Nybörjare, del 2...
Som sagt, nybörjare sedan några veckor, se mitt tidigare inlägg…
Dags för tur två, denna gång via Fyrisån ut till Ekoln. Jag och en kompis (som även var med senast) hyrde varsin kajak på Friluftsfrämjandet i Uppsala, Arctic Expedition och huj vad dom kändes vingliga jämfört med de Hasle som vi kört med senast.
Nåväl, vi testade att luta lite inne i kajakhamnen och insåg att dom faktiskt var stadigare utanför själva mittläget.
Vi paddlade ut i Fyrisån och nedströms ut mot Ekoln, en vik i Mälaren. Ån var blank och stilla men när vi närmade oss viken började det att krusa lätt motvind. Först kändes det lite tungt att pumpa på mot vinden, men vi insåg att om man tog i lite och fick lite fart gick det lättare att köra. Att vi kom ut just denna kväll berodde på att det skulle bli årets varmaste dag och då gäller det att passa på, tyckte vi.
Sedan cruisade vi på efter kanten och bra njöt av tillvaron. När vi kollade tillbaka insåg vi att man snabbt lägger distand i en kajak och att det var dags att vända om.
På hemvägen hade vi svag sid/medvind och här var det en stor skillnad att använda skedda och inte! Med skeddan nere blev kajaken ett ”järnspett” som i stort sett höll riktningen medan om man drog upp den så släppte aktern både av vinden och av paddeltagen.
På resan tillbaka så hamnade jag i min första ”nära-plurra-upplevelse”, vi mötte en motorbåt som äntligen fick gå på efter att ha kommit ut från Fyrisån, som är hastighetsbegränsad. De svall som han bröt upp kom in från vår sida och jag var inte snabb/aktiv nog att vrida upp mot svallet utan fick dom snett från sidan… mycket vingel och fladder med överkropp och paddel, ett lyckat försök med ett teoretiskt inlärt lågt stöd och jag var fortfarande på rätt köl på andra sidan svallet, men utan vattenflaska, som jag lyckades slå bort med paddeln och med skakiga ben så kunde vi fortsätta mot vårt planerade mål, Alnäs brygga och lite fikapaus.
Det var ganska skönt att vara på relativt fast mark efter svalläventyret, men jag insåg att det förmodligen inte varit så nära som det kändes och enligt min kompis så hade det i och för sig sett vingligt ut, men samtidigt ganska långt ifrån vältning. Och åter igen, en kajak är stabilare än man kan tro, hög slutstabilitet brukar det talas om och jag tror att det var det jag fick känna på.
Efter lite fika så var det dags att åter igen dra iväg uppför Fyrisån, men just som vi lämnat Alnäs så kommer M/S Enköping, en ganska stor (för att gå i å) båt modell skärgårdsbåt, som går turer mellan Uppsala och Skokloster på kvällarna. Vi tyckte att det var bättre att ”fly än illa fäkta” så vi drog snabbt in mot land, men denna båt lämnade i stor sett inget svall efter sig så det var bara att köra vidare upp i ån. Det är en skön upplevelse att komma tillbaka till den nästan stilla och tomma ån efter en dryg timme på busigare vatten. Det lugn och den lätthet som det är att paddla kajak i en å är fantastisk.
Paddla igen? Absolut!
Numer blir det bara havskajak 
