Paradigmskifte
- Trådstartare BKC
- Start datum
Jag tror du tolkade mitt ord "elit" lite för bokstavligt här. Äkta elitåkare är förstås fullt upptagna med att finslipa sin egen teknik och har inte tid att klanka på vardagsåkarnas åkstil. Av dom som faktiskt ägnar sig åt att klanka på vardagsåkarna gissar jag att ganska få, om ens någon, placerat sig bland de 10 första i Vikingarännet - ska vi kalla dessa för "låtsas-elit"? Dom är visserligen inte bland de allra bästa, men dom kan i alla fall trösta sig med att dom åker mycket bättre än medelsvensson.... <s>
Självklart handlar det om förutsättningar och personliga prioriteringar. Lägger man mycket tid på att lära sig åka effektivt måste man lägga mindre tid på något annat, så är det bara. Vilken avvägning man gör här måste var och en själv bestämma. Sedan kan man förstås fråga sig varför man ska lägga en massa tid på att lära sig åka effektivt. Jo det är förstås för att då kan man åka snabbare. Men varför ska man åka snabbare då? Jo, då klarar man av längre turer. Men varför är så långa turer som möjligt intressant? Tja, jag vet inte ... skryta för kompisarna kanske .... och då har det ju blivit en slags informell tävling av något som inte skulle vara en tävling utan rekreation. Tar man det lite lugnare, då hinner man t.ex. se mycket mer av den omgivning man annars bara svischar förbi. Naturupplevelsen är för mig viktigare än fysträningspasset. Andra kan tycka precis tvärtom - och det har dom rätt att tycka, var och en gör det dom själva vill av att åka skridsko på naturisar.
Du brukar vara precis i dina formuleringar, så jag utgick ifrån att du menade vad du skrev. Jag kanske inte skall göra det i fortsättningen ;-)
Det här resonemanget går enkelt att vända på, på lite olika sätt.
1. Du förutsätter att det bara handlar om fart, vilket inte är sant. Det går oxå att använda bättre åkteknik till att åka lika fort, men med betydligt mindre ansträngning. Åkaren blir mindre trött, njuter mer av turen, samt blir en säkrare åkare eftersom en mindre ansträngd åkare har bättre förutsättningar att ta bra beslut.
2. Om vi sedan använder bättre teknik till att åka fortare så har åkaren större möjligheter att ta sig fler platser, eller till platser som ligger längre ifrån start eller slutpunkten, vilket under vissa förhållanden kan öka naturupplevelsen.
Nu är det inte hugget i sten vad en "elit" är för något. Du tycker de 10 bästa i Vikingarännet är eliten. Någon annan skulle kanske säga de 100 bästa, medan en tredje kanske skulle döma ut Vikingarännet helt och hållet och bara ta med kanske det dussin världsbästa inom banåkningen. Men en sak kan du vara säker på: om någon annan använder ett ord som har ett så här fritt tolkningsutrymme, då är det högst troligt att denne inte menar precis samma sak som du med just det ordet.
Visst handlar även detta om fart: den långsammare åkaren kan uppnå precis samma effekt genom att sänka sin fart så han inte behöver åka så fort han kan hela tiden. Hittar man bara en grupp jämnsnabba åkare är detta inget problem.
Och det är nog ganska allmängiltigt att något blir behagligare om man inte tvingas utnyttja det fullt ut. Att köra en bil i 110 km/t fast den klarar högre hastigheter är betydligt behagligare än att köra i samma fart med en annan bil som inte kan köra fortare. Att lyssna på musk från en musikanläggning som kan ge 100 W fast man bara tar ut 2 W från den låter mycket bättre än att lyssna på en anläggning som kan ge 2 W och som man kör på toppeffekt. Och ens ekonomi blir mycket behagligare om man har en rejäl buffert än om pengarna tar helt slut varje månad så man är tvungen att pussla för att inte hamna på minus. Och så vidare och så vidare.... Lösningen heter inte alltid "uppgradera!". Den som kör bilen med maxfart på 110 km/t kan välja att sänka sin fart till 80 eller 90 km/t (vilket också miljön mår bättre av). Den som lyssnar på musikanläggningen som kan ge max 2 W kan sänka utnivån till 1 W eller 1/2 W - det går att lyssna på det också. Och den som inte riktigt klarar sina utgifter kan välja att minska sina utgifter och ev. behålla den myckna lediga tid han kanske har och uppskattar.
