För mig som inte (heller) vuxit upp i Norden var sökandet efter den "orörda" vildmarken som ett (visserligen ouppnåeligt) ideal för "friluftslivet" något nytt - och jag tror att jag även idag skulle uppleva den som mindre intressant, om den nu gick att uppbringa.
Det kan såklart bero på min bakgrund, eller kanske på att jag har till yrke att fundera över människans relation till sin omgivning.
Vi har tagit upp detta i flera trådar, och jag har bl a skrivit såhär:
"När jag växte upp hade jag inte alls samma självklara närhet till "naturen", som jag sedan mötte i Sverige - den varken fanns inom fysiskt räckhåll eller i människornas sinnen. Staden var idealet. Det fanns inga ärvda sommarstugor eller farmor på landet - släktleden var uppbrutna av krig och stora folkomflyttningar. "Skogen" var nerhuggen eller full av granatsplitter och en och annan odetonerad mina. En picknickfilt i förortsdungen var det närmsta "friluftsliv" jag kom - dit åkte man för att umgås med vänner, inte för att vara ensam eller - gud bevare - vandra. En ryggsäck väckte oftare associationer till krig och flykt, än till sökandet efter nirvana.
Att åka på semester till havet eller upp i bergen var "fint", men mest ett tecken på normalitet och ökande välstånd."
Jag tycker fortfarande (kanske med undantag för riktigt alpina bergsområden) att det blir mer intressant att söka efter människans spår i naturen och fundera över mångfalden i hennes sätt att samspela med sin miljö; hur hon, på oändligt många men ändå någonstans alltid igenkännbara sätt, skyddat sig från elementen, format sina liv, hus, seder, mathållning och... sina myter och sagor i detta samspel. I denna mångfald ser jag paradoxalt nog vår likhet - knepen för hur vi inrättar oss i världen skiftar med miljö och klimat, men våra grundläggande psykologiska behov tycks vara lika tvärs igenom kulturerna.
"Vatten kan vara fint. Hus kan vara fint. Men hus vid vatten kan vara finast, om man är duktig."
(Bengt Edman, min gamla arkitekturprofessor, när han blivit irriterad över sina elevers överdrivna respekt för "orörd natur" vid Kävlingeån)