solovandring

[Bulingen]

Säkerhetsaspekten vid solovandring, som några redan har nämnt, är inget som hinder enligt mig! Det viktiga är att man ser till att man har en bred tidsmarginal för att inte behöva forcera fram när det är mer riskfyllda passager eller vad. Gott om tid är viktigt!

 

[avslutad210712]

Jag vandrar hellre med någon eller några som jag känner än ensam men jag vandrar hellre ensam än inte alls eller med en grupp människor som jag inte känner.

För- och nackdelar med att vandra ensam är redan nämda av flera och jag har inte mycket att tillägga. Att inte ha någon att prata med under själva vandringen går väl an men att inte ha någon att prata med under raster och nattläger är rent ut sagt för jävligt trist. Så om Ni råkar på någon ensamvandrare som ger Er skavsår i öronen så är det troligen jag

 

[kamera]

Grupp

Skulle ha svårt att vandra själv mest med tanke på säkerhet. En olycka händer när man minst anar det. Skulle även ha svårt att vara själv hela tiden och inte ha någon att prata med vi rast och läger. Det kan faktiskt vara tyst emellan åt även om man är två eller flera. För mig är nog två optimalt.

 

[avslutad210712]

Tänkte själv ge mig ut i Sarek för första gången i sommar och eftersom jag just nu inte har någon att gå med så är frågan hur man skall göra? Kanske kolla på utsidan om någon vill vandra men då vill man gärna veta att man är "kompatibel" innan man ger sig iväg på en 10-14 dagars vandring. Inte så skoj med någon som inte orkar hälften av vad man tänkt sig eller ännu värre - någon som orkar dubbelt så mycket *L* och då tänkte jag mest på den manliga självkänslan.

 

[seobserver]

Det är två helt olika förhållningssätt. Tempo, etapplängd, sysselsättning. Som solist behövs det marginaler, både i tid, mycket fotografering, makro som tar rejält med tid, liksom kikarspaning i detalj.
I sällskap är oftast delad upplevelse, luppen vandrar runt och gemensamma måltider som är topparna.
Båda har poänger men gemensamma har flest.....

 

[GustavOh]

Jag vandrar hellre med någon eller några som jag känner än ensam men jag vandrar hellre ensam än inte alls eller med en grupp människor som jag inte känner.

Ja hellre trevligt sällskap än ensam, men hellre ensam än dåligt sällskap.

Jag har vandrat själv, med en person jag känner väl, i arrangerad grupp med okända, i grupp med människor jag känner väl, med goda vänner plus någon ny bekantskap och en gång med en (tidigare) helt okänd utsidan-medlem.

Att vandra själv har sin charm. Naturen kommer mycket närmre när det bara är jag själv, mina egna tankar och omgivningen. Men visst kan det bli för ensamt. När tältet är rest och middagen uppäten infinner sig en känsla av "och nu då?". Samtidigt är det en väldigt skön omväxling till vardagslivet. Plötsligt finns inga distraktioner på beställning. Vill jag ha förströelse så måste jag stå för den själv, eller bara ta emot vad naturen erbjuder. (En solnedgång, en renflock, regnsmatter...)

När det gäller okända som vandringssällskap... Jag vågar påstå att det är så enkelt att om någon gillar att vandra så kommer jag uppskatta den personens sällskap på en vandring.

 

[seon]

De flesta inlägg i tråden stärker min uppfattning att bergsfolk ofta har inställningen att "two is a crowd".

 

[GustavOh]

De flesta inlägg i tråden stärker min uppfattning att bergsfolk ofta har inställningen att "two is a crowd".

Nja... snarare att det främst är de som någon gång ensamvandrat som svarar på en tråd om just det.

 

[BZ120]

Nja... snarare att det främst är de som någon gång ensamvandrat som svarar på en tråd om just det.

Det får stå för dig, själv är jag folkilsk så det förslår.