Att "ta sig till fler platser" låter som en annan variant av tävling ("...var du bara på 5 platser? Jag var på 12 platser...") - och även om man inte ser det som en tävling så får man ju mindre tid per plats ju fler platser man besöker. Men vi lever ju i hetsens tidevarv så.... den som kan stå emot hetstrenden lite kan faktiskt besöka samma 12 plater också om man vill. Han får bara dela upp dom på lite fler turer .... och på köpet får han mer tid på varje plats, och hinner säkert se mer än vad åkarna som hade bråttom hann se.
Vill man absolut till en plats som ligger längre bort från startpunkten än man orkar åka, då kan det problemet ofta lösas genom att man väljer en annan startpunkt som ligger närmare platsen dit man vill. Det enda tillfälle man inte kan göra detta är väl vid turer allra längst ute i ytterskärgården .... återkommer till det.
Låt oss nu fantisera en liten stund. Vi tänker oss några åkare med övermänskliga åkförmågor. Just dessa åkare ska ut med en tur med Grupp -13 (*) - denna grupp åker gladeligen i flera hundra km/t i många timmar. Just idag ska dom ut på en ovanligt häftig åktur: dom ska starta på Nordkap på Spetsbergen (som är ett annat Nordkap än det på Skandinaviska halvön) och sedan åka rakt norrut. Dom tänker ta lunchpaus vid nordpolen, men det får inte bli en lång paus för dom har lång väg kvar - 5 minuters paus får räcka. Sedan åker dom söderut (det enda väderstreck som finns på nordpolen) för att på kvällen nå målet nånstans i Kanadas norra övärld. Då dom intar sin lunch vid nordpolen svischar ett annat gäng förbi - man hinner knappt se dom innan dom är borta. Det är Grupp -21 (*) som är ute och åker, och dom tycker åkarna i Grupp -13 är alldeles för slöa och långsamma. Grupp -21-åkarna har tänkt sig nå både nordpolen och sydpolen på samma dag. Nu är det förstås lite isbrist på lägre latituder, men det är inget problem för Grupp -21-åkarna, i deras farter åker man lika bra på öppet vatten....
Visst vore det jättejättehäftigt att kunna åka till nordpolen på en dagstur med bara sin muskelkraft? Tyvärr ligger det bortom mänsklig förmåga att göra detta. Gråter vi blod över det? Naturligtvis inte! Istället gläds vi åt de vi faktiskt kan göra - och det mår vi mycket bättre av.
Nu åter till turer i ytterskärgården. Den som vill åka skridsko till t.ex. Svenska Högarna måste förstås ha en åkförmåga utöver det vanliga - det finns inga lämpliga start/slutplatser på nära håll, utan man måste åka en god bit, och sedan orka ta sig hem också. Visst vore det roligt att komma dit, och jag unnar dom som har kommit dit glädjen över det, och jag tycker det är kul att se bilder och filmer därifrån. Men samtidigt är det bara en minoritet som nånsin tar sig dit - de allra flesta skridskoåkare kommer aldrig att åka skridsko till Svenska Högarna, och jag hör till dem. Gråter jag blod över den saken? Självklart inte - det vore lika korkat som att gråta blod för att jag inte kommer till nordpolen. Jag tänker heller inte lägga mig i blåträning för att i framtiden kanske, kanske, orka ta mig dit - jag vill hellre göra annat med den tiden och kraftsamlingen. Så jag väljer att istället glädjas över dom mål jag kan nå - det mår man mycket bättre av.
Så på en punkt har du rätt: bättre åkteknik gör att man kan nå vissa platser man annars inte kan nå, t.ex. Svenska Högarna. Men även här har man ett val: man kan avstå från att åka dit för att man t.ex. tycker att satsningen på åkteknik inte är riktigt värt målet. Det finns andra kobbar på närmare håll som man kan nå med mindre kraftinsats. Man kan välja t.ex. Nyköpings skärgård istället: den är mycket "smalare" och de yttersta kobbarna ligger där betydligt närmare.
Man kan mäta avstånd, hastighet, tidsåtgång, antal mål, och en massa andra saker. Men man kan inte mäta själva upplevelsen - den är högst individuell och var och en måste få avgöra vad dom är intresserade av att uppleva och vad dom tycker om sina upplevelser. En del tycker det är häftigt att åka långt och att tävla - låt dom få göra det! Andra tycker det är häftigt att göra andra saker - låt dom få göra det! Bara man själv kan avgöra vad man tycker om sina upplevelser. Och det finns dom som tycker annat är viktigare än fart och kvantitet - deras åsikter är precis lika mycket värda!
