Dag 6: Arasluokta-Låddejåkkå 13 km
Vaknar med täppt näsa och irriterad hals. Svårt att prata. Jag inser att en förkylning satt sina klor i mig….ja så himla farligt är det väl inte. Men det är ju ingen höjdare att gå genomförkyld. Den första backen går fint och lätt. Andningen genom munnen och benen lätta. Så sluttar det neråt mot bron över älven Miellädno. Här vid bron finns två tält. Jag antar att det skall ta ytterliggare några timmar innan dess invånare vaknat. Vid älven står ett kors. En okänd flykting från ett tyskt läger i Norge har dött och begravts här. Nu stiger det långt och länge. Men vandringen går ändå enkelt och fint. Tillsist börjar det slutta nedåt igen. Jag möter folk som är på väg från Låddejåkkå. Först en familj vars mamma tagit på sig en mygghatt. Hon säger att det varit mycket myggor under natten. Mot detta protesterar sonen i familjen bestämt. Fadern i familjen frågar om det går åka båt från Arasluokta till Staluokta. Jag rullar på nedför mot mitt etappmål. Jag möter upp mot 12-15 personer i olika skepnader och status. De har alla en stigning att ta itu med. Jag ser plötsligt en kvinna som kommer mot mig. Hon har enorm kraftfulla och snabba steg. Går hur lätt som helst med två stavar. Jag tittar ner på hennes fötter när vi möts. Hon går i Foppatofflor.
Framme i Låddejåkkå och en mycket trevlig stugvärd. Jag köper glödkaka och lite annat av henne. Jag kraxar när jag talar. Förkylningen börjar ta överhanden och i morgon har jag längsta etappen. I Låddejåkkå upptäcker jag relativt omgående att det finns enormt mycket mygg. Mygg inne, mygg ute,mygg som sticker, mygg som stuckit och mygg som skall sticka. Stora myggor och små myggor. Överallt myggor. Ett paradis för en myggforskare.Jag kastar mig över myggstiftet. Som för övrigt är av den sort som vann ett stort myggmedeltest i somras. För att visa mig lite social så frågar jag stugvärden ”om det inte är lite mycket mygg här?” Varpå hon glatt svarar att det är jättebra med tanke på att fåglarna får gott om mat då. Jag inser att hon har rätt. Jag tittar på mina stövlar, som leder med 2-0 över kängorna, frågar henne vad hon brukar ha på fötterna när hon vandrar i fjällen. Under de trettio år hon bott och arbetat i fjällmarkerna har hon aldrig haft stövlar. Alltid kängor. Jahaja säger jag. Men vad gör du alla gånger du skall vada, frågar jag. Jag använder regnbyxor svarar hon. Jag tittar på hennes fina hund. Hunden tittar tillbaka som om svaret är givet. Regnbyxor ….är det svaret på alla kängbärares vadproblem? Stövlar använder hon bara när hon ska åka båt säger hon. Sen ler hon glatt och föreslår ett skönt bad. Jag går till badet för att tvätta fötter och ansikte i ett iskallt vatten och med myggor surrande runt mig. Jag tar en måltid och går in på rummet. Min förkylning har fått mig att tappa lusten för att tala med andra vandrare. Låddejåkkå har ett trevligt kök och lite intressant litteratur att läsa. Bland myggen kan man ana att det sover sex vandrare inne denna natt. Utanför står det två tält med vandrare.
Dag 7: Låddejåkkå-Kisuris 23 km
Jag är uppe tidigt. Ingen röst kvar och enormt täppt i näsan. Slem i halsen. Jag tittar upp mot en riktigt brant början på etappen. Och jag inser att det kommer ett svar på min kapacitet relativt omgående. Jag känner att min vilopuls är klart högre än vanligen och förstår att jag inte är 100 procent. Jag tittar på skylten mot Kisuris. Står det inte fel kilometerantal på den?
