I dag (hmmm, i går...) tog vi äntligen en flukt på Bistaberget. Vi delade in dagen i förmiddag med kilar på Simonsberget och sen vidare till Bista för inspektion och lite mer klättring.
Omdöme: Helt ok sportklippa, men varför ska man behöva få en näradödenupplevelse före första bulten? Jag begriper inte det där med att den ska vara flera meter upp, kan någon förklara? I synnerhet när cruxet är _före_ bulten och landningen sådan att ett fotledsbrott lätt hade kunnat uppstå.
Som tur var fanns det några kända profiler från Karbin på plats, och de var hyggliga nog att låna ut en sån där "klippa-första-bulten-pinne" åt oss, annars hade det nog bara blivit lättaste leden och inget mer. Men det är väl inte meningen att man bara ska kunna klättra leder där man har överkapaciet? Det är kul att pressa sig, men det är inte kul om man tror att man ska slå sig ordentligt om man faller före första bulten. Man ska väl inte heller behöva släpa paddan till sportklippan?
Även på lättare leder satt första bulten högt, och då ska man betänka att den led jag uppfattar som lätt kan upplevas som svår av någon annan, och denna person vill säkert inte heller slå sig...
Så, ge mig en förklaring till detta (idiotiska) sätt att bulta (som för övrigt tyvärr inte är specifikt för Bista, utan som även förekommer alltför flitigt även på andra håll). Det verkar vara ett svenskt fenomen, för jag har sportklättrat mycket i alperna och aldrig sett detta otyg där.
Trots att en lokal men kraftig regnskur hindrade oss från speciellt mycket klättring kan även jag rekommendera berget, dock med reservation att folk som inte vill riskera att slå sig bör medföra "pinne", eller prata allvar med bultaren.