--------------------------------------------------------------------------------
(*) Ang. Grupp -13 och Grupp -21: idén med negativa åkgrupper är lånad från astronomin, där Ptolemaios från antikens Grekland en gång delade in stjärnorna i sex "storleksklasser". De ljusaste stjärnorna var av 1:a storleksklassen, de inte riktigt lika ljusa av 2:a stokelsklassen, osv ner till de stjärnor som nätt och jämnt syntes med blotta ögar: de var av 6:e storleksklassen. I modern tid har denna skala utvidgats åt båda hållen, samt formaliserats matematiskt: en skillnad på 5 storleksklasser innebär ett ljusstyrkeförhållande på 1:100:
m2 - m1 = -2.5 * log10( I2 / I1 )
Med teleskop ser man lätt stjärnor svagare än 6:e storleksklassen: det gamla Palomar-teleskopet ser mer till 24:e storleksklassen, och Hubble-teleskopet ner till 31:a eller 32:a storleksklassen.
Och omvänt: mycket ljusa himmelsobjekt för storleksklassen 0 eller t.o.m. negativa storleksklasser. Sirius, natthimlens ljusaste stjärna, har storleksklassen -1,4. Planeten Venus lyser nästan alltid mellan stlrkelsklasserna -4 och -5. Fullmånen har storleksklassen -13 och solen -27.
Och nu tillbaka till åkgrupperna: en formel för dessa skulle kunna se ut så här:
G = 14.75 - 12.2*log10(v)
där v är åkhastigheten i km/tim (inkl. alla pauser) och G är åkgruppen. Så nu kan alla åkare kolla vilken åkgrupp de tillhör: gör en dagstur, mät totala åksträckan samt total tidsåtgång från start till mål, inkl. alla pauser. Räkna sedan ut din medelhastighet i km/t och stoppa in värdet i formeln så får du tillbaka din åkgrupp.
Kör man formeln baklänges ser man att man måste klara minst ca 190 km/tim för att åka i Grupp -13-fart. Vill man åka i Grupp -21-fart måste man klara minst 850 km/tim - inkl. pauser! Fantasier som sagt.... men formeln funkar i alla fall för de vanliga åkgrupperna +1 till +5.
Vad har modet med 2 stavar lätt till?
Anledningen till att klubbarna krävt pik + hjälpstav hos deltagarna var att detta för att grupperna med detta extra hjälpmedel blir mera homogena så att det inte blir lika mycket långrotning. Detta lyckades väl men det har efterhand blivit alltmer ovanligt med pik + hjälpstav utan många även ledare åker med så kallade pikstavar dvs i de flesta fall stavar av längdåkningslängd som är effektiva för stakning och som balanshjälp men mer tveksamma för isbedömning.
Jag menar att det finns eller kan finnas en del oönskade bieffekter med användningen av dessa stavar.
De kan innebära att åkaren inte böjer tillräckligt i knäna vilket dels ger sämre balans på ojämn is i ryckföre etc dels sämre kraft i skridskoskäret.
Dålig inbalansering av skridskor och bristande teknikträning kan kompenseras av ständigt eller nästa ständigt användande av stavar för att hjälpa upp balansen.
Dålig hjälp av piken för isbedömning innebär risk för att åkaren pikar för lite och blir en sämre isbedömare.
Jag vill att vi bör rekommendera dels pikar som är bra för isbedömningen och inte i första hand för att kunna användas som stak och balanshjälpmedel dels något kortare pkar och stavar därför att detta automatiskt kan leda till mer böjda ben och därmed bättre balans.
Detta har egentligen inte något med hastigheten att göra. Alla åkare mer eller mindre bör kunna ha nytta av mer ändamålsenlig utrustning och av kunskaper hur utrustningen bör och kan användas.
Thure
Anledningen till att klubbarna krävt pik + hjälpstav hos deltagarna var att detta för att grupperna med detta extra hjälpmedel blir mera homogena så att det inte blir lika mycket långrotning. Detta lyckades väl men det har efterhand blivit alltmer ovanligt med pik + hjälpstav utan många även ledare åker med så kallade pikstavar dvs i de flesta fall stavar av längdåkningslängd som är effektiva för stakning och som balanshjälp men mer tveksamma för isbedömning.
Jag menar att det finns eller kan finnas en del oönskade bieffekter med användningen av dessa stavar.
