsentliga för fotfästet på snöiga sluttningar; ofta märkte jag att en rätt obetydlig insats av armkraft kunde spara åtskilligt med benkraft. Med tilltagande ålder, 60 och mer, märkte jag dock att jag blev långsammare uför, fick svårare med fotfästet utan stavarnas hjälp.
När jag gick i pension 2006 fick jag ötnlig utrymme för lite låglandsvandring och då föll mig aldrig in att begagna stavar, ej heller kängor (det var nog först kring 2010 som jag övergick till låga skor även i Alperrna.)
Jag slutade vandra alpint 2019, sista turen började på min 75-årsdag. Det blev mycket cykling, men när jag ville prova på lite lågland (Gränna-
Tranås) fick jag i sista stund infallet att ta med mig ett par stavar -- tänkte då mest på knäna. Strax efter Tegnertornet gladdes jag åt mitt beslut, ty där var en rätt brant utförslöpa i osannolikt lös terräng. där jag fick kämpa med stavarna för att inte rutscha utför. Senare har jag stött på svårigheter jag inte kunnat föreställa mig, t ex felkonstruerade stättor (i Jönköpings län, däremot exemplariskt konstruerade i Skåne). och vindfällen, som i ett fall lett till avbrott.
Att jag nu säger något om vandringsstavar beror bl a på den återkommande missupptattningen att det handlar om balans. Åtminstone i mitt fall är det knäna och fotfästet det handlar om. Deyya då den korta tid jag har kvar för någon form av utomhusaktivitet. Det är vemodigt att fylla 80.
Året därpå kom jag mig äntligen för att köpa en, i Sexten; mot slutet av den sommaren och senare, i september, började jag också göra flerdagarsturer bl a i Östpyreneerna. Det var först ännu två år senare som jag provade på att köra med två stavar och det var en mäktig upplevelse när jag formligen flög ner i medluten. Med tidrn blev jag lite lugnare men använde stavarna flitigt, speciellt tidigt på säsongen var de väsentliga för fotfästet på snöiga sluttningar; ofta märkte jag att en rätt obetydlig insats av armkraft kunde spara åtskilligt med benkraft. Med tilltagande ålder, 60 och mer, märkte jag dock att jag blev långsammare uför, fick svårare med fotfästet utan stavarnas hjälp.
När jag gick i pension 2006 fick jag ötnlig utrymme för lite låglandsvandring och då föll mig aldrig in att begagna stavar, ej heller kängor (det var nog först kring 2010 som jag övergick till låga skor även i Alperrna.)
Jag slutade vandra alpint 2019, sista turen började på min 75-årsdag. Det blev mycket cykling, men när jag ville prova på lite lågland (Gränna-
Tranås) fick jag i sista stund infallet att ta med mig ett par stavar -- tänkte då mest på knäna. Strax efter Tegnertornet gladdes jag åt mitt beslut, ty där var en rätt brant utförslöpa i osannolikt lös terräng. där jag fick kämpa med stavarna för att inte rutscha utför. Senare har jag stött på svårigheter jag inte kunnat föreställa mig, t ex felkonstruerade stättor (i Jönköpings län, däremot exemplariskt konstruerade i Skåne). och vindfällen, som i ett fall lett till avbrott.
Att jag nu säger något om vandringsstavar beror bl a på den återkommande missupptattningen att det handlar om balans. Åtminstone i mitt fall är det knäna och fotfästet det handlar om. Deyya då den korta tid jag har kvar för någon form av utomhusaktivitet. Det är vemodigt att fylla 80.