När det inte blir som planerat - oväntade äventyr

Ibland blir ju inte utelivet som man har tänkt sig. Väder, utrustning som inte funkar, ändrade planer, skoskav, oönskat sällskap, myggor, för lite proviant, äcklig proviant, ja lite av varje kan dyka upp.

Dela med er av såna situationer, som kanske inte går att skratta åt/njuta av förrän efteråt! Stort som smått vore kul!
 
Jag kommer ihåg en situation som jag upplevde som barn. Jag var på semester med min familj här uppe vid Östersjökusten, vi var på Rügen och stod vid havet i närheten av Sassnitz-färjhamnen. Jag såg ett vitt fartyg som åkte norrut, förbi alla gråa östtyska kustbevakningsfartyg. Sverigefärjan var det. Jag fick klart för mig att jag aldrig någonsin skulle få resa på den färjan, möjligtvis som pensionär. Jävla skit, tänkte jag, jag är född på fel sidan järnridån. Hur kunde det gå så otroligt snett?!?

Skratta åt efteråt? Nja, skrattet fastnar fortfarande i halsen. Det är mest en djup tacksamhet som jag känner...och en dov ilska när jag hör att somliga svamlar om att det var bättre förr.
 
"Gör inte semestern till ett nöje, utan till ett äventyr!"

Så brukar min pappa säga och så blir det oftast också. Semestern är oftast segling.

/Rasmus
 
Jag minns när jag och sambon planerade vår första cykling på Gotland. Vi hade köpt cyklar, packväskor och lite sånt och skulle en helg i april ta en liten provtur. Vi tänkte från Väsby till Sigtuna och sen hem på andra sidan, och överanatta i nån trevlig skogsglänta på vägen.

Vi hade inte nån riktigt karta med oss, vi hade bilkarta och jag hade tittat lite på nån annan karta innan, vi skulle ju mest cykla längs stora vägar.

Vi åt lunch i höjd med golfbanan strax efter Rosersberg.

Sen cyklade vi vidare och borta efter Sigtuna tänkte vi ta en liten genväg. Den slutade tyvärr mitt i en hage med grisar... Ingen annan väg ut än att cykla tillbaka... Men vi SÅG ju den väg vi hade hoppats på att komma på på andra sidan ängen bredvid. Så vi lastade av packningen, lyfte cyklarna över muren, ledde dem bort över ängen och samma manöver igen.

Vid det laget var det bara för mig att försöka hitta en vettig nattplats och fixa middag, för sambon hade gråtit över grisarna ända sen vi cyklade in i deras hage...

Vi hittade en fin skogsglänta där, slog upp tältet och åt en mysig middag. Slut på gråten i alla fall, det skulle nog funka att cykla på Gotland ändå.

Söndag morgon vaknar vi av att det är snöslask ute... Det var inte direkt sånt väder vi hade kläder för, än mindre klarade att cykla i.

Vi tar oss efter mycket om och men till en busshållplats, låser fast cyklarna där och får med oss packningen på bussen till Kungsängen, pendel till Karlberg, byta pendel och pendel hem till Väsby. Sen tog vi bilen tillbaka och hämtade cyklarna.
 
Jag har ju aldrig gjort något som är konstigt....?...så jag låter min hädangångne skogsbästis stå för den här historien.

Han hade köpt en Kajak, en ihopfällbar modell, svindyr var den, det var på 80 talet, klipper hette den eller nåt, kustjägarna hade visst en variant av den sa han, hur som helst, han bestämde sig att testa den i skärgården, och samtidigt fota lite sjöfåglar när han ändå var ute o paddla.