De kan innebära att åkaren inte böjer tillräckligt i knäna vilket dels ger sämre balans på ojämn is i ryckföre etc dels sämre kraft i skridskoskäret.
Dålig inbalansering av skridskor och bristande teknikträning kan kompenseras av ständigt eller nästa ständigt användande av stavar för att hjälpa upp balansen.
Dålig hjälp av piken för isbedömning innebär risk för att åkaren pikar för lite och blir en sämre isbedömare.
Jag vill att vi bör rekommendera dels pikar som är bra för isbedömningen och inte i första hand för att kunna användas som stak och balanshjälpmedel dels något kortare pkar och stavar därför att detta automatiskt kan leda till mer böjda ben och därmed bättre balans.
Detta har egentligen inte något med hastigheten att göra. Alla åkare mer eller mindre bör kunna ha nytta av mer ändamålsenlig utrustning och av kunskaper hur utrustningen bör och kan användas.
Thure
Det du egentligen säger är att du tycker att bruket av stavar har gjort det för lätt att åka skridskor.....
Liknande diskussioner om hur pass acceptabla moderna hjälpmedel är förekommer inom många andra områden. Några exempel:
* Är det verkligen OK att köra bil med automatväxel? Borde inte en riktig bilförare klara av manuell växel?
* Är det inte fusk att använda GPS vid navigering och orientering? Kompass och karta/sjökort borde väl räcka?
* Ska man verkligen låta telefonin ersätta telegrafin helt och hållet? (telegrafikravet för amatörradiolicens på kortvåg slopades kring sekelskiftet - gamla telegrafirävar är inte glada åt den utvecklingen, men har tvingats finna sig i den)
* Automatkameror tar helt bort känslan för fotograferingen!! (inte ovanlig åsikt hos fotoentusiaster då de första automatkamerorna kom för några decennier sedan)
* Såna där automatiska teleskop som själva letar upp himmelsobjekten förtar hela nöjet med stjärntittandet (proffsastronomer har i decennier använt deleskop där man knappar in koordinater på sitt objekt och så riktar teleskopet själv in sig - och idag tillhör det ovanligheterna att proffsastronomer kan stjärnbilderna. Nu har den tekniken blivit så billig att även amatörastronomer har råd med den, och vi kan nog vänta oss en liknande utveckling bland amatörastronomerna också)
* Att lära folk programmera i BASIC borde ses som en kriminell handling (känt yttrande av den kände holländske datalogen Dijkstra, och många håller med honom. Men idag är olika dialekter av BASIC ett av världens vanligaste programmeringsspråk)
---------------------------------------------------------------------------------
Visst kan det kännas sorgligt för en traditionalist när nya hjälpmedel och tekniker kommer som tar bort vad han uppfattar som kärnan i en verksamhet. I exemplen ovan står jag själv i några fall i det traditionella lägret och i andra fall i det moderna lägret. Var man själv hamnar beror nog mycket på ens bakgrund: har man lärt sig den traditionella tekniken ordentligt vill man förstås gärna hålla fast vid den. Och det kan vem som vill fortsätta göra: den som vill kan köra manuellt växlad bil, avstå från GPS vid orientering, telegrafera istället för att telefonera på amatörradiobanden, ställa in sin kamera manuellt då man fotograferar, använda stjärnbilder och asterismer som orienteringshjälp för att hitta ett himmelsobjekt, programmera i ett vassare språk än BASIC - och åka skridskor utan stakningshjälp. Men det man inte kan göra är att tvinga alla andra att göra samma val som man själv gör....
Vi har här olika uppfattning Paul
Jag skulle snarare likna överbruk av stavar med att använda träskor víd skogspromenader. De går visserligen fort att ta av och på och man smutsar inte ned löst hängade byxben lika mycket som med lägre skor men det finns många nackdelar som vrickningsrisk, skavsår, blöta fötter halkrisk etc. Därmed inte sagt att jag vill frånta någon glädjen att skogspromenera med träskor.
Du är lika envis som jag och det känns kanske inte som våra positioner utvecklas så mycket i diskussionen. Nu får gärna andra ta över argumentationen.
Thure
Jag skulle snarare likna överbruk av stavar med att använda träskor víd skogspromenader. De går visserligen fort att ta av och på och man smutsar inte ned löst hängade byxben lika mycket som med lägre skor men det finns många nackdelar som vrickningsrisk, skavsår, blöta fötter halkrisk etc. Därmed inte sagt att jag vill frånta någon glädjen att skogspromenera med träskor.