Jag börjar att gå upp i backen. En backe som klart har likheter med en slalombacke. Till min förvåning går stegen otroligt lätt. Andningen, som görs genom munnen, är lätt och hjärtat hänger fint med. Jag har för mig att det är tystare än vanligt runt mig. Kan det ha med förkylningen att göra. Som i trans går jag och jag ser så många tält under denna etapp. Efter några timmar ser jag ett par som plockar ner sina två tält. Klockan är sju på morgonen och deras tält ligger på marken. Jag nickar ett god morgon. Efter ett hundratal meter vänder jag mig om och ser att de rest upp tälten!! Har de vandrat under natten och skall sova nu? På en sten har någon hängt en stövel. Vem kan ha lämnat en stövel här? Var är den andra?
Vandringen blir flackare och flackare. Jag passerar ett sameviste och ser att någon tagit ut en husvagn dit. Stigen är dammig och torr. Jag tittar på mina stövlar och undrar om det inte vore bättre med kängor en sådan här dag. Tillsist kommer jag fram till Kisuris. En pratsam trevlig stugvärd. Men jag kan bara kraxa. Stugan ligger bland fjällbjörkar. Stugvärden förklarar att jag kan gå den sista etappen i mina löparskor. Det känns skönt. Jag tar mina löparskor på mig. Går ut och sätter mig. Njuter av den sista kvällen på fjället. I morgon är det dags för sista etappen mot Ritsem.
Dag 8: Kisuris-Änonjalme 15 km
Åter är jag uppe tidigt. Men jag tar god tid på mig med fika och städning av rum. Tömmer hinkar och annat. Löpardojorna på. Och stövlarna i ryggsäcken. Jag upptäcker att rösten kommit tillbaka. Hostar dock en del och är rejält snorig. Vandringen går mycket lätt på torra stigar och spänger. Jag tar en lite rast efter halva vägen. Stugvärden på Kisuris , som erkände att hon aldrig vandrade, sa att jag skulle nog ta 5-6 timmar på mig till Änonjalme. Efter 3 timmar och femtio minuter var jag framme. Nu var det bara att vänta på båten som skulle ta mig till Ritsem. Jag gick in på cafet vid Änonjalme. Åt lite gott och tog en kaffe. Så kom båten. Det tar en timme bort till Ritsem. När jag är framme vid Ritsem går jag upp till STF vandrarhem. Det ser tråkigt ut i Ritsem och jag bestämmer mig för att försöka ändra helikoptertiden så att jag kan åka i morgon. Huvaligen för att vänta en extradag. Lapplandsflyg lovar att hämta mig dagen efter. Jag firar detta besked med en dusch. Sedan går jag för att se var helikopterplattan är. När jag är tillbaka i vandrarhemmet är det massor av folk i matsalen och i köket. Jag inser att jag får vänta med min matlagning. Jag tar en fika på cafet och lagar sedan mat när den värsta rusningen till spisen är över. Tar med mig maten in på rummet och äter där.
Dagen efter: Helikopter till Kvikkjokk.
Vaknar och upptäcker att stället är tomt. De flesta har haft bråttom bort härifrån. Jag ser att vissa står där ute och väntar på bussen. Någon är kvar i huset. Det är trist och tristare blir det när regnet kommer. Jag har haft tur och inte behövt använda mitt regnställ något. Efter några timmar med matlagning och fika går jag ner till helikopterplattan. Regnet kommer igen och jag får vänta på helikoptern i mitt regnställ. Helikoptrar landar och lyfter. Folk hoppar i och ur. Så kommer mitt flyg och jag flyger den väg som jag gått. Det är häftigt att se fjällvärden under sig. Vandrare som går på den stig jag gått. Vi landar i Kutjaure för att ta upp två vandrare. Vi landar i Arasluokta för att ta upp några samer som skall hem. Vi passerar nästan alla stugor som jag sovit i. Och jag känner igen en del hållpunkter i terrängen. Flyget tar femtio minuter och det regnar kraftigt i Kvikkjokk vid landningen.
Tillsist. Även om mina stövlar vann matchen över kängorna, så är jag nyfiken på kängor. Hur löser ni kängvandrare vad och bäckövergångar? Jag har hört att det finns speciella vadarskor och strumpor. Berätta!
Vaknar med täppt näsa och irriterad hals. Svårt att prata. Jag inser att en förkylning satt sina klor i mig….ja så himla farligt är det väl inte. Men det är ju ingen höjdare att gå genomförkyld. Den första backen går fint och lätt. Andningen genom munnen och benen lätta. Så sluttar det neråt mot bron över älven Miellädno. Här vid bron finns två tält. Jag antar att det skall ta ytterliggare några timmar innan dess invånare vaknat. Vid älven står ett kors. En okänd flykting från ett tyskt läger i Norge har dött och begravts här. Nu stiger det långt och länge. Men vandringen går ändå enkelt och fint. Tillsist börjar det slutta nedåt igen. Jag möter folk som är på väg från Låddejåkkå. Först en familj vars mamma tagit på sig en mygghatt. Hon säger att det varit mycket myggor under natten. Mot detta protesterar sonen i familjen bestämt. Fadern i familjen frågar om det går åka båt från Arasluokta till Staluokta. Jag rullar på nedför mot mitt etappmål. Jag möter upp mot 12-15 personer i olika skepnader och status. De har alla en stigning att ta itu med. Jag ser plötsligt en kvinna som kommer mot mig. Hon har enorm kraftfulla och snabba steg. Går hur lätt som helst med två stavar. Jag tittar ner på hennes fötter när vi möts. Hon går i Foppatofflor.
Framme i Låddejåkkå och en mycket trevlig stugvärd. Jag köper glödkaka och lite annat av henne. Jag kraxar när jag talar. Förkylningen börjar ta överhanden och i morgon har jag längsta etappen. I Låddejåkkå upptäcker jag relativt omgående att det finns enormt mycket mygg. Mygg inne, mygg ute,mygg som sticker, mygg som stuckit och mygg som skall sticka. Stora myggor och små myggor. Överallt myggor. Ett paradis för en myggforskare.Jag kastar mig över myggstiftet. Som för övrigt är av den sort som vann ett stort myggmedeltest i somras. För att visa mig lite social så frågar jag stugvärden ”om det inte är lite mycket mygg här?” Varpå hon glatt svarar att det är jättebra med tanke på att fåglarna får gott om mat då. Jag inser att hon har rätt. Jag tittar på mina stövlar, som leder med 2-0 över kängorna, frågar henne vad hon brukar ha på fötterna när hon vandrar i fjällen. Under de trettio år hon bott och arbetat i fjällmarkerna har hon aldrig haft stövlar. Alltid kängor. Jahaja säger jag. Men vad gör du alla gånger du skall vada, frågar jag. Jag använder regnbyxor svarar hon. Jag tittar på hennes fina hund. Hunden tittar tillbaka som om svaret är givet. Regnbyxor ….är det svaret på alla kängbärares vadproblem? Stövlar använder hon bara när hon ska åka båt säger hon. Sen ler hon glatt och föreslår ett skönt bad. Jag går till badet för att tvätta fötter och ansikte i ett iskallt vatten och med myggor surrande runt mig. Jag tar en måltid och går in på rummet. Min förkylning har fått mig att tappa lusten för att tala med andra vandrare. Låddejåkkå har ett trevligt kök och lite intressant litteratur att läsa. Bland myggen kan man ana att det sover sex vandrare inne denna natt. Utanför står det två tält med vandrare.
Dag 7: Låddejåkkå-Kisuris 23 km
Jag är uppe tidigt. Ingen röst kvar och enormt täppt i näsan. Slem i halsen. Jag tittar upp mot en riktigt brant början på etappen. Och jag inser att det kommer ett svar på min kapacitet relativt omgående. Jag känner att min vilopuls är klart högre än vanligen och förstår att jag inte är 100 procent. Jag tittar på skylten mot Kisuris. Står det inte fel kilometerantal på den?
Jag börjar att gå upp i backen. En backe som klart har likheter med en slalombacke. Till min förvåning går stegen otroligt lätt. Andningen, som görs genom munnen, är lätt och hjärtat hänger fint med. Jag har för mig att det är tystare än vanligt runt mig. Kan det ha med förkylningen att göra. Som i trans går jag och jag ser så många tält under denna etapp. Efter några timmar ser jag ett par som plockar ner sina två tält. Klockan är sju på morgonen och deras tält ligger på marken. Jag nickar ett god morgon. Efter ett hundratal meter vänder jag mig om och ser att de rest upp tälten!! Har de vandrat under natten och skall sova nu? På en sten har någon hängt en stövel. Vem kan ha lämnat en stövel här? Var är den andra?
Vandringen blir flackare och flackare. Jag passerar ett sameviste och ser att någon tagit ut en husvagn dit. Stigen är dammig och torr. Jag tittar på mina stövlar och undrar om det inte vore bättre med kängor en sådan här dag. Tillsist kommer jag fram till Kisuris. En pratsam trevlig stugvärd. Men jag kan bara kraxa. Stugan ligger bland fjällbjörkar. Stugvärden förklarar att jag kan gå den sista etappen i mina löparskor. Det känns skönt. Jag tar mina löparskor på mig. Går ut och sätter mig. Njuter av den sista kvällen på fjället. I morgon är det dags för sista etappen mot Ritsem.
Dag 8: Kisuris-Änonjalme 15 km
Åter är jag uppe tidigt. Men jag tar god tid på mig med fika och städning av rum. Tömmer hinkar och annat. Löpardojorna på. Och stövlarna i ryggsäcken. Jag upptäcker att rösten kommit tillbaka. Hostar dock en del och är rejält snorig. Vandringen går mycket lätt på torra stigar och spänger. Jag tar en lite rast efter halva vägen. Stugvärden på Kisuris , som erkände att hon aldrig vandrade, sa att jag skulle nog ta 5-6 timmar på mig till Änonjalme. Efter 3 timmar och femtio minuter var jag framme. Nu var det bara att vänta på båten som skulle ta mig till Ritsem. Jag gick in på cafet vid Änonjalme. Åt lite gott och tog en kaffe. Så kom båten. Det tar en timme bort till Ritsem. När jag är framme vid Ritsem går jag upp till STF vandrarhem. Det ser tråkigt ut i Ritsem och jag bestämmer mig för att försöka ändra helikoptertiden så att jag kan åka i morgon. Huvaligen för att vänta en extradag. Lapplandsflyg lovar att hämta mig dagen efter. Jag firar detta besked med en dusch. Sedan går jag för att se var helikopterplattan är. När jag är tillbaka i vandrarhemmet är det massor av folk i matsalen och i köket. Jag inser att jag får vänta med min matlagning. Jag tar en fika på cafet och lagar sedan mat när den värsta rusningen till spisen är över. Tar med mig maten in på rummet och äter där.
Dagen efter: Helikopter till Kvikkjokk.
Vaknar och upptäcker att stället är tomt. De flesta har haft bråttom bort härifrån. Jag ser att vissa står där ute och väntar på bussen. Någon är kvar i huset. Det är trist och tristare blir det när regnet kommer. Jag har haft tur och inte behövt använda mitt regnställ något. Efter några timmar med matlagning och fika går jag ner till helikopterplattan. Regnet kommer igen och jag får vänta på helikoptern i mitt regnställ. Helikoptrar landar och lyfter. Folk hoppar i och ur. Så kommer mitt flyg och jag flyger den väg som jag gått. Det är häftigt att se fjällvärden under sig. Vandrare som går på den stig jag gått. Vi landar i Kutjaure för att ta upp två vandrare. Vi landar i Arasluokta för att ta upp några samer som skall hem. Vi passerar nästan alla stugor som jag sovit i. Och jag känner igen en del hållpunkter i terrängen. Flyget tar femtio minuter och det regnar kraftigt i Kvikkjokk vid landningen.
Tillsist. Även om mina stövlar vann matchen över kängorna, så är jag nyfiken på kängor. Hur löser ni kängvandrare vad och bäckövergångar? Jag har hört att det finns speciella vadarskor och strumpor. Berätta!
