Fantastisk berättelse! :-D
När det inte blir som planerat - oväntade äventyr
- Trådstartare MonicaKa
- Start datum
Fantastisk berättelse! :-D
Mina turer brukar inte vara så särskillt planerade, så strapatser som opasserbara vad med tillhörande extra dagsmarsch, och liknande inträffar ju då och då. Men ibland har så att säga yttre omständigheter bidragit till att det ska blir riktigt annorlunda. Följande historia börjar med en lunch och slutar med en rapport från Haverikommisionen.
En solig dag sitter jag och min sambo och äter lunch på en sluttning ett par km från Smuolejaure i Arjeplogsfjällen. Nere på sjön ser vi något vi inte riktigt förstår vad det är. För stort för att vara en båt, men ändå blått och aluminiumblankt. Jag tar upp kameran och teleobjektivet och tar några bilder. Uppförstorade på skärmen ser jag att det är ett sjöflygplan. Men är det inte något konstigt med det...??
Det är ju upp och ner!!!
Vi hade dessutom sett ett sjöflygplan tidigare samma dag, så det kunde ju hänt ganska nyligen. Ringer 112 och hamnar hos norska polisen som efter lite bök kopplar mig till polisen i Lule som tar emot ärendet. Jag förklarar att det knappast kan vara mobiltäckning nere vid planet, men att vi tänker bege oss dit och sedan ta oss till en plats med täckning för att meddela hur läget är. Efter att ha lovat polisen att inte utsätta oss själva för fara ger vi oss av i språngmarsch ner genom snårskogen. Många tankar far genom huvudet -vad göra? -hur var det nu med HLR? -vad har jag för utrustning som kan vara till nytta? en morakniv och ett första förband känns minst sagt i underkant... inser att hjälpen kan vara långt borta. Nere vid stranden ska jag just byta om till underställ och kängor för att försöka vada eller simma ut till flygpalnet när en man kommer springande i snårskogen på andra sidan sjön. Han ropar att de är oskadda, men befinner sig på en ö och inte kan komma därifrån. Någon mobiltäckning finns som förväntat inte. Vi tar hans och passagerarens namn och lovar att ringa efter hämtning när vi når mobiltäckning. De hade dock ingen brådska, utan tyckte att det kunde räcka om de blev hämtade dan därpå så de hann fiska lite...
Just som vi gett oss av kommer en norsk ambulanshelikopter och hovrar över vraket, men ser inget. Jag vinkar till dem och de kommer och tar mig ombord så jag kan förklara läget innan de släpper av mig igen (mitt i en myr - tack...).
De letar sedan år piloten i grönskan på andra sidan sjön och pratar med honom med, men han vill ju fiska så han stannar kvar på ön. Vi traskar vidare mot Vouggatjolme och när vi väl når mobiltäckning så har jag en drös telesvarsmeddelanden från polisen, ARCC (flygräddningen) och SOS-alarm som undrar vad som egentligen händer.
Efter någon månad så ringde haverikommisionen och ställer en del frågor. Hur det gick kan ni läsa här: http://www.havkom.se/virtupload/news/RL2009_09.pdf
Skönt i alla fall att allt gick bra. Det hade inte varit en rolig historia att berätta annars...
En solig dag sitter jag och min sambo och äter lunch på en sluttning ett par km från Smuolejaure i Arjeplogsfjällen. Nere på sjön ser vi något vi inte riktigt förstår vad det är. För stort för att vara en båt, men ändå blått och aluminiumblankt. Jag tar upp kameran och teleobjektivet och tar några bilder. Uppförstorade på skärmen ser jag att det är ett sjöflygplan. Men är det inte något konstigt med det...??
Det är ju upp och ner!!!
Vi hade dessutom sett ett sjöflygplan tidigare samma dag, så det kunde ju hänt ganska nyligen. Ringer 112 och hamnar hos norska polisen som efter lite bök kopplar mig till polisen i Lule som tar emot ärendet. Jag förklarar att det knappast kan vara mobiltäckning nere vid planet, men att vi tänker bege oss dit och sedan ta oss till en plats med täckning för att meddela hur läget är. Efter att ha lovat polisen att inte utsätta oss själva för fara ger vi oss av i språngmarsch ner genom snårskogen. Många tankar far genom huvudet -vad göra? -hur var det nu med HLR? -vad har jag för utrustning som kan vara till nytta? en morakniv och ett första förband känns minst sagt i underkant... inser att hjälpen kan vara långt borta. Nere vid stranden ska jag just byta om till underställ och kängor för att försöka vada eller simma ut till flygpalnet när en man kommer springande i snårskogen på andra sidan sjön. Han ropar att de är oskadda, men befinner sig på en ö och inte kan komma därifrån. Någon mobiltäckning finns som förväntat inte. Vi tar hans och passagerarens namn och lovar att ringa efter hämtning när vi når mobiltäckning. De hade dock ingen brådska, utan tyckte att det kunde räcka om de blev hämtade dan därpå så de hann fiska lite...
