och sedan
Det där har du enbart fantiserat ihop.
Lycklig vore jag om jag hade fantiserat ihop det! Vore även lycklig om den professorn jag hade i polymera material hade fantiserat ihop det. Ännu bättre vore det om inte fenomenet microsprickor pga utmattning inte fanns beskrivna i diverse textböcker för studier i material.
Ja, jag är skeptisk till kolfiber när den anvävds av folk som inte vet exakt hur man hanterar den. Kofiber är ett fint material, men känsligt vid felaktig användning. Då folk i regel inte är übernojjoga och inte bryr sig så mycket om prylarna som man önskade så bör de för sitt eget bästa inte använda det heller. Det är som att ta en F1-bil och köra på kullersten. Hur länge tor du att den håller? 20 000 mil +?
Nej, det finns inte mycket annat tyvärr till val vad gäller gafflar. Skulle själv gärna ha en gaffel i ngt annat än kolfiber. Ja, maxvikt är intressant. Aluramen jag kör på såldes exempelvis (dock endast konstigt nog) i tyskland med maxvikt av 85kg.
Du har rätt vad gäller kvalitén på arbetet, men tyvärr så är inte de "billiga" Svensson-kolfiberramarna som folk köper det som vi oftast kallar för högkvalitativt. Jag kan inte se hur man kan klämma in en kolfiberram av vettig RIKTIG monocoque (som det skall vara) och inte av rör som är ihopfogade, och limmade.
Jo, garantin är säkerligen en ledtråd, men det är inte att förneka att det är mycket enklare val att gå på material vars egenskaper man känner till väldigt väl. Dessutom så har metaller den "fina" egenskapen att kunna ha ett kryp och i regel inte ha ett abrupt sprött brott.
Kolfiber å andra sidan kryper inte, är inte segt utan när det väl går av så går det av i ett sprött brott. Jag sitter sj hellre på ngt som viker sig långsamt under mig än säger pang och så sitter jag i luften om det går riktigt illa.
En eventuell skada, dvs slag mot ramen och därmed bildning av en spricka, vare den är synlig eller osynlig kan påskynda utmattningen då du får en sprickinitieringspunkt varifrån en större spricka kan växa till sig under den cykliska belastningen som en cykel (eller vad som helst som är i rörelse) utsätts för. Denna skada kan när det gäller kolfiber uppstå under ytan, så att man inte ser den. Den kan vara så liten att du inte ens hittar den i första taget med röntgen, MEN om du försvagar en struktur på en punkt så får du spänningskoncentrationer kring punkten, dvs lokalt högre belastningar än tänkt och då går ytterligare lite mer sönder. Denna spänningskoncentration tenderar till att ligga där radien på sprickan eller sprickinitieringspunkten är som minst, dvs i spetsen. Då kolfiber inte är segt så går fibrerna av en efter den andra. Med varje fiber som går av så ökar spänningarna och därmed hastigheten (och detta långt ifrån linjärt). När tillräckligt många har gått av så kommer hastigheten att öka så pass mycket att du kommer få ett slutligt brott som sker med ljudets hastighet.