Tack för alla kunnig respons
Kanske ska klargöra en sak.
Detta var inte en alpinistisk dagsutflykt. Det var sjunde
dagen av en 21 dagar lång vandring. Inför en sådan
har jag ett stort antal val att träffa eftersom
det för både säkerheten och för min hälsa (ryggproblem)
är viktigt att hålla packningens vikt nere (under 16 kg).
Samtidigt som jag alltså bär tält, kök och proviant för
8-10 dagar.
Stavar har jag alltid. De sparar knän. De frigör armkraft till långa branta passager i lös och grusig terräng. De fungerar ofta bra på inte alltför
branta snöfält. Vid en tjärn i Dovrefjell
senare på sommaren var de min enda chans att
inte glida ned i vattnet.
Stegjärn har jag därför att det KAN hända att snön är så hård på förmiddagen att jag inte kan ta ett enda steg utan. Det har jag varit med om i Pyreneerna två
gånger. Isyxa tog jag en gång med
och letade tillfällen att träna. Det var magert med dem och dessutom, enda gången
jag prövade skar bladet genom snön. Jag kanske,
efter malindos beskrivning, använde fel ände.
Min inställning, ungefär, är att krävs det isyxa så
är det för farligt!
Någon egentlig träning med yxan
har jag alltså inte och vet inte ens när jag skulle kunna få. Så en viktig del av
säkerhetsutrustningen är att planera bort faran.
Jag kommer aldrig att gå över Mulleres i Maladeta,
som av en bild att döma är klättring II. Ej
heller Tucqeroye i Monte Perdido, 45 grader
på nordsidan. Troligen aldrig Gran Paradiso
med dess idiothöga pass, men också p g a tältförbudet.
I övrigt går jag igenom varianter och flyktvägar
och följer utvecklingen på Internet. Snösmältningen
iår började på allvar den 16 maj. I Pyreneerna
var snöläget en månad efter, så dem uteslöt
jag fort. I sydfrankrike faller i allmänhet lite snö
och det såg mycket lovande ut i les Ecrins.
Andra dagen, den 16 juni, gick jag över ett pass
på 2.600 meter, utan snö - smältningen hade
gått med rasande takt. I Italien faller
mer snö så
jag planerade rutten därefter. Där gick jag över flera
pass som varit omöjliga en vecka tidigare.
Col de l'Aup Martin är alltid ett knepigt pass;
utan snö är det halt av löst grus och brant är
det alltid. Det normala under försäsong
är att snön så tidigt
på dagen är relativt fast, för att inte säga
stenhård. Eller, att det finns väl uppgångna spår.
Detta var alltså annorlunda, ty fastän snön
i huvudsak bar var den så mjuk och blöt att
stavarna ibland sjönk till mitten.
Jag vet inte varför jag halkade; gissar att snön brast,
tror inte att det var snöklumpar under järnen.
En sådan analys var inte min första tanke precis!
Jag tror inte jag förökte bromsa med järnen,
snarare med hälarna, men vem vet riktigt vad man gör
i en sådan situation?
Om Elbrusolyckan finns en teori att den omkomne
försökte bromsa, ty han hittades
liggande framstupa
om jag minns redogörelsen rätt.
Vad är sanning? Jag frågade en gång en spansk bergsguide vad man borde välja om man måste
lämna ettdera hemma, och
svaret var "la pregunta del siglo", århundradets
fråga. Jag funderar därför mer på mitt eget beteende och
tror att man under slika förhållanden ska
välja att gå så brant som möjligt. Det var så jag
gjorde efter mitt snabba (och oväntade) beslut
att vända uppåt igen, stadigt och beslutsamt.
Sen hoppas jag att nästa års förhållanden blir
som år 2003 när jag utan den ringaste bävan
lämnade järnen hemma.