Sista sommaren?

[camoscio]

Börjar fundera så smått på vad som kan bli min sista friluftssommar. 2023 gjorde jag min senaste låglandsvandring, 3 dagar i Tiveden. Förra sommaren avbröt jag en tur i Bergslagen p g a terränghinder, och en i Kolmården p g a artrosen i knäna. Det blev 6 tvådagarsutlykter på cykel med övernattning, varav en natten till min 80-årsdag, samt två flerdagarsturer. I mars lär jag veta om mitt balanssystem är helt återställt efter vestibularisneurit i december (hemskt, rekommenderas inte).

Jag har tittat tillbaka lite på trakten kring Malexander där jag en gång (på vandring) övernattat nära ett vindskydd på Östgötaleden. På annat forum har jag sett bilder från St Bosagölen, och undrar om marken är bra för tält, om vattnet är lätt att nå, om de är lätt att nå platsen med cykel (i värsta fall kan jag väl leda den några meter).

En sjl som ser lockande ut är Ösra LÄgern i Ydre, samma frågor där, bra lägerpatser? tillgängligheten?

Det kan bli fler frågor...

 

[HasseQ]

Ta in på något vandrarhem i Dalarna, och gör dagsturer och sightsinga !

Eller kolla vindskyddskartan: https://map.campwild.org/

 

[blimp]

Jag sager detta utan att veta exakt hur du kanner dig. Det vet du bast sjalv.
Hursomhelst dock, kanske en trehjuling trehjuling kan vara ett alternativ. Dessvarre ar de ganska dyra, eller tom valdigt dyra.

Lycka till, och aven om det kanns tungt for dg sa hoppas jag att jag ocksa kan vara lika aktiv som du nar jag ar i din alder.

 

[niking]

Kanske satsa på dagsutflykter med en lämplig battericykel, om nu dina knän och höfter klarar detta. Med ett enviolo-nav kan du även ställa in en viss kadens, så anpassas utväxlingen automatiskt till denna kadens. F.ö. samma växelsystem jag har på min vintercykel. https://www.utsidan.se/forum/threads/kindernay-xiv-va-rohloff-speed-hub.94179/
/Niklas

 

[Sarvi]

Är balansen ett problem finns trehjuliga liggcyklar. Man kan välja mellan två hjul fram (s.k. Tadpole-design) eller två hjul bak.!Den svenska marknaden för liggcyklar är inte gigantisk, men betydligt större begagnat-utbud finns i Nederländerna och i Tyskland.

 

[pooll]

Rätt skönt att bara ta bilen till lämpligt ställe och hänga däromkring ett tag. Det brukar jag göra om jag vill ut men inte orkar cykla eller vandra. Antingen går jag nån kortare sträcka från bilen med ryggsäcken eller så gör jag nån form av läger runt om och sover i bilen. Det är trevligt och bekvämt. Inte campingplatser dock, för de är sällan trevliga.

 

[camoscio]

Min fråga gällde förhållandena vid nägra tänkta utflyktsmål men svaren blev istället råd om ex.vis balans.
Om denna är jag lite osäker. Jag har inga problem i min vardag, men på min fysio låter det som att jag ändå kan vänta nedsatt förmåga ett tag framåt. Jag klarade inte Romberg på sjukhuset men klarar det hyfsat hemma (fötterna tätt ihop, slutna ögon, räknar till 100, då har jag säkert stått i en minut), dock med en del rörelse. Enbensstående går ungefär lika dåligt, och med mycket varierande framgång, som före sjukdomen (jag låg 4 nätter på sjukhus) -- det kan gå när jag får in den rätta utgångsställningen, åtmintone på vänster ben som är minst drabbat av artros.

För knäna är frågan hur pass långt jag kan gå, och med hurdan börda. Jag tänker långsamt pröva mig fram, progressivt. Idag gick jag 1 mil, dock utan packning (och utan stavar). Samtidigt försöker jag skärpa min träning; bl a har min fysio visat hur jag hittar bätttre djup i benböj. P g a dåliga armar (höger arm speciellt) kan jag inte lyfta mycket över huvudet, men jag kan lägga till vikt i en ryggsäck).

Om det inte blir vinterväglag hoppas jag redan inom några dagar känna mig för på min cykel.

Så siktet är nu inställt på någon form av friluftsliv, helst med flera utenätter. Mitt fysiska läge i, säg, slutet av april får avgöra arten av uteliv (cykling, vandring, etc.) och ambitionsnivån.

PS1: inte alla känner till, tydligen, att jag saknar både bil och körkort.

PS2: den som vill få en uppfattning om vad vestibularisneurit innebär innebär kan kolla senaste numret av Runner's World

 

[7S]

Ge inte upp, eller sluta helt. Släpp den tanken och behåll ambitionen att övernatta med etappmål.

Vill du undvika allt för kuperad terräng, ha god tillgänglighet till kommunikationer och affärer/restauranger rekomenderar jag valfri sträckning utmed Göta kanal.