Just som vi gett oss av kommer en norsk ambulanshelikopter och hovrar över vraket, men ser inget. Jag vinkar till dem och de kommer och tar mig ombord så jag kan förklara läget innan de släpper av mig igen (mitt i en myr - tack...).
De letar sedan år piloten i grönskan på andra sidan sjön och pratar med honom med, men han vill ju fiska så han stannar kvar på ön. Vi traskar vidare mot Vouggatjolme och när vi väl når mobiltäckning så har jag en drös telesvarsmeddelanden från polisen, ARCC (flygräddningen) och SOS-alarm som undrar vad som egentligen händer.
Efter någon månad så ringde haverikommisionen och ställer en del frågor. Hur det gick kan ni läsa här: http://www.havkom.se/virtupload/news/RL2009_09.pdf
Skönt i alla fall att allt gick bra. Det hade inte varit en rolig historia att berätta annars...
Bilagor
Inga semesterbilder alls
Via Ferrata Brigadina Tridentina, Passo Gardena, Dolomiterna, förra sommaren.
Vi klättrade efter 5 polacker hela leden, mycket annat folk framför också, så det gick inte särskilt snabbt. På slutet av leden är det en hängbro, den siste polacken i raden vände sig om och erbjöd sig att ta en bild på oss när vi kom gående över. Tja, varför inte?
Först skulle han bara gå över bron själv, och innan dess stoppa kameran i byxfickan för säker transport över till andra sidan.
Men, han öppnade zipoff-blixtlåset istället... Bye bye Canon Ixus, 250 semesterbilder + de som därefter aldrig blev tagna...
http://www.utsidan.se/albums/viewpic.htm?ID=30103
Nåväl, det var ju knappast avsiktligt av hans ansiktsuttryck att döma, och ingen kom ju till skada på något sätt, men vad snopet... Sen var kameran 2,5 år gammal så självrisken var ju i stort sett lika mycket som att köpa en ny av senaste modell. Bah.
Bryt ihop och kom igen, som Per Elofsson sa!
Via Ferrata Brigadina Tridentina, Passo Gardena, Dolomiterna, förra sommaren.
Vi klättrade efter 5 polacker hela leden, mycket annat folk framför också, så det gick inte särskilt snabbt. På slutet av leden är det en hängbro, den siste polacken i raden vände sig om och erbjöd sig att ta en bild på oss när vi kom gående över. Tja, varför inte?
Först skulle han bara gå över bron själv, och innan dess stoppa kameran i byxfickan för säker transport över till andra sidan.
Men, han öppnade zipoff-blixtlåset istället... Bye bye Canon Ixus, 250 semesterbilder + de som därefter aldrig blev tagna...
http://www.utsidan.se/albums/viewpic.htm?ID=30103
Nåväl, det var ju knappast avsiktligt av hans ansiktsuttryck att döma, och ingen kom ju till skada på något sätt, men vad snopet... Sen var kameran 2,5 år gammal så självrisken var ju i stort sett lika mycket som att köpa en ny av senaste modell. Bah.
Bryt ihop och kom igen, som Per Elofsson sa!
För två år sedan var jag och tre kompisar på en tävling som hette Hajk-Dm. Det handlar helt enkelt om att vandra en sträcka och ta en del kontroller på vägen till målet.
Så nu ser vi att nästa orienteringskontroll ligger på andra sidan en liten bäck och vi beslutar oss för att dela på oss i två grupper.
Två personer gick mot nästa kontroll medens jag och en till tog en "liten" avstickare för att hämta orienteringskontrollen.
Så vi sneddar över en åker och kommer fram till "bäcken" den visar sig vara ca 4 meter bred. Men det ser inte så djupt ut i alla fall... Så för att inte blöta ner skorna tar vi av oss dem och kastar över dem på andra sidan. Jag vet inte vem det var som fick den briljanta idén om att kasta över dem men vi fick snart bittert ångra vårat beslut då vi inser att det är över metern djupt. Vi försöker förtvivlat komma på en lösning men vi inser till slut att vi kommer inte kunna korsa den här "bäcken", utan vi fick snedda tillbaks över åkern, gå 4 kilometer längs en väg (barfota i november), gena över en järnvägsbro och gå 4 kilometer tillbaka där skorna väntade snällt...
