Ni som inte orkade ända upp på kebnekaise?

[skogsbaronen]

Vi var ett gäng på ca 10 stycken som försökte kring 6 juni 2003 och 2004.

Första året fick vi ge upp i snöstorm nere vid kaffedalen (heter det så). Andra året var vi ändå uppe vid den där klyftan/ravinen som man ska ner i och sen upp på andra sidan. Man ser både toppstuga och toppen därifrån vid bra väder, vilket inte vi hade.

Varför vi envisades att fara redan i början av juni båda gångerna minns jag inte riktigt, men det hade nog med semestertider och sådant att göra.

Det var minusgrader och blötsnö blåste närmast vertikalt. Vi gick ner oss i kaffedalen (is/sörja) och sedan frös kläderna till pansar. Det vatten vi hade frös också. Sikten var väldigt dålig. Den lilla skare som fanns bar näääästan, och då vet ni hur jobbigt det är att gå =)

Efter misslyckandet 2004 tog vi en helikopter upp dagen efter. Vädret var naturligtvis kanon då, så vi gick hem från toppen.
Vi åkte för övrigt "pulka" på regnkläderna ner till kaffedalen. Efter X antal vassa stenar som susat förbi i hundra knyck insåg vi att det var en dum idé. Inga glada vandrare kom till skada dock =)

Kul var det ju hur som helst. Båda gångerna =)

 

[soderkisen]

Jag och en kompis vände på väg upp till Kebnekaise en gång när vi var i tidiga tjugoårs-åldern, starka, uthålliga och nymuckade till trots. Anledning var att ett snöoväder drog in när vi var någonstans mellan Toulpa och Rullevarri som tog oss helt på sängen. Vi blev snabbt nedkylda och orienteringsförmågan försvann helt. Detta var i Augusti men kändes som Januari på en vindpinad kobbe i östersjön.

En tysk vi mött på kungsleden tidigare i veckan fortsatte, honom hittade dom ihjälfrusen i kaffedalen dagen efter...

 

[Fjällgrodan]

Jag och brorsan gjorde ett försök 2010. Vi gjorde ett par avgörande misstag. Dels hade vi fel skor (låga gamla slitna goretexskor), så fötterna (och mitt ena knä) var trasiga redan när vi kom fram förbi fjällstationen och slog upp vårt tält. Sedan när vi skulle ta oss upp (trots att molnen var lite väl låga) drog en hastig dimma och blåst över när vi var vid vierranvarri och vi höll på att blåsa omkull så att man var tvungen att gå på alla fyra. Vi kom halvvägs upp på vierranvarri innan vi bestämde oss för att vi måste vända om vi ska kunna ta oss ner levande ur det här. Dagen efter när vi skulle ta oss tillbaka från fjällstationen höll både jag och brorsan på att jämra oss av smärta under första stegen och väl framme i nikkaluokta var vi bara glada att vi ändå hade tagit oss tillbaka för egen maskin och såklart att vi vågade åka ner för bergssidan på snön ner i kaffedalen.

 

[smux]

Vandrade förbi keb två olika år på 80-talet, ung och stark. Vid båda tillfällena var vädret inte på vår sida, och någon toppbestigning var inte att tänka på. 7 augusti 2010 var det dags igen, nu med min dotter i följe. Morgonen bjöd på strålande väder så vi startade från tältet vid Tarfalajokken med inställningen "vi får se hur långt vi kommer". Vi tog västra leden upp och hade en fantastisk dag på toppen. Som sagt det är aldrig för sent

 

[Karlaugust]

kebnekaise

Jag har vandrat i området några gånger I bland har jag kommit upp på toppen i bland inte. Men hela tiden har Karin Boyes ord följt mig " Nog finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd" Jag tror att vi vill skaka av oss alla vardagens bekymmer när vi ger oss utt i fjällvärlden men vi måste också lämna all prestige hemma. Som någon sa så bra, Berget står kvar