Du gav inte upp om mig på linjär algebra i början av 2000 talet och det brev rätt bra till slut 😀👌

 

[camoscio]

Idag plockade jag, 1,5-2 månader tidigare än vanligt, fram min cykel för en testrunda runt kvarteret. Egentligen är det bara ett moment som sätter balansen på prov. Förr klev jag på cykeln på det vanliga(?) sättet: vänster fot på pedalen, spark igång, med höger, och så höger ben över till höger pedal. Eftersom jag cyklat så mycket med packning de senaste åren ställer jag mig nu till vänster, bromsar, för höger ben över så jag står med bägge fötterna på marken, osv. Möjligen kan de bli lite vingligt när jag stöder med bara vänster ben, men inte ens det hände.

Jag förbryllas lie av hur pass fort jag kommit tillbaka. Jag kan ha berättat det förut: tredje dagen på sjukhuset gick jag till dess norra entré med rullator, för att köpa en tidning. På väg tillbaka till rummet kände jag efter några minuter att jag glömt kvar rullaorn vid kiosken.

F ö märker jag att jag blivit aningen starkare i benen, troligen p g a att jag lärt mig hitta djupet i benböj. Som jag sa till min läkare på Kungsgatans VC: det jag inte har i balans försöker jag kompensera med benstyrka.

 

[joanna]

Ge inte upp! Jag har haft vestibularisneurit, det var riktigt läskigt medan det varade, men gick helt över på några veckor och kom aldrig tillbaka.

Och jag har aldrig i mitt liv kunnat stå på ett ben och blunda samtidigt. Tycker inte det hindrat mig det minsta när jag klättrat, åkt utförsskidor eller långfärdsskridskor, för att inte tala om vandring.

Jag har två eländiga artros-knän, men en duktig fysiotrapeut fick mig över tröskeln (huvudsakligen den mentala) för ett par år sen. Då var det så illa att jag trodde det var slutsprunget och slutvandrat. Visst fick jag några nyttiga övningar, men det viktigaste han gav mig var insikten att jag inte riskerade att förvärra läget om jag fortsatte vara aktiv fast jag hade ont, utan att det faktiskt ändå var bättre än att försöka vila sig från problemet. Det blev en "god cirkel" av den strategin, och nu kommer jag faktiskt hem med mindre svullna och värkande knän än när jag var yngre. Men visst måste jag hålla mig både lättviktig och vältränad för att det ska funka.

I ditt ställe skulle jag inte ge upp fjällen, om låglandsvandring känns som ett nerköp. Det går att vandra lika "platt" och kontrollerat på vältrampade stigar längs fina fjälldalar - men då med häftigare vyer, rent vatten i bäckarna, och friheten av att slå upp tältet där man behagar. Och det känns ju som det är sådant du älskar mest.

Jag vandrade i Skarvheimen och Hardangervidda i höstas (min första tur efter att jag fått lappat ihop min totalkraschade vänstra rotatorkuff), och tänker spontant att det vore en bra område ur din synvinkel. Man kan åka tåg rätt in i kalfjället, välja snälla rutter, gå hur korta dagsetapper som helst, och hålla sig nära Bergenbanan om man skulle tvingas bryta. Man kan också växla om med cykling på Rallarbanan, om man behöver vila knäna och/eller rygg/axlar från ryggsäckslasten. Ändå är det inte mycket folk mot höstkanten, fina tältplatser och väldigt vackert.

 

[camoscio]

Jag har inte gett upp; det är därför jag så tidigt på året, och så sent i livet börjat förbereda mig för ännu en friluftssommar. Jag vill nu vara bättre förberedd för en låglandstur än jag var i Kolmården förra året, och jag vill vara säker på att inte kvardröjande effekter av vestibularisneuriten (3 dagar !!) påverkar mitt cyklande -- den mest realistiska aktiviteten, speciellt under pandemiåren.

Jag bergsvandrade 31 somrar, 865 dagar, bl a i just Skarvheimen (36 dagar) och Hardangervidda (14). Min sista tur började på min 75-årsdag, och slutade med ryggproblem. Jag kunde kanske fortsatt några år till om det inte varit för pandemin -- jag vågade inte resa. Cykelturerna började och slutade således nästan alltid hemma och jag fann en viss tjusning i det lilla och nära, att vara så berest i Östergötlands alla 13 kommuner.

Löpningen var länge min stora passion; som bäst var jag kring 43 års ålder, men jag sprang till 76; sen blev det bara löjligt.


Min stora cykelperiod inföll 1970-1981 och avslutades med Newcastle-Portree plus mindre svängar i UK. Jag rörde mig över hela Sydsverige från Smygehuk till Sveg, innan lusten att se annat än Sverige tog över. 1987 upptäckte jag av en slump Alperna.

Jag försöker få tillbaka en del av min balans, speciellt för knänas skull. Jag var bra igång 2021, men spräckte ett knä och kom av mig. Enbensstående (med öppna ögon!) är numera svårt speciellt på mitt mest artrosdrabbade ben, höger. Romberg fungerar för det mesta, men med lite väl mycken rörelse. Betydelsen för cyklingen är inte lika tydlig.

Finge jag ordning på knäna vore kanske Dalafjällen eller något område i Västerbotten (den ena av de två svenska regioner jag aldrig besökt) något. Både min läkare på VC och min fysio har avrått från operation. T ex kunde det vara svårt att komma tillbaka till träningen efer rehab -- och det du skriver är till hjälp i ett sådant beslut.