Sagt o gjort, i med grejorna i kofferten, o iväg, det var långt att köra,ca 6 mil enkel resa.
Väl framme så började han montera ihop elendet, flåt kajaken, blåste upp flytsektionerna, och drog ner kajaken till sjökanten.
Faan skrek han, paddeljävelskapet har jag ju glömt hemma !
Jahå, bara o åka hem 60mil..., men först måste han hitta någon ärlig pålitlig människa i närheten som kan vakta hans dyra kajak, så ingen lågpannad snodde den, till slut var det en som verkade pålitlig, och som hade tid att vänta tills han kom tillbaks...
Efter en alldeles för snabb bilkörning i irritationens tecken 6mil hem o 6 mil tillbaks,ilsken illröd, o genomsvettig, så var det nu äntligen dags för paddling, han vinkade glatt till åskådarna som beundrade ekipaget som gled fint fram mot kustbandet paddlandes med "rejäla åskådartag",

när han kommit långt ut bland de yttersta öarna så fick han syn på ett gäng skräppflaxsnipor som landat i en vik precis framför honom, aaaaah !!!, fram med kameran nu, det här får jag inte missa !
Men kameran ?, var la jag den ?, säg inte ...joo kameraväskhelveten står kvar på kajkanten i land......

Han paddlade hem, kameran var kvar, men det blev ingen mer utflykt den dagen i alla fall...
 
Måste ju ha en visuell syn på det som hände...
Äventyr blev det inte kanske, men det blev ju inte som planerat...
 

Bilagor

  • kajakkul.jpg
    kajakkul.jpg
    18.6 KB · Visningar: 990
Det var första vinterfärden längs med Kungsleden. Jag och min kompis hade planerat för en lugn tur längs med leden från Abisko till Singi och vidare in till Keb och Nikka. Vi skulle bo i stugor (trots att vi sedan flera sommarvandringar bara bott i tält) för att kunna torka kläder och ta hand om oss ordentligt på kvällarna. Jag är uppvuxen i Mälardalen och då mer hemma på skridskor än skidor så vi tog det lugnt. Den första dagen gick ganska så bra, jag föll väl inte mer än var 10:e minut, och vädret var okej. Framme i Abisojaure kände jag mig nöjd över dagens bedrifter, nu var det bara att få upp värmen i stugan och börja laga mat. (Innan jag fortsätter skriva så måste jag bara säga att jag är uppvuxen på landet med vedhuggning till öppna spisen och hantering av kniv som en naturlig del av tillvaron.) Jag tar på mig att spänta ved för att kunna tända i spisen medan kompisen ordnar maten. Tja, vad händer? Vedklampen glider på underlaget och på något sätt lyckas jag sätta kniven snett ner i pek- och långfinger så att den fastnar i benen. Efter att ha knixat loss kniven (vickandes som man gör i trä) så kan jag bara konstatera att det här inte var så bra. Sedan börjar det blöda och alla som fått ett jack i fingrarna vet hur mycket det kan blöda. Kompisen lyckas samla sig och får fram första förbandet som vi lindar runt fingarna. Så funderar vi på vad vi ska göra nu. Ska vi tejpa ihop det och fortsätta skidturen? Visst borde det gå, eller? Tyvärr så kom vi fram till att det nog inte skulle göra det eftersom jag nästan lyckats skala bort all hud mm på långfingrets första bens ovansida samt sätta kniven ner i leden mellan första och andra benet på pekfingret. Suck. Som tur var så fanns det en hjälptelefon i stugorna och med den ringde vi till polisen som kopplade oss till sjukhuset i Kiruna. Jag förklarade vad som hänt och kunde nästan höra sjukvårdspersonalens suck över sörlänningars ovana med kniv och yxa. Kanske kunde en skoter skjutsa mig till Abisko så jag kunde ta tåget till sjukhuset? frågade jag. "Vi löser det, stanna där ni är" blev svaret. Vi hade precis börjat äta när en helikoper landar utanför stugan. "Oj, är det det någon som gjort illa sig ordentligt" tänkte vi tills helikopterpiloten kom in och frågade efter mig. Då skämdes jag. Jag hade ju bara skurit mig i fingrarna, inte behövdes det en helikopter för det. Men helikopter och därefter ambulans blev det. (Kompisen fick skida tillbaka till Abisko ensam.) På sjukhuset måste de haft lite att göra för det var tre läkare som var och sydde på mina fingrar - 14 stygn blev det. Och bannor fick jag när jag råkade berätta om vår plan att bara tejpa ihop det hela och skida vidare. Nu hade ju tiden gått så vi inte skulle hinna skida hela sträckan. Så vi tog tåget&bussen till Nikka och skidade till Tarfala istället. Där blev vi insnöade med en mycket dryg upptäcksresande (inte Kropp) men det är en annan historia...(Fingrarna fungerar bra men ärren syns och känseln är det lite si och så med.) Jag har fortfarande inte skidat hela vägen, det är ett äventyr som jag sparat - som en favoritkaramell för sämre tider.
 
