Skräpfisk, smakar dy?

Vad som är ätlig respektive oätlig fisk handlar som framgått väldigt mycket om traditioner. Jag flugfiskar lite då och då i Glomma, Norges största älv, och har ibland ett formidabelt harrfiske. Vi brukar behålla någon enstaka som vi med nöje röker och äter. Många av de norrmän vi träffar rynkar på näsan och kallar våra 8-9 hektosharrar för "elvmört" :) Själva fiskar de bara öring.

Ett annat exempel är från mina föräldrars hemtrakter i Tornedalen. I mammas hemby har man alltid ätit gädda, i pappas hemby har man kastat den i skogen. Ca 10 mil mellan byarna, mammas hemby ligger längs Kalixälven och pappas längs Torneälven.

Det var det här jag menade när jag startade tråden. Hur tradition avgör vilken fisk man äter, tradition och annat som påverkar vad som anses vara ätbar fisk.

När det pratas om hållbarhet inom mat nu men den odlade laxen får inte stå till svars för vilken skit det är.
 
Jag tillbringade en stor del av barndomen vid ett träsk i Norrbotten. Vi nätade då och då och fick mycket braxen så jag har ätit det ganska mycket.
Mört är en vanlig matfisk i en del andra länder, Finland inte minst. Här en artikel från Eldrimner - Nationellt resurscentrum för mathantverk om mörten:

Bäst ska den vara på våren innan vattnet hunnit bli för varmt. Gäller nog även braxen.

Arctic Bath i Harads serverade f ö den finska inbakade fisken (Kalakukko) som en rätt i en av deras menyer komponerade för främst internationella high-end resenärer förra året.
 
Ja det finns många konstiga idéer om mat.
Som att Storbritannien skulle ha dålig matkultur.
En riktig Sunday roast, steak and kidney pie eller haggis är riktigt fin mat.

Det kanske delvis grundar sig i människans jakt på status. Det kan ju grunda sig i att någon gång så behövde inte mer välbeställda inte äta mört och inälvor, så detta kopierades sedan utav statusjägare.
Eller som lausvik påpekade här ovan, att detta kanske är mat som lätt avslöjar en dålig kock.
 
Jag har ett minne av att jag någonstans sett att man äter friterad pirål i Finland.
Det stämmer nog. Bör vara vid någon av älvarna.
Den är i varje fall lokal delikatess här i Umeå. Brukar dyka upp i affärerna såhärårs ungefär.
Den är mycket fet. Fetare än ål. Det finns flera traditionella sätt att tillaga den. Tycker den är god tillagad som en pyttipanna ungefär.

Gäddan torkas till hundmat här!

/John
 
Jag tycker att bäcköring här i de små bäckarna i skåne smakar lite dyigt om man tex teker dem direkt. Jag brukar lägga dem i en ugnsform rensade och saltade över natten och sedan hälla ut utdraget vatten så försvinner all dysmak. Men Skåne är ju väldigt sumpigt också =)
 
Jag har ett minne av att jag någonstans sett att man äter friterad pirål i Finland. Men det kan vara minnet som spelar mig ett spratt.
Pirål förekommer inte i Östersjön så det är troligen inte det som äts. Däremot kan det ha varit nejonöga som ibland räknas som en släkting till pirål. Jag har ätit rökt nejonöga i Lettland där den anses som en delikatess (av dem som gillar den). I Finland äter man den också. Även i Sverige fångas den av entusiaster.

Så till frågan om huruvida mört är en god matfisk. Där har jag en tydlig åsikt. När mina föräldrar köpte en sommarstuga i Småland på 1960-talet så ville far börja fiska med nät. Den klara sjön innehöll fin fisk men han fick bara mört i näten. Så den första sommaren åt vi nästan bara mört till kvällsmat. Nästa sommar började vi barn knota över den enahanda fiskfångsten. Trots att min mor (som var en god kock) gjorde allt med kryddningen och stekningen och såserna så var mörten faktiskt inte god, det hade vi insett vid det där laget.

Så en kväll la vi barn ner besticken redan innan vi tagit första tuggan och sa: "Aldrig mera mört! Pappa, nu får du faktiskt lära dig att fånga godare fisk." Och det gjorde han, med oss som hjälpredor vid utläggning och upptagning. Därefter åt vi sik, siklöja, abborre, gädda, lake och röding. Ingen klagade någonsin mer.

PS. Så nu inlägg #16 om pirål. Men jag tror det måste vara nejonöga som det handlar om. Kanske kallas den ändå pirål lokalt?
 
(Med reservation att jag är dålig på både fisk och fiske. Och pinsamt känslig när jag får fiskben i munnen, jag skäms...)

#9 och 16: Nejonöga kallas nätting iaf i Västerbotten, brukar rökas. (Jag är utflyttad umebo, men min pappa gillar nätting.)
https://umealvdal.se/besoksomraden/klabbole/natting/

Ang vilken fisk som är mat eller skräpfisk, minns jag läste en deckare i holländsk miljö där man fiskade abborre i någon scen, det var skräpfisk där.
Bodde några år i Kina och där kan nästan allt bli mat, men visst kräver viss fisk ordentligt med kryddning för att inte ha en fadd eller trist smak. Men det gäller ju även typ tofu, det är övriga ingredienser runtom som hjälper upp proteinet så det blir en tillräckligt god maträtt? Om man nu har lyxen att unna sig att välja att äta gott, inte bara för att bli mätt, som fler andra här också har menat.

Intressant diskussion!
 
Så en kväll la vi barn ner besticken redan innan vi tagit första tuggan och sa: "Aldrig mera mört! Pappa, nu får du faktiskt lära dig att fånga godare fisk." Och det gjorde han, med oss som hjälpredor vid utläggning och upptagning. Därefter åt vi sik, siklöja, abborre, gädda, lake och röding. Ingen klagade någonsin mer.
Kanske berodde det mest på att ni fick samma sorts fisk hela tiden.
Mina barns kusiner skrek högt: "Å nej, inte älgkött igen".
Min svärfar vägrade äta lax - uppvuxen där man släppte lax efter en dämning av älven.
 
Surmört var ju vanligt förr bland inlandsfolk. Folk som ej hade råd att köpa strömming eller möjlighet att fiska den själv. Samma som surströmming, fast av mört.

Utan gäddan så hade norra Hälsinglands befolkning varit klart mindre, då dess förfädrar hade svultit ihjäl. Finns en anledning gäddan finns i nästan varje dypöl. Den planterades ut friskt en gång i tiden.
Under första gröna vågen kom en stockholmare upp hit. Min far träffade han då han körde häst på isen. Karln var chockerad att han kunde sitta nästan ensam på isen och fiska gädda. I Stockholm var det armbågslucka om man skulle ha plats att fiska en gädda.
När min far var ung. Ca 1950 talet. Då var man tvungen att gå beväpnad om man skulle fiska gädda på vårisen. Nån annan familj kunde komma som var fler i antal och köra bort en. Dom största släkterna hade folk på isen dygnet runt och vaktade platsen beväpnad.
 

Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg