Rädsla efter kapsejsning

[111Rickard111]

Jag kapsejsade ensam i våras i kallt vatten och gropig sjö. Dräkt, utrustning och självräddning fungerade bra, men jag var ganska skakig efteråt. Har övat mycket räddning, men det är liksom en annan sak i skarpt läge…
Nu efteråt har jag en sorts rädsla när jag paddlar och det är lite gropigt. Har tidigare varit en som ”inte är rädd för nåt”. Vad har ni för tankar och erfarenheter kring incidenter och rädsla?

 

[HasseQ]

Tänker att det är bra och lärorikt med incidenter som man reder upp. Innan det hänt fattar man inte hur snabbt och lätt det kan inträffa, och hur det känns. Det är väl bra om man bara ger sig ut på saker man vet att man klarar upp.
Det räcker inte att bara hoppas att inget ska hända.

 

[joanna]

Jag paddlar inte själv, men har bl a klättrat och åkt långfärdsskridskor, där hanteringen av den sortens känslor också är relevant. Jag kände faktiskt lite tvärtom där: jag var absolut tvungen att ha provplurrat resp. tagit ett längre fall, innan jag ö h t skulle fortsätta med dessa aktiviteter.

Något ogrumlat aningslöst "mod" känns inte inte som något eftersträvansvärt tillstånd. Mycket hellre en "kalkylerad" och därmed kontrollerad rädsla, som bygger på kunskap, erfarenhet och till slut ett välunderbyggt (men personligt) val vilka risker man ändå tycker är värda att ta.

Det viktiga är ju att du faktiskt fortsätter paddla - nu med den stärkande insikten att du har fixat en kapejsning. Och med av den erfarenheten lite mer skärpta sinnen, som väl snarast förhöjer din upplevelse.

 

[Arneri]

Paddling är som många andra balanssporter, så länge det går att slappna av går det bra, men så fort det finns en tvekan börjar kroppen skaka. Tex cykel och skidåkning har liknande problem.
Träning i varma vatten och där det finns en nödplan bygger upp självförtroendet.
Om du paddlat en sträcka tidigare vet du säkert hur vågarna brukar gå vid olika vindriktningar eller båttrafik och kan lägga upp färden för att ta vågorna på ett gynsamt sätt, tex snett framifrån.

Jag tycker det är lämpligt att tagga ner några snäpp under lågsäsong, dels för förhållandena är lite tuffare, men även att träningsmängden gått ner. Paddelkänsla är en färskvara och speciellt på försäsong är den dålig.

 

[thureb]

Naturlig reaktion.

Paddla mera, känn hur du får stabilitet med paddeln i dragläge eller planande ovanpå vattenytan.

Kan du göra något för att stärka känslan av kontroll? Jag tänker på att vinkla ut låren under sittbrunnskanten, fixera höfterna bättre i sidled eller liknande.

Lasta tungt med sånt som fixeras intill kölen strax bakom och framför dig i anslutning till sittbrunnen funkar också.

Thure

 

[EricL]

Grattis till att du klarade av det! Jag förstår din känsla. Jag tror medicinen är att fortsätta träna att kapsejsa i förhållanden som känns trygga så att det till slut inte är en big deal. Ta det lungt, och ta förhållanden som du verkligen känner dig trygg med, och sen skalar du försiktigt upp det (lagom stora vågor, inga farliga klippor i närheten, hellre pålandsvid än tvärtom, gärna sällskap etc). Att kunna rolla bekymmerfritt är ju en klar tillgång. 2-3 sekunder så är man uppe. Men samma gäller ju där. Skala upp från helt trygga förhållanden, och sen gradvis till alla förhållanden man vill paddla i. Tillspetsat kan man ju säga att man inte ska paddla i förhållanden som man inte vill riskera att välta i. Men tränar man mycket, och i alltmer utmanande förhållanden, så flyttas ju gränserna. Men återigen, bra gjort!

 

[vandrarman]

Jag kapsejsade ensam i våras i kallt vatten och gropig sjö. Dräkt, utrustning och självräddning fungerade bra, men jag var ganska skakig efteråt. Har övat mycket räddning, men det är liksom en annan sak i skarpt läge…
Nu efteråt har jag en sorts rädsla när jag paddlar och det är lite gropigt. Har tidigare varit en som ”inte är rädd för nåt”. Vad har ni för tankar och erfarenheter kring incidenter och rädsla?

Jag har själv respekt för stora fjärdar om jag är ensam och särskilt om vattnet är kallt. Är lite nyfiken, hur löste du självräddningen och hade du torrdräkt? Vad har du för kajak?

 

[SoloHikingBum]

Endast kapsejsat en gång, men är uppvuxen med segling och seglar när den säsongen är igång. Alltid haft stor respekt för havskajaken/kajakerna när man väl ser dem inomskärs oftast, småpratat lite med några när de slagit läger på kobbarna genom åren och själv funderat på att prova på. Känns dock som att det lutar mer åt en packraft för min del då jag ändå upplevt hela västkusten sedan barnsben.

 

[Gulddoktorn]

Jag kapsejsade ensam... ....Nu efteråt har jag en sorts rädsla när jag paddlar och det är lite gropigt. Har tidigare varit en som ”inte är rädd för nåt”. Vad har ni för tankar och erfarenheter kring incidenter och rädsla?

Jag började i fel ända och paddlade sporadiskt flera år, orsakade en olycka och lärde mig sedan räddningstekniker. Ser till att repetera räddningskurs varje år.

Vad gäller strategi så är jag försiktig när jag paddlar ensam, kollar vindriktning, lä, uppfångare (vart jag driver om jag inte kommer upp fort). Lite modigare i grupp men då är jag oftast ansvarig för kön och att se till eftersläntare.

Vad gäller taktik, när osäkerheten smyger sig på och balansen försämras försöker jag aktivt "jorda mig", andas långsamt, gör ett pysljud (genom munnen) som om jag släpper ut ånga, visualiserar hur jag sänker tyngdpunkten ner i skinkorna. Det fungerar för mig men jag tror på att hitta en egen metod att ta till när pulsen stiger och axlarna åker upp.

 

[MrP]

På 90-talet gjorde jag mer än 1.000 fallskärmshopp och det var ju några incidenter som var ruskigt obehagliga och sekunder ifrån en 100% garanterad död, speciellt när jag gjorde ett reservdrag och det var strax innan Cypressen (AAD) kom ut på marknaden.

Såna incidenter satte sina spår i skallen och man blev lite nojjig men allt handlade om att ha förståelse om varför incidenten hände och varför man agerade som man gjorde för att reda ut situationen.

Med förståelse om dom 2 faktorerna så är halva lösningen gjord för att man ska minska rädslan och nojjiga tankar, resten handlar om att fortsätta - som i ditt fall att paddla många timmar för att komma över rädslan.

Allt handlar i nuläget för dej om antal timmar i sittbrunnen och att du får anpassa paddlingen så att den enbart sker när det är lugnt vatten tills du känner dej trygg.

 

[canoe]

Jag har en gammal slalomkajak. Den har en liten sittbrunn, samt knästöd under däck, som gör att man kan hålla emot med knäna, för att inte ramla ur.

Jag har lyckats med eskimåsväng.

Men en övning som jag gjorde, var att tippa åt sidan, och så sent som möjligt, stötta upp med paddeln, och komma tillbaka.

En annan övning var att med stöttning av paddeln luta sig åt sidan och luta tills örat tog i vattnet, och sedan tillbaka igen.

Dessa övningar kan hjälpa till att reagera snabbt, när man är på väg att tippa.

 

[MrP]

Jag har en gammal slalomkajak. Den har en liten sittbrunn, samt knästöd under däck, som gör att man kan hålla emot med knäna, för att inte ramla ur.

Jag har lyckats med eskimåsväng.

Men en övning som jag gjorde, var att tippa åt sidan, och så sent som möjligt, stötta upp med paddeln, och komma tillbaka.

En annan övning var att med stöttning av paddeln luta sig åt sidan och luta tills örat tog i vattnet, och sedan tillbaka igen.

Dessa övningar kan hjälpa till att reagera snabbt, när man är på väg att tippa.

Det där är bra övningar och man blir förvånad över hur mycket man kan luta kajaken i sidled utan att slå runt.
man skulle kunna ha simpuffar för barn på sina handleder, som en säkerhet för att undvika slå runt.
Tror säkert att det skulle funka, även om det skulle se tokigt ut.