När vi efter mycket om och men kom fram till stationen möttes vi av ett par minst sagt frustrerade kamrater som suttit och väntat på oss i ett par timmar, och när vi dessutom berättar att vi mitt i allt detta glömt bort att ta kontrollen... ja ni kan nog gissa hur glada dem var på oss!
Det glömmer jag aldrig!
Så nu ser vi att nästa orienteringskontroll ligger på andra sidan en liten bäck och vi beslutar oss för att dela på oss i två grupper.
Två personer gick mot nästa kontroll medens jag och en till tog en "liten" avstickare för att hämta orienteringskontrollen.
Så vi sneddar över en åker och kommer fram till "bäcken" den visar sig vara ca 4 meter bred. Men det ser inte så djupt ut i alla fall... Så för att inte blöta ner skorna tar vi av oss dem och kastar över dem på andra sidan. Jag vet inte vem det var som fick den briljanta idén om att kasta över dem men vi fick snart bittert ångra vårat beslut då vi inser att det är över metern djupt. Vi försöker förtvivlat komma på en lösning men vi inser till slut att vi kommer inte kunna korsa den här "bäcken", utan vi fick snedda tillbaks över åkern, gå 4 kilometer längs en väg (barfota i november), gena över en järnvägsbro och gå 4 kilometer tillbaka där skorna väntade snällt...
När vi efter mycket om och men kom fram till stationen möttes vi av ett par minst sagt frustrerade kamrater som suttit och väntat på oss i ett par timmar, och när vi dessutom berättar att vi mitt i allt detta glömt bort att ta kontrollen... ja ni kan nog gissa hur glada dem var på oss!
Det glömmer jag aldrig!
Jag SKA fram!
Jag planerar aldrig mina expeditioner i detalj, jag tar mig dit jag vill oavsett om det är nån gudsförgäten liten ö eller nån annan plats jag vill besöka. Just den här dan hade jag beslutat att åka och paddla. Februari, solsken, havet 45 minuter bort, kunde det bli bättre? Jag hade lastat kvällen innan så det var bara att fylla termosen och sätta sig i bilen och åka. COOP vid Nyköpingsinfarten angjordes, färdigbredd baguette, fikabröd och frukt inhandlades och sen bar det av ut till Buskhyttan för att lägga i och sticka ut.
När jag kom dit konstaterade jag att iläggsplatsen var full av drivis,,,,,,,,,SKIT OCKSÅ! Det blev att åka till en alternativ iläggsplats som lyckligtvis var isfri. Jag paddlade uppåt kusten och när det blev fikadags hade jag nått drivisbältet som blockerade en längre kuststräcka så nåt fika skulle det inte bli om jag gjorde efter regelboken.
Nu är jag ju lite som jag är, så jag klev ur kajaken vid en liten kobbe, band kajaklinan om midjan, gled ner i vattnet och ömsom matade undan isflaken och ömsom simmade mot fikaplatsen med kajaken på släp. Ett äldre par på hundpromenad som inte sett början utan bara såg mig simma bland isflaken larmade räddningstjänsten men när jag kom fram efter 5 minuter så fick dom ringa igen och förklara att det inte blev nån utryckning.
Jag snackade ett tag med dom medan jag ventilerade bort överskottsvärmen (ja det är riktigt svettigt att behöva simma), fikade, tog en promenad bland alla gamla igenmurade värn från andra världskrigets dar och sen simmade jag ut till öppet vatten och klev i kajaken igen och fortsatte paddlingen.
En helt vanlig expedition, där både paddling, simning och styrketräning med isflak blev ingredienser.
Jag bara älskar min torrdräkt, som är moddad med riktiga neoprenestövlar och handskar med ringmanschettsystem, annars hade jag aldrig kommit ut i vildmarken på det sätt som jag numera gör, för hur korsar man större vattendrag eller riktigt vattensjuka moss och myrmarker annars? Grannarna tycker jag är tokig som paddlar och simmar året runt, men min kassa rygg bara älskar det.
Det enda jag saknar är nån likasinnad som också är lika "galen", hittills har jag alltid varit ensam på mina expeditioner.