Nog har man varit med om en del som man i efterhand kan skratta åt.
Jag var på en cykeltur inåt småland och det hann bli mörkt innan jag hittade en lämplig tältplats.
I alla fall tyckte jag den var lämplig i mörkret...nå natten gick och jag sov gott.

Men på morgonen vaknade jag av att det hela tiden var nåt som killade mig i ansiktet.
Nå när jag väl fick upp ögonen så såg jag vad det var...myror...de gick på en lång rad längs tältets mittremsa i taket varpå en och annan ramlade ner i ansiktet på mig...

Det visade sig att ena gaveln på tältet hade jag lyckats sätta i en liten myrstack.
Så de klättrade helt sonika upp längs gaveln...in genom ventilationen följde taket och ner på andra gaveln och ut genom ingången....men som sagt så landade några i ansiktet på mig...

Det var bara att flytta tältet en bit och låta de som kommit in vandra ut så löste det sig men jag valde till natten efter en tältplats medan det fortfarande var ljust..
 
Jag var ca 12 år, och första natten på vintern skulle ske i vindskydd efter ca 5 km vandring.
Jag hade fått låna en "vintersovsäck" som den kallades , dunsovsäck, den var av norskt fabrikat, men det som hände var inte norges fel...

Eftersom det var skralt med maten hemifrån så fick jag en konservburk burk av försvarets Risotto, jag åt med glädje direkt ur burken med en sked, ska du inte värma den frågade de andra, näää, vad är det för larv sa jag, och tänkte att de skulle nog se mig som en hårding nu såklart...

Minusgrader var det, kommer inte ihåg hur många det var, men kallt var det tyckte jag.

Så kom då sena kvällen när vi skulle sova, jag kröp ner i sovsäcken nöjd med dagens bedrifter, jag ville ju visa mig duktig inför de andra vana utekamraterna som såg väderbitna ut o berädda att bestiga Matterhorn från den svåraste sidan vilken minut som helst...

Men hur jag än försökte inbilla mig att det var varmt i sovsäcken så var det inte varmt i sovsäcken, jag frös som en hund !
Skakande av köld tittade jag på de andra, de snarkade gott i sina säckar, de verkade inte frysa, konstigt tänkte jag, det kanske är för att jag inte är van...jag vågade inte väcka de andra för att be om hjälp, då hade dom nog blivit sura och kanske inte ville ta med mig någon mer gång.

Huttrande genomled jag natten som aldrig verkade ta slut, och som för att testa mig ordentligt så ville han däruppe att jag skulle ha en ordentlig halsbränna också....illamående, ....risotton tänkte jag, den var jävligt kraftig, den skulle väl va det för hungriga stridande soldater...så där låg jag o glodde upp i taket o lyssnade ömsom på snarkningarna från de andra och sjöns sjungande sprickor i isen som pågick...eller halvsittande för att inte spy,....behöver väl inte säga att någon sömn blev det inte den natten...

Nästa morgon så frågade en kamrat om jag sovit gott ?, joo sa jag, det var jättehäftigt att man kunde sova ute på vintern utan att frysa.....och tack föressten för risotton, den var jättegod...det ska bli kul att få vandra med ut fler gånger sa jag...