Du är lika envis som jag och det känns kanske inte som våra positioner utvecklas så mycket i diskussionen. Nu får gärna andra ta över argumentationen.
Thure
och det var inte en enda åkare i samma grupp som jag åkte i som använde pikarna till att staka med. Säkrare med stavar!
Jag vill att deltagarna i de grupper jag leder använder stavar för säkerhetens skull. Ovana åkare och åkare med sämre balans bör använda stavar så att fallolyckorna minskar. Jag åker gärna långt men inte fort och har måttliga ambitioner att förfina folks åkstilar. Skridskoåkningen är för mig framförallt ett färdsätt i friluftslivet.
För mig får deltagarna gärna komma på "gillbergare". Det tycker jag bara är kul. Är själv inte främmande för att leda turer på gillbergare, "balkar" och andra antikviteter. Särskilt om jag bestämt att lite skridskohistoria ska ingå som tema i turen. Själv åker jag faktiskt både bättre och stadigare på Gillbergare, som funkar bra ihop med kronans skidpjuck. De där moderna telemarksdojorna däremot vållar mest förtret. Ger lätt hemskt instabil åkning och är förfärligt svåra att ställa in.
Jag vill att deltagarna i de grupper jag leder använder stavar för säkerhetens skull. Ovana åkare och åkare med sämre balans bör använda stavar så att fallolyckorna minskar. Jag åker gärna långt men inte fort och har måttliga ambitioner att förfina folks åkstilar. Skridskoåkningen är för mig framförallt ett färdsätt i friluftslivet.
För mig får deltagarna gärna komma på "gillbergare". Det tycker jag bara är kul. Är själv inte främmande för att leda turer på gillbergare, "balkar" och andra antikviteter. Särskilt om jag bestämt att lite skridskohistoria ska ingå som tema i turen. Själv åker jag faktiskt både bättre och stadigare på Gillbergare, som funkar bra ihop med kronans skidpjuck. De där moderna telemarksdojorna däremot vållar mest förtret. Ger lätt hemskt instabil åkning och är förfärligt svåra att ställa in.
Man kunde kanske jämföra olycksfallsfrekvensen p.g.a. stavstick med olycksfallsfrekvensen p.g.a. fall på is för att man åkt utan stavar, alternativt inte fick fram stavarna tillräckligt snabbt. Det lär i alla fall vara vanligare att folk skadar sig vid fall på is än att dom plurrar och ådrar sig allvarligare nedkylning. Något verkligt förekommande exempel på stavstick har jag hittills inte hört talas om - det kan givetvis förekomma ändå, men verkar i alla fall vara ovanligare än fallskadorna. Däremot tycker många det är obehagligt att komma nära andras stavar, så det problemet kanske huvudsakligen är psykologiskt? Och precis som man i viss mån kan skydda sig mot fallskador med skyddshjälm, knäskydd, etc, så kan man förebygga ögonskador p.g.a. ev. stavstick med skyddsglasögon.
Stavarna har i alla fall räddat mig från många fall. Och jag slipper hellre fallskador än att jag blir beundrad för tjusig åkning....
Ska jag tolka detta som att du då heller inte vill frånta andra glädjen med stavåkning? Bra! Då ser jag fram emot att framöver slippa höra omdömen som "styggelse" eller "oestetiskt" om stavåkningen. Berätta gärna även framöver vad du tycker om stavåkningen och varför - men bespara oss invektiven!
Även om man tycker olika kan man ändå försöka förstå den andres argument. Det finns olika typer av åkare -- alla åker inte skridsko av samma skäl som du, eller av samma skäl som jag. Olika människor har olika mål och olika ambitionsnivåer, därför är inte samma metoder de bästa för precis alla.
Och på isen finns det plats för oss alla! Var och en väljer sin ambition, sin risknivå och sitt åksällskap. Det viktiga är att man tycker det är kul på isen! Det enda måstet är att man sätter sig in i säkerhetsaspekterna så man minimerar risken för obehagliga överraskningar. Att finslipa sin åkstil är kul för de som har tiden och ambitionen, men det är helt frivilligt och inget man måste göra!
Vinter i Österrike: 6 höjdpunkter
Upplev ikoniska skidbackar, glaciäräventyr och charmiga byar där alpina traditioner och kulinariska smakupplevelser skapar en unik atmosfär.
Få Utsidans nyhetsbrev
- Redaktionens lästips
- Populära trådar
- Aktuella pristävlingar
- Direkt i din inkorg