Jag planerar aldrig mina expeditioner i detalj, jag tar mig dit jag vill oavsett om det är nån gudsförgäten liten ö eller nån annan plats jag vill besöka. Just den här dan hade jag beslutat att åka och paddla. Februari, solsken, havet 45 minuter bort, kunde det bli bättre? Jag hade lastat kvällen innan så det var bara att fylla termosen och sätta sig i bilen och åka. COOP vid Nyköpingsinfarten angjordes, färdigbredd baguette, fikabröd och frukt inhandlades och sen bar det av ut till Buskhyttan för att lägga i och sticka ut.
När jag kom dit konstaterade jag att iläggsplatsen var full av drivis,,,,,,,,,SKIT OCKSÅ! Det blev att åka till en alternativ iläggsplats som lyckligtvis var isfri. Jag paddlade uppåt kusten och när det blev fikadags hade jag nått drivisbältet som blockerade en längre kuststräcka så nåt fika skulle det inte bli om jag gjorde efter regelboken.
Nu är jag ju lite som jag är, så jag klev ur kajaken vid en liten kobbe, band kajaklinan om midjan, gled ner i vattnet och ömsom matade undan isflaken och ömsom simmade mot fikaplatsen med kajaken på släp. Ett äldre par på hundpromenad som inte sett början utan bara såg mig simma bland isflaken larmade räddningstjänsten men när jag kom fram efter 5 minuter så fick dom ringa igen och förklara att det inte blev nån utryckning.
Jag snackade ett tag med dom medan jag ventilerade bort överskottsvärmen (ja det är riktigt svettigt att behöva simma), fikade, tog en promenad bland alla gamla igenmurade värn från andra världskrigets dar och sen simmade jag ut till öppet vatten och klev i kajaken igen och fortsatte paddlingen.
En helt vanlig expedition, där både paddling, simning och styrketräning med isflak blev ingredienser.
Jag bara älskar min torrdräkt, som är moddad med riktiga neoprenestövlar och handskar med ringmanschettsystem, annars hade jag aldrig kommit ut i vildmarken på det sätt som jag numera gör, för hur korsar man större vattendrag eller riktigt vattensjuka moss och myrmarker annars? Grannarna tycker jag är tokig som paddlar och simmar året runt, men min kassa rygg bara älskar det.
Det enda jag saknar är nån likasinnad som också är lika "galen", hittills har jag alltid varit ensam på mina expeditioner.
Jag noterar att du klassar dig själv som "rätt normal frilufsare".
Det vore roligare om någon annan fick skriva omdömen om en. Dina grannar hade väl troligen klassat dig som "rätt onormal frilufsare".
Hur kan en enda liten simpel mening (den ovan förstås) få mig att hart när bespruta datorskärmen med espresso
Imponerande!
Ja jag har förstått att jag är nog ganska onormal frilufsare för vem skulle ens komma på tanken att ge sig ut med kameran, gå 7 km. i, visserligen, andas-torrdräkt, för att dokumentera vårens ankomst, där både vadande, simmande och isjumpning (som slutade med simning) ingick som lite extra ingredienser?Jag noterar att du klassar dig själv som "rätt normal frilufsare".
Det vore roligare om någon annan fick skriva omdömen om en. Dina grannar hade väl troligen klassat dig som "rätt onormal frilufsare".
Fikat var gott, fina bilder blev det och en massa motion också tillsammans med "ta sig upp ur vaken"-träning utan isdubbar flera gånger.
Andra aktiviteter jag pysslar med är skridskosimning på våren, det är alltid lika kul att se omgivningens reaktioner när jag kommer susande rätt ner i en vak, simmar över, klättrar upp på andra sidan och så bara fortsätter som om inget hänt.
Att det blir en massa simmande beror på min kassa rygg efter en olycka. Skulle jag inte avsluta ett träningspass med 200 meter ryggsim så skulle jag inte ta mig ur sängen dan efter. (Provat)
Andra aktiviteter jag pysslar med är skridskosimning på våren, det är alltid lika kul att se omgivningens reaktioner när jag kommer susande rätt ner i en vak, simmar över, klättrar upp på andra sidan och så bara fortsätter som om inget hänt.
Underbart! Det skulle jag vilja se! Och göra själv...
Liknande trådar
Liknande trådar
-
Hur blir man känslomässigt bekväm med att sova i tält?
- Börjat av Miss Yster
- Svar: 74
-
Hur blir friluftslivet på ett militärt övningsområde
- Börjat av Avslutat Medlemskap 201709
- Svar: 20
-
-
Njutvandringar att längta till
Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.
Få Utsidans nyhetsbrev
- Redaktionens lästips
- Populära trådar
- Aktuella pristävlingar
- Direkt i din inkorg