Sarek som "Europas sista vildmark"?

När jag för några år sedan skulle vilja vandra i Reisa NP kollade jag på kartan för att se hur man kommer dit med buss och det visade sig att det fanns i princip ingen annan möjlighet än att vandra upp från Kilpisjärvi genom Lapska armen. Det tog 5 dagar till Reisa NP.
Mvh Veni

Det är kanske off-topic, men det går lätt att flyga med Widerøe till Sørkjosen och därifrån kan man ta en båt upp in till nationalparken. Företaget heter Reisastua. Såklart kan man också flyger till Alta eller Tromsø, lite billigare oftast.
 
Egentligen är det ordbaiserie vi håller på med och kanske jag inte är rätt person att diskutera det eftersom svenskan inte är mitt modersmål.
Men när något område ligger svåråtkomligt så ligger det öde och blir då ödemark. Hmm stämmer inte alltid när jag tänker efter. Men Sarek förknippar jag med vildmark och inte ödemark. Vildmark har djur, vatten, berg och avsaknat av civilisation, dessutom svar att forcera.
Ödemark kan ha vägar och hus, skog som Stenblock beskrev.
 
Jag tycker det här ämnet har varit kul och lett till ett bra samtal som man inte måste vara språkexpert för att delta i. Jag funderar mycket på hur naturen påverkar oss och hur vi upplever olika typer av natur. Natur som vi sedan beskriver som "vildmark" eller "ödemark" eller "kulturmark" eller något annat. Olika människor har olika upplevelser och ser det på olika sätt vilket ger en djupdimension av landskapet eftersom fler sidor av samma natur kommer fram. Jag har läst alla inlägg i den här tråden med stort intresse. :)
 
En aspekt av fjällen är de gamla spår av mänsklig närvaro som finns (i allmänhet samisk). Ett landskap som man gått i och upplevt som ödemark och/eller vildmark kan vara fyllt av gamla kåtatomter, rester av eldhärdar och andra spår som är svåra att se innan man lärt sig känna igen dem. När man börjar se spåren förändras upplevelsen av området ifråga, man ser med andra (glas)ögon. För mig, som har letat efter vildmark och ödemark i svenska fjällen, har denna mentala omställning inte varit helt enkel. ;)
 
En aspekt av fjällen är de gamla spår av mänsklig närvaro som finns (i allmänhet samisk). Ett landskap som man gått i och upplevt som ödemark och/eller vildmark kan vara fyllt av gamla kåtatomter, rester av eldhärdar och andra spår som är svåra att se innan man lärt sig känna igen dem. När man börjar se spåren förändras upplevelsen av området ifråga, man ser med andra (glas)ögon. För mig, som har letat efter vildmark och ödemark i svenska fjällen, har denna mentala omställning inte varit helt enkel. ;)

Ja, det tycker jag också. Det känns fortfarande svårt att se fjällen som ett kulturlandskap som är använt och där folk bor.
Vi är ju väldigt vana med att "bebodd" betyder gator, hus och allt sånt.
När jag är långt ifrån all civilisation jag är van med i min vardag, så känner jag mig först ganska osäker och lite vilse- men man vänjer sig efter några dagar.
 
För mig som inte (heller) vuxit upp i Norden var sökandet efter den "orörda" vildmarken som ett (visserligen ouppnåeligt) ideal för "friluftslivet" något nytt - och jag tror att jag även idag skulle uppleva den som mindre intressant, om den nu gick att uppbringa.
Det kan såklart bero på min bakgrund, eller kanske på att jag har till yrke att fundera över människans relation till sin omgivning.

Vi har tagit upp detta i flera trådar, och jag har bl a skrivit såhär:
"När jag växte upp hade jag inte alls samma självklara närhet till "naturen", som jag sedan mötte i Sverige - den varken fanns inom fysiskt räckhåll eller i människornas sinnen. Staden var idealet. Det fanns inga ärvda sommarstugor eller farmor på landet - släktleden var uppbrutna av krig och stora folkomflyttningar. "Skogen" var nerhuggen eller full av granatsplitter och en och annan odetonerad mina. En picknickfilt i förortsdungen var det närmsta "friluftsliv" jag kom - dit åkte man för att umgås med vänner, inte för att vara ensam eller - gud bevare - vandra. En ryggsäck väckte oftare associationer till krig och flykt, än till sökandet efter nirvana.
Att åka på semester till havet eller upp i bergen var "fint", men mest ett tecken på normalitet och ökande välstånd."


Jag tycker fortfarande (kanske med undantag för riktigt alpina bergsområden) att det blir mer intressant att söka efter människans spår i naturen och fundera över mångfalden i hennes sätt att samspela med sin miljö; hur hon, på oändligt många men ändå någonstans alltid igenkännbara sätt, skyddat sig från elementen, format sina liv, hus, seder, mathållning och... sina myter och sagor i detta samspel. I denna mångfald ser jag paradoxalt nog vår likhet - knepen för hur vi inrättar oss i världen skiftar med miljö och klimat, men våra grundläggande psykologiska behov tycks vara lika tvärs igenom kulturerna.

"Vatten kan vara fint. Hus kan vara fint. Men hus vid vatten kan vara finast, om man är duktig."
(Bengt Edman, min gamla arkitekturprofessor, när han blivit irriterad över sina elevers överdrivna respekt för "orörd natur" vid Kävlingeån)
 
Allt är ju relativt. Att uppskatta vildmark kan betyda mer eller mindre vild mark. Man kan ju söka sig till naturen pga den är mer orörd än den hemma och samtidigt uppskatta historiska och andra spår av bruk i den? Det är ingen diktomi

Mer orörd natur kan för många i svensk kontext innebära omväxling till industdiskogen. Kulturlandskapet i stora delar av Sverige är i regel inte som i Norge en blomstrande sätervall med skogsbetande får eller hytteområde som sömlöst övergår fjällskog av naturskogkaraktär och fjällhedar - utan kalrakade bergåsar och igenslyade hyggen , mark uppsliten av skogsmaskiner , sandtag och risiga skogplantager utan rekreationsvärde .
 
Objektivt sett, så kunde man väl mäta vildmark från 0 till 10. 0 är en stad och 10 är en stor region som är orörd, med hela flora och faunan som den har varit i flera hundra år.
För att vara maximal vild, så skulle området inte vara en nationalpark, för då är det ju redan under kontroll av människor, ett begränsat område och med turistisk målsättning. Det tycker jag iaf. Eller vad tror ni?

Från en subjektiv perspektiv, så kan vildmark väl även vara Bohusleden eller Kungsleden, beroende på varje persons erfarenheter.
 
Paradox

Det är kanske off-topic, men det går lätt att flyga med Widerøe till Sørkjosen och därifrån kan man ta en båt upp in till nationalparken. Företaget heter Reisastua. Såklart kan man också flyger till Alta eller Tromsø, lite billigare oftast.
Det här är den stora paradoxen med friluftsliv och sökandet efter orörd vildmark. Vi tvekar inte att använda allsköns modern infrastruktur (som är mer eller mindre miljövänlig) för att ta oss dit och väl framme blir besvikna när vi stöter på en annan människa, upptäcker att det finns broar över älvarna eller hittar andra spår av mänsklig påverkan :)
 
Det här är den stora paradoxen med friluftsliv och sökandet efter orörd vildmark. Vi tvekar inte att använda allsköns modern infrastruktur (som är mer eller mindre miljövänlig) för att ta oss dit och väl framme blir besvikna när vi stöter på en annan människa, upptäcker att det finns broar över älvarna eller hittar andra spår av mänsklig påverkan :)

Mitt i prick!
 

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg