Det här är utbrutet från tråden 'Fjällvandra inte solo'.
Jag vandrade i fjällen första gången 1992 eller någonting sådant. Vi var tre personer som gick från Vakkotavare till Nikkaluokta via Kebnekaise och Sydtoppen. Vi hade högst varierande utrustning; ett tremannatält med lös botten, finsk efterugnslimpa, ramryggsäckar, trangiakök.. jag hade 20 år gamla gummistövlar med sliten sula och det var ruskigt halt på toppglaciären på sydtoppen. Utsikten var kass, men det kan jag inte skylla på stövlarna.
Kan inte minnas att packningen var tung eller lätt. Ingen av mina färdkamrater har dock efter denna övning satt sina fötter i svenska fjällen (tror jag!).
Två år senare tog jag en ny tur, nu med nytt sällskap. Vi var inte så noga med packvikten. Vi hade t ex med ett extra gas-kök ("bra att ha") och tomatpuré ("som krydda") och mjöl för brödbak ("väger ju inte mer än bröd!"). Min kompis passerade Stockholm i annat ärende på uppresan och hade därför med sig en elektrisk rakapparat. Jag hade med mig HELA kameran. Startvikten i Nikka var nog 28 kilo, och vi var inte bättre tränade än vi var, plus att det ösregnade hela första dagen. Ett par km före fjällstationen, ungeför där skogen glesar ut och man ser Kaipak, dog vi utmattningsdöden och återuppstod dagen därpå, stela och bleka och med ny färdplan.. söderut i stället för norrut. Vi tog en guidad tur till Sydtoppen och hade sämre sikt än gången dessförinnan. Sedan nådde vi omsider Vakkotavare där min kompis skaffade en magåkomma som gav upphov till intressanta övningar i handfatet i sovkupen på hemresan.
Nästa år gick vi Abisko - Nikka via Nissunvagge, Mårma, Vistas, Sälka, Singivagge och Sydtoppen, återigen med mycket klen sikt. Packningen vägde mindre, kanske 23 kg. Förvisso uthärdligt, men Mårmapasset tog sin tid!
Något år senare gick vi Nikka-Ritsem över Tjeuralako, Singi, Neasketvagge, Sitasjaure. I princip samma packning. VIll minnas att 2-mila-etappen över Neasketvagge var arbetsam. Vi var åtminstone rätt spaka efteråt, så att vi singlade slant om vem som skulle gå bort till "den där gräsplätten" och kolla om den var lämplig för tältning. (Det var den.)
Året därefter bangade min kompis, han hade skaffat barn och det får man väl ta som giltig ursäkt
Jag beslöt mig för att gå själv. Det var inte första turen ensam; jag hade gjort en eller två sådana tidigare med i princip den vanliga packningen på drygt 23 kilo, men nu tänkte jag att det var dags att banta packningen rejält utan att för den sakens skull råka ut för otrevliga överraskningar. Jag lånade ryggsäcken från min kompis, den var nämligen lättare men rätt liten (65 liter) och skaffade en ny dunsäck som lät sig komprimeras till en liten fotbolls storlek. Den gamla säcken - Caravan Skvader - var mycket mer skrymmande och var ändå mogen för pension. Vidare skaffade jag ett litet kök - Minitrangia i stället för standard-Trangia, och ett enmanstält. Jag gick inte på gas eftersom jag gillar rödspritkökens driftsäkerhet. Sedan bantade jag bort alla "onödigheter" och landade på 14 kilo för en dryg vecka. Lätt, men inte extremt lätt.
Det blev en vandring i andra halvan av augusti - mot tidigare vandringar i juli - och en helt ny upplevelse, dels på grund av den lätta packningen, och dels på grund av friheten från mygg. Nu kunde jag vara pigg hela dagen och dessutom ha tältet öppet på kvällen. Inga värkande muskler eller fötter. Fantastiskt, det är ju så det ska vara.
Jag har upprepat succén varje (dvs. 3) år sedan dess. Packningen kan naturligtvis göras ännu lättare men av rena bekvämlighetsskäl har jag inte givit mig på ultralättviktstricken. Tvärtom har jag numera en något tyngre packning, på grund av ett "lättvikts" uppblåsbart liggunderlag, bekvämt som inget annat, och en komplettare kamera än vad jag hade tidigare.
Vad vill jag nu ha sagt med allt detta? Jo, att en ensamvandrare inte nödvändigtvis behöver ha en tung och klumpig packning. Det kan faktiskt vara tvärtom...
Jag vandrade i fjällen första gången 1992 eller någonting sådant. Vi var tre personer som gick från Vakkotavare till Nikkaluokta via Kebnekaise och Sydtoppen. Vi hade högst varierande utrustning; ett tremannatält med lös botten, finsk efterugnslimpa, ramryggsäckar, trangiakök.. jag hade 20 år gamla gummistövlar med sliten sula och det var ruskigt halt på toppglaciären på sydtoppen. Utsikten var kass, men det kan jag inte skylla på stövlarna.
Kan inte minnas att packningen var tung eller lätt. Ingen av mina färdkamrater har dock efter denna övning satt sina fötter i svenska fjällen (tror jag!).
Två år senare tog jag en ny tur, nu med nytt sällskap. Vi var inte så noga med packvikten. Vi hade t ex med ett extra gas-kök ("bra att ha") och tomatpuré ("som krydda") och mjöl för brödbak ("väger ju inte mer än bröd!"). Min kompis passerade Stockholm i annat ärende på uppresan och hade därför med sig en elektrisk rakapparat. Jag hade med mig HELA kameran. Startvikten i Nikka var nog 28 kilo, och vi var inte bättre tränade än vi var, plus att det ösregnade hela första dagen. Ett par km före fjällstationen, ungeför där skogen glesar ut och man ser Kaipak, dog vi utmattningsdöden och återuppstod dagen därpå, stela och bleka och med ny färdplan.. söderut i stället för norrut. Vi tog en guidad tur till Sydtoppen och hade sämre sikt än gången dessförinnan. Sedan nådde vi omsider Vakkotavare där min kompis skaffade en magåkomma som gav upphov till intressanta övningar i handfatet i sovkupen på hemresan.
Nästa år gick vi Abisko - Nikka via Nissunvagge, Mårma, Vistas, Sälka, Singivagge och Sydtoppen, återigen med mycket klen sikt. Packningen vägde mindre, kanske 23 kg. Förvisso uthärdligt, men Mårmapasset tog sin tid!
Något år senare gick vi Nikka-Ritsem över Tjeuralako, Singi, Neasketvagge, Sitasjaure. I princip samma packning. VIll minnas att 2-mila-etappen över Neasketvagge var arbetsam. Vi var åtminstone rätt spaka efteråt, så att vi singlade slant om vem som skulle gå bort till "den där gräsplätten" och kolla om den var lämplig för tältning. (Det var den.)
Året därefter bangade min kompis, han hade skaffat barn och det får man väl ta som giltig ursäkt
Jag beslöt mig för att gå själv. Det var inte första turen ensam; jag hade gjort en eller två sådana tidigare med i princip den vanliga packningen på drygt 23 kilo, men nu tänkte jag att det var dags att banta packningen rejält utan att för den sakens skull råka ut för otrevliga överraskningar. Jag lånade ryggsäcken från min kompis, den var nämligen lättare men rätt liten (65 liter) och skaffade en ny dunsäck som lät sig komprimeras till en liten fotbolls storlek. Den gamla säcken - Caravan Skvader - var mycket mer skrymmande och var ändå mogen för pension. Vidare skaffade jag ett litet kök - Minitrangia i stället för standard-Trangia, och ett enmanstält. Jag gick inte på gas eftersom jag gillar rödspritkökens driftsäkerhet. Sedan bantade jag bort alla "onödigheter" och landade på 14 kilo för en dryg vecka. Lätt, men inte extremt lätt.Det blev en vandring i andra halvan av augusti - mot tidigare vandringar i juli - och en helt ny upplevelse, dels på grund av den lätta packningen, och dels på grund av friheten från mygg. Nu kunde jag vara pigg hela dagen och dessutom ha tältet öppet på kvällen. Inga värkande muskler eller fötter. Fantastiskt, det är ju så det ska vara.
Jag har upprepat succén varje (dvs. 3) år sedan dess. Packningen kan naturligtvis göras ännu lättare men av rena bekvämlighetsskäl har jag inte givit mig på ultralättviktstricken. Tvärtom har jag numera en något tyngre packning, på grund av ett "lättvikts" uppblåsbart liggunderlag, bekvämt som inget annat, och en komplettare kamera än vad jag hade tidigare.
Vad vill jag nu ha sagt med allt detta? Jo, att en ensamvandrare inte nödvändigtvis behöver ha en tung och klumpig packning. Det kan faktiskt vara tvärtom...
