Nickel... *suckar* Jag känner mig inte gammal men även jag kommer ihåg Nickel. Fast Strong var ändå biogodiset nr 1.
Inte en pryl men en annan sak jag ibland saknar är hur man fick köpa sitt plockgodis förr. Jag kommer ihåg de där lördagseftermiddagarna när man stod med näsan tryckt mot ett fönster och försökte peka och förklara vilka godisbitar man ville ha ur alla de olika lådorna som fanns på insidan. Damen som stod där inne plockade upp bitarna med tång och la ner i en kuvertlikande påse. "Hur mycket har jag kvar? Räcker det till en sån?" Så ett nytt pekande och om man hade tur så nickade hon och plockade i. Det gällde att vara smart/ha tur så att man fick den där godisen man glömt bort att ta i början. Hade man valt fel på vägen så fanns det inte tillräckligt kvar och då fick man "fylla upp" med smågodisar som inte var lika goda som den man skulle viljat ha haft. För inte plockades det upp ur påsen inte, även fast ingen hade rört vid godisbitarna. Så stod man sen därutanför i småkylan och tittade ner i påsen och det kändes som om man hade hur mycket godis som helst. Tittade även ner i brorsans påse och kunde konstatera att han lyckats peka ut någon riktigt god bit som man själv hade missat - då började byteshandeln. Min bror var dock för snäll och jag för elak så jag tror att det blev ganska orättvist. Men som tur var för honom så blev jag mätt fortast så han fick det som var kvar i min påse. och han var duktig att spara - han kunde komma tuggandes på något på onsdagen ;-) Det var tider det!
Annars saknar jag faktiskt termovantarna, de där blåa som jag tror Helly Hansen gjorde. Bävernylon på utsidan och vitt ludd på insidan. Undrar hur många timmar man har haft på sig sådana.Tur var det om det var kallt ute, då höll man sig varm. Men var det slaskigt så kunde man snabbt krama ur vattnet så att det rann mellan fingrarna. Har många minnen från dessa vantar, ungefär hälften att de var underbart varma, hälften av att jag var desperat kall om fingrarna och försökte värma dem i munnen...