Mina ischiasproblem går tillbaka till 1999 då jag fick akuta problem i norska fjällen. Hemma fick jag smärtlindring och McKenzieövningar som jag sedan gjort i många år. Problemen då visade sig mest i attacker vid snedtramp, eller om jag försökte öppna en dörr med en hand - det gick som blixtar från höften.
Av och till genom åren har jag känt av vad som troligen är en buktande disk, men det har alltid gått över. Jag har fått avstå en del bukövningar eftersom dessa tydligen trycker den där disken mot ishiasnerven.
Den 17 juni påbörjade jag en tur på 18 dagar i Sydalperna, under närmast perfekta förhållanden ända upp till 2800 meters höjd - jag gjorde flera pass på den höjden. södra Min 18:e etapp var relativt kort och utan komplikationer, den ledde till södra utkanten av reservatet Val Troncea (man får inte tälta i reservatet). På kvällen började det kännas i vänster sida. Nästa dag gick jag upp till ett pass som jag korsat 8 år tidigare i motsatt riktning. Uppstigningen var tuffare och brantare än jag mindes. Från detta pass skulle jag vidare till nästa, synligt på avstånd (kompassen pekade också ut det), men med ett svåröverskådligt blocklandskap emellan. Det fanns inga markeringar som föreslog lämplig väg genom blockmassorna - dessa låg också över en ås som skymde vad som fanns emellan dem och det där nästa passet. 50 000-kartan gav suddigt besked om topografin.
Förmodligen var det mitt försök att ta mig genom som gav mig de värsta ischiasbesvär jag haft på 16 år, nu av mera ihållande slag. Två italienare gick före men vände, och menade att det var fel väg. Jag orkade inte undersöka deras påstående, men är fortfarande konfunderad över att jag faktiskt gått motsatt väg en gång förut. Jag vände tillbaka till dalen, följde en väg (där jag såg en varg på riktigt nära håll)
till en restaurang och beställde där taxi till Oulx, nära franska gränsen, med camping och järnväg (Paris-Milano).
Givetvis har jag i efterhand förstått att ett annat, högre men lättare, pass, skulle ha gett en naturligare etapp...
Hemresan tog några dagar, med övernattning i Basel och Hamburg. Jag hade hela tiden svårt att överhuvudtaget gå, så ont gjorde det. Att ens stödja på vänster ben gör ont, men jag kan sitta och guskelov cykla. Hemma kör jag med Alvedon, 500g, 2 tabletter var 6:e timme. Jag har varit hos läkare som också skrev ut imflammationsdämpande medel - det nya är alltså kanske att ischiasnerven är inflammerad, hur länge jag nu får dras med det. Jag gör förstås mina McKenzie och har gradvis börjat träna. Min traditionella fjälltur i slutet av juli är förstås inställd. Är jag symptomfri i månadsskiftet hoppas jag på en tur i Centralalperna från den 18 augusti och framåt - jag kommer att hålla mig till välkända övergångar. Den kan tänkas bli avslutningen på mitt vandrarliv - jag skulle fylla 71 år under den turen.
Blir den inte av tror jag det ändå är slutvandrat. 772 vandringsdagar i Alperna, Pyreneerna, Korsika, Skottland och fjällen (nio länder) får kanske anses nog.
Av och till genom åren har jag känt av vad som troligen är en buktande disk, men det har alltid gått över. Jag har fått avstå en del bukövningar eftersom dessa tydligen trycker den där disken mot ishiasnerven.
Den 17 juni påbörjade jag en tur på 18 dagar i Sydalperna, under närmast perfekta förhållanden ända upp till 2800 meters höjd - jag gjorde flera pass på den höjden. södra Min 18:e etapp var relativt kort och utan komplikationer, den ledde till södra utkanten av reservatet Val Troncea (man får inte tälta i reservatet). På kvällen började det kännas i vänster sida. Nästa dag gick jag upp till ett pass som jag korsat 8 år tidigare i motsatt riktning. Uppstigningen var tuffare och brantare än jag mindes. Från detta pass skulle jag vidare till nästa, synligt på avstånd (kompassen pekade också ut det), men med ett svåröverskådligt blocklandskap emellan. Det fanns inga markeringar som föreslog lämplig väg genom blockmassorna - dessa låg också över en ås som skymde vad som fanns emellan dem och det där nästa passet. 50 000-kartan gav suddigt besked om topografin.
Förmodligen var det mitt försök att ta mig genom som gav mig de värsta ischiasbesvär jag haft på 16 år, nu av mera ihållande slag. Två italienare gick före men vände, och menade att det var fel väg. Jag orkade inte undersöka deras påstående, men är fortfarande konfunderad över att jag faktiskt gått motsatt väg en gång förut. Jag vände tillbaka till dalen, följde en väg (där jag såg en varg på riktigt nära håll)
till en restaurang och beställde där taxi till Oulx, nära franska gränsen, med camping och järnväg (Paris-Milano).
Givetvis har jag i efterhand förstått att ett annat, högre men lättare, pass, skulle ha gett en naturligare etapp...
Hemresan tog några dagar, med övernattning i Basel och Hamburg. Jag hade hela tiden svårt att överhuvudtaget gå, så ont gjorde det. Att ens stödja på vänster ben gör ont, men jag kan sitta och guskelov cykla. Hemma kör jag med Alvedon, 500g, 2 tabletter var 6:e timme. Jag har varit hos läkare som också skrev ut imflammationsdämpande medel - det nya är alltså kanske att ischiasnerven är inflammerad, hur länge jag nu får dras med det. Jag gör förstås mina McKenzie och har gradvis börjat träna. Min traditionella fjälltur i slutet av juli är förstås inställd. Är jag symptomfri i månadsskiftet hoppas jag på en tur i Centralalperna från den 18 augusti och framåt - jag kommer att hålla mig till välkända övergångar. Den kan tänkas bli avslutningen på mitt vandrarliv - jag skulle fylla 71 år under den turen.
Blir den inte av tror jag det ändå är slutvandrat. 772 vandringsdagar i Alperna, Pyreneerna, Korsika, Skottland och fjällen (nio länder) får kanske anses nog.