BZ

 

[BeatriceK]

Har bara gått ensam även om jag vissa sträckor gått med någon annan som jag . Trivs ensam men går mest trygga leder där jag vet att jag kommer möta folk/någon skulle hitta mig om jag råkar ut för något. Är lite feg på det sättet. Men så är jag inte jättevan att vandra heller. Men jag trivs att gå i min ensamhet, själv bestämma takten, äta när jag vill, sova när jag vill gå i egna tankar och filosofera eller lyssna på en bok. Men det skulle vara trevligt att prova på att gå längre turer med någon annan också, har förvisso varit ut på dagsturer med mina barn och sambon vilket var en lite småjobbig upplevelse. De gick ju så långsamt att jag höll på att trilla omkull.

 

[wallyvirginia]

"Det är så skönt att vara ensam för då kan man SJÄLV BESTÄMMA vad man ska äta, när man ska rasta, hur fort man ska gå osv..."

Det är helt främmande för mig vad ni pratar om. Håller inte alls med. Delar inga av era känslor. När jag är ensam känner jag ingen aptit, ingen upptäckarglädje, ingen inspiration till någonting.

Nu kanske vissa av er tänker;

Han är omogen, osäker, har dålig självkänsla. Så måste det vara om man inte står ut med sitt eget sällskap. Bla bla bla. Ulf Lundell, Ola Magnell. Bla bla bla. =)

Men det är inte sant, jag har provat. Jag har vandrat själv. Jag har bott själv i ett litet hus i ödemarken i ett år. Det var superfint, vid en sjö med en liten brygga och en roddbåt. Jag hade skidor och långfärdsskridskor under vintern. Det fanns boulders runtomkring som jag kunde klättra och vackra skogar att vandra i och äta medhavd matsäck. Jag såg verkligen fram emot det och föreställde mig själv som en ensam, kontemplerande cowboy.

Det blev mitt livs värsta år. Jag kom mig inte för mig att göra nånting, kände ingen anledning till det. Ingen glädje. Årorna blev aldrig våta, skridskorna rörde aldrig den perfekta isen, klätterskorna hängde på en krok i hallen.. Jag låg i soffan och läste böcker, och längtade hem. Tomma cornflakesskålar travades på varandra i diskhon, frukost, lunch och middag. Cornflakes. Det var miserabelt!

Förutom några få gånger då mina vänner kom ut och hälsade på över helgen. Då skrubbade jag rent stugan, storhandlade och lagade avancerade maträtter och stora pannkaksfrukostar. Vi klättrade, fiskade och rökte fångsten, badade, åkte skidor, bastade, spelade spel, skrattade.

Jag insåg rätt tidigt att jag är ett flockdjur, nu har jag flyttat hem till stan igen och hem till flocken. Jag kommer aldrig att lämna dem igen. Och jag kommer aldrig att vandra ensam, jag struntar fullständigt i när jag äter, vad jag äter, hur fort eller långsamt det går, bara jag är med min flock. Det är det som betyder nåt för mig. Annars kan det kvitta.

Over and out.

Wally

 

[BeatriceK]

Det är helt främmande för mig vad ni pratar om. Håller inte alls med. Delar inga av era känslor.

Men är det inte rätt stor skillnad på att lämna stan 1-2 veckor och kontemplera medelst vandring mot att flytta ut i ett hus mitt i ingenstans? Ensamheten ser jag som ett avbrott inte som en del av en ständig vardag. Jag har ett rätt stort socialt behov men tycker än så länge att vandring är min egogrej jag får en begränsad tid till mig själv och hinner tänka, lära känna mig själv och kan känna stolthet över att jag klarat av något helt ensam. Sen är jag inte ute på några långa turer 4 dagar har varit längst hittills men det beror mer på att det är svårt att pussla ihop mer med jobb och familj. Men jag kan även förstå behovet av att dela upplevelsen där och då, själv löser jag sånt i efterhand genom att skriva reseberättelser och fota. Tror mycket hänger på att hitta rätt sällskap.