i all ödmjukhet
Jag är övertygad om att faran och i många fall livsfaran, objektiva såväl som direkta, är och kommer alltid att vara en stor del i klättring, alpinism, bc-åkning etc. Anledningen till detta är ju just att det är faran och kontrollen över faran som gör att man får en kick av sporten. Att klättra uppför en svårt led på kil där vissa placeringar är mer för psyket än säkerheten kommer alltid att vara mer tillfredställande än att gå uppför en trappa.
Att åka lössnö kommer alltid vara förknippat med risken för laviner, men känslan av att ha bedömt en sluttning korrekt och tagit sig ner på ett ”säkert” sätt är roligare och mer tillfredställande än att åka lift och sedan smeka manchester. Dock tror jag att det finns en stor skillnad mellan var man lägger risk och därmed faronivån. Den som alltid vill flytta sina gränser kommer med all säkerhet att utsätta sig för mer risker än den som enbart ”söndagsklättrar”.
Givetvis är det så att man många gånger när man t.ex. kör bil utsätter sig för större risker rent statistiskt än när man klättrar, skillnaden ligger i att när man håller på med risksporter på ett seriöst sätt så tvingas man att inse och reflektera över vilka risker man tar och konsekvenserna det kan medföra, men just däri ligger själva kärnan och tjusningen. Det upp till var och en att ta ansvar för sig själv och vilken nivå man vill ligga på. Dock kvarstår faktum, oavsett vilken nivå man ligger på kommer man att utsätta sig mer livsfara i större eller mindre utsträckning och om man inte inser vilken fara man utsätter sig för så kommer man heller aldrig att kunna agera på ett säkert sätt.
För egen del är mina nära och kära medvetna om vad jag pysslar med och vad det kan resultera i, men att jag skulle förneka mina intressen och min passion för att leva ett liv som passar dem skulle varken jag eller de må bra av.
”Vi har alla en skuld att betala för det liv vi lever, frågan är bara när man gör det”
//Martin