Det som sätter gränsen för räckvidd är hur långt videosignalen når från farkosten. Utan sk. FPV (First Person View) är varje flygning och framför allt landning att åka helt i blindo och hoppas på det bästa.
Det är ju egentligen bara start och landning som man behöver se, uppe i luften så borde det gå att låta drönaren "flyga själv". Alternativt går det ju att kommunicera med drönaren via t.ex. mobilnätet (men det är väl inte så aktuellt i fjällen) eller satellit (blir dyrt).
Om man tänker sig att drönaren flyger mha GPS 100 m över marken fram till en avtalad "överlämningsposition" och sen tar mottagaren där över och sköter landningen mha sin mobiltelefon (drönaren kan ha en WiFi accesspunkt). Mottagaren lastar av och startar sen drönaren igen med sin mobiltelefon, när den når sin marchhöjd så tar automatiken över och flyger "hem" den.
Forskningen kring autonoma drönare idag är rätt stor, titta bara på hur robotgräsklipparna har utvecklats.
Problemet är väl om drönaren krockar med nåt där uppe i luften, men det är väl inte helt olösligt. Drönaren kan ju ha egen tolkning av kamerabilden och undvika hinder.