Efter en längre tid så kollade jag upp det där med sovsäcken, det måste ju va nåt fel på den tänkte jag, eller gjorde jag fel på nåt sätt... jo det var så att säcken var sydd som en säck, med dunet löst fyllt i hela, så man var tvungen att skaka o fördela dunet jämt i den, jag mindes att tyget var så tunt den frusna natten...dunet låg väl i en hög någonannanstans....varför sa ingen det då tänkte jag, det sa nog någon men jag visste nog inte vad de menade så jag skakade o fluffade nog inte riktigt som man skulle....

Än idag skakar jag o fluffar upp min sovsäck mer än man behöver,frugan brukar skämta med mig då o säger, Peter , bäddar du för natten ???, ..... och tabletter för halsbränna ser jag lika viktigt som maten som är med på färden...
 
Senast ändrad:
I vintras när jag skulle ut på veckans paddeltur kollade jag vädret, som vanligt, och enligt SMHI skulle det bara vara 2 m/sek och alltså idealiskt. Jag packade kajaken på bilen kvällen innan och åkte tidigt på morgonen för att vara ute hela dagen. När jag kom till havet efter 7 mils bilfärd konstaterade jag att det blåste,,,,,,mycket, så mycket att det inte skulle vara "stabilt" att ge sig ut och paddla. Skit också.

Eftersom jag bara hade dykartorrdräkt då och paddlade i den, och hade fyllt luftpaketet som låg kvar i bilen sen helgen så letade jag upp en vik och gav mig ut på undervattensexpedition istället det visade sig att halva östersjöns flundrebestånd också hade hittat viken så det blev färsk flundra till middag den dan när jag kom hem.

Fördelen med att dyka i frisk pålandsvind är att det finns underströmmar, man behöver bara gå ner till botten så blir man sakta utspolad, och när man vill in till land igen är det bara att gå upp i ytläge och bli inskuffad av vågorna. Dyka utan att ta ett enda fentag är rätt skönt det med.


Efter dykningen tog jag en lång strandpromenad och roade mig med att leta strandgods, samt hittade en gren som ska bli en del av en ny bordslampa. Det blev ju en del simmande för att komma dit jag ville, det går inte att "gå på strandpromenad" när det inte finns nån strand så motion fick jag ändå utan att paddla den dan. En hellyckad dag som såg misslyckad ut från början.
 
For till fjälls med familjen och grannarna för något år sedan. Startade kvällen före med att yngsta dottern började kräkas. Fan tänkte vi men vi hoppas på att det går över under natten, till fjälls ska vi.
Hon spydde upp den lilla frukost hon fick in men sa att "jodå, jag mår bra..." en riktigt hjältinna. Så med bilen packad med spypåsar for vi iväg ialla fall. Spyr ytterligare en gång på vägen och vi börjar omvärdera vårat omdöme som föräldrar. Stannar på bensinstation för tankning av både bil och chaufför. Dottern vill nu ha en piggelin och visst får hon det. Barn som spyr får ofta det dom vill. Efter glassen var hennes magproblem borta. Mådde bra och var hungrig igen som vanligt. Kommer fram till stugan i fjällen, 6 sängar och en bäddsoffa. Soffan visade sig fungerat som toalett åt den döda råtta som låg där. Ingen reception att ringa heller förrän dan efter. Damma damsuga skura borsta och feja innan sovdags. Vaknar natten mot söndag av ett konstigt ljud, regn?!. Visst var det spöregn. Tur vi packade med playstation. Fyra barn i en liten stuga med el och tv som tur var. Måndag, äntligen slalomväder. Iväg i backarna och oj vad det gick. Alla åkte överallt. God lunch och omväxlande sol och storm. Avslutar dagen med ett litet skutt i ett litet hopp. Landar på ett sätt som inte finns beskrivet i böckerna. Dagen efter konstaterade doktorn att det förmodligen var både menisk och korsband som var skadat men att det gick inget att göra innan svullnaden gått ned. Kryckorna kostade 150:-. Övriga familjen åkte slalom och badade och hade kul. Jag spelade playstation. Året efter undvek jag hoppet.... Men vi hade kul.

Roland
 

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg