Lite kuriosa..
Myggmedel har använts långt tillbaka i tiden, bland annat i faraonernas Egypten och i det antika Grekland. De utgjordes då av doftande ämnen från kryddnejlika, kanel, timjan, lavendel och en del barrträd. Samerna använde myggmedel i form av torrdestillat av gran eller björk, s k beckolja. Under 1600-talet tillkom extrakt av hampa, lök och tomat. Ytterligare naturprodukter som kom till användning var exempelvis citronella-, eukalyptus-, geranium-, liljekonvalj-, pepparmint- och rosenolja.
Under 1930-talet vaknade intresset för syntetiska medel, och under de följande åren testades tusentals ämnen, främst enligt »trial and error»-metoden. Dessa studier intensifierades av amerikanska forskare under Asienkrigen på 1950-talet. Ett av de syntetiserade
ämnena var N,N-dietyl-m-toluamid, även kallad DEET, ett ämne som fortfarande ingår i dagens myggmedel. Detta ämne är fettlösligt, vilket gör att det upptas och lagras i bland annat huden, levern och en del andra organ.
Att mygg länge plågat oss människor är alltså ett faktum och återspeglas i Plinius (23-79 e.kr.) Historia Naturalis:
Hvar har naturen i myggan förlagt så många sinnen – för att nu icke tala om andra, ännu mindre djur? Hvar har den insatt hennes syn, hennes smak, hennes lukt? Hvar denna ilskna och jämförelsevis starka stämma, som är henne medfödd? Hur fint och noggrant har den inte fästat vingarna, gjort benen långa, inrättat den tomma hålan till buk, upptändt hennes efter blod, helst människans, snikna törst? Med hvilken konst har denna icke spetsat hennes gadd, för att genomborra huden! Och fastän gadden i själva verket är så liten, att den icke kan urskiljas, har dock naturen, liksom hade den haft god plats att tillgå, på dubbelt sätt däri visat sin växlande konst, i det den danats såväl spetsig för att stinga, som ihålig för att suga.
/David
Myggmedel har använts långt tillbaka i tiden, bland annat i faraonernas Egypten och i det antika Grekland. De utgjordes då av doftande ämnen från kryddnejlika, kanel, timjan, lavendel och en del barrträd. Samerna använde myggmedel i form av torrdestillat av gran eller björk, s k beckolja. Under 1600-talet tillkom extrakt av hampa, lök och tomat. Ytterligare naturprodukter som kom till användning var exempelvis citronella-, eukalyptus-, geranium-, liljekonvalj-, pepparmint- och rosenolja.
Under 1930-talet vaknade intresset för syntetiska medel, och under de följande åren testades tusentals ämnen, främst enligt »trial and error»-metoden. Dessa studier intensifierades av amerikanska forskare under Asienkrigen på 1950-talet. Ett av de syntetiserade
ämnena var N,N-dietyl-m-toluamid, även kallad DEET, ett ämne som fortfarande ingår i dagens myggmedel. Detta ämne är fettlösligt, vilket gör att det upptas och lagras i bland annat huden, levern och en del andra organ.
Att mygg länge plågat oss människor är alltså ett faktum och återspeglas i Plinius (23-79 e.kr.) Historia Naturalis:
Hvar har naturen i myggan förlagt så många sinnen – för att nu icke tala om andra, ännu mindre djur? Hvar har den insatt hennes syn, hennes smak, hennes lukt? Hvar denna ilskna och jämförelsevis starka stämma, som är henne medfödd? Hur fint och noggrant har den inte fästat vingarna, gjort benen långa, inrättat den tomma hålan till buk, upptändt hennes efter blod, helst människans, snikna törst? Med hvilken konst har denna icke spetsat hennes gadd, för att genomborra huden! Och fastän gadden i själva verket är så liten, att den icke kan urskiljas, har dock naturen, liksom hade den haft god plats att tillgå, på dubbelt sätt däri visat sin växlande konst, i det den danats såväl spetsig för att stinga, som ihålig för att suga.
/David
