Statusrapport!
Tänkte att det kanske är dags för en "statusrapport" i ärendet, varför en sådan följer.
Det blev så att jag slog till på ovanstående inklusive pjäxor (Garmont Veloce). Ett vågspel att köpa oprövat naturligtvis, men jag tyckte det var värt att chansa då jag fick ett paketpris. När Gustavsbergsbacken här
i stan sedan öppnade for jag genast dit för att testa grejorna -- och fann det hela rätt svårt. Nu är ju inte den backen den absolut bästa för ändamålet med tanke på den hårda och uppkörda branten mitt på; inte direkt skidornas rätta element och speciellt inte första gången... Pjäxorna visade sig i sin tur vara något för små -- inte så att de faktiskt klämmer eller gör ont, men ändå så att det märks. De går dock att åka med, så det var nya tag som gällde.
Dessa tag togs i Bydalsfjällen i helgen, efter en natts intensivt snöande; det var mycket löst i pisterna och utanför desamma fanns puder på uppemot en halvmeter eller så (i skogen) att tillgå. Efter ett något rangligt första åk (med tillhörande liftstopp) bar det av upp på kalfjället (inklusive ett nytt liftstopp) och ned för detsamma -- och nu började känslan infinna sig, även där den myckna snön gjorde saker och ting mer krävande, med ett och annat väntat resultat (men orsaken till sådana borgade även för mjuka landningar...). Ett par väldigt jobbiga men roliga åk i djupsnön (svart backe, men vad fan) och därpå följande justeringar av bindningar och pjäxor samt bättre koncentration på tekniken (hur den nu ser ut) mynnade ut i att jag helt plötsligt hittade
rätt och allting bara
stämde. Skidorna verkar inte vara alltför förlåtande: prickar man rätt är de helt fantastiska, men försöker man slöåka så, tja... man tar sig runt, men... Dock upprepar jag gärna min ståndpunkt att jag mycket hellre har det på det viset än börjar känna "var det inte mer än så här?" efter dag 3.
Efter en tidseffektiv lunchrast (vem vill sitta still när man har sådana förhållanden på fjället?) bar det iväg upp på Toppen, där det fortsatte att
stämma -- i alla fall för det mesta. Efter ett antal åk (och foton i det vackra ljuset) tog jag mig sedan för att åka ned bredvid den ännu stängda Paradliften -- ett eldprov för både skidorna och min hantering av dem. I början var det riktig vindpinad skitsnö, men nog kom jag runt i svängarna ändå och sedan återkom lössnön, dock inte lika djup som vid Långravin. Och det var här
det hände. Solen hade just gått ned och efterlämnat ett blålila ljus förstärkt av en växande måne ovanför Drommen, kölden började sätta in på allvar i en stilla skymning och det fanns inte en själ inom syn- eller hörhåll; i behaglig fart svepte skidorna ut långa svängar
fullständigt ljudlöst och jag bara
flöt ned mot den stängda dalstationen där jag slutligen stannade med lår så utmattade att jag bokstavligen stod och skakade -- men vilken känsla!
Efter ytterligare en dödsföraktande och oerhört påfrestande med likväl fantastisk räd genom "svartpudret" tog jag sista liftturen upp för att sedan leta mig ned till Bydalen där sällskapet otåligt väntade vid bilen. Det hade varit en väldigt, väldigt jobbig men samtidigt väldigt, väldigt tillfredsställande dag och skrikande ben till trots är det bara att erkänna situationens allvar och presentera sig för gruppen:
Hej, jag heter Kalle och jag är telemarksåkare.
