Betyder det att du trots allt hittade lite vide att manövrera i?
Jag vill inte på något sätt mena att det var lättvandrat i vare sig Sarvesvágge eller the dark side. Däremot har folk kanske lite olika uppfattningar om vad lättvandrat är eller om det är
önskvärt att det inte ska vara snårigt. Vide fanns det och i vide gick jag. Men jag lyckades också se videpartierna och välja vägar runt dem, tycker jag, och det fanns rejäla stigar att finna. (Men man ska kanske inte
räkna med att lyckas finna dem.)
För mig handlar det inte om att undvika snåret. Jag känner en enorm lycka av att stå mitt i den där oerhörda växtkraften. Nedan, ett stycke regnskog i Sarvesvágge. Vem vill inte dyka rakt in där?!
Till de som
inte kan identifiera sig med viljan att dyka rakt in där, till de som känner att de har någon annanstans de måste hinna: Planera för bövelen inte en vandring här!
Det sagt, så är det ju inte
otrevligt att råka på en liten hjälpsam stig medan man nu ändå står där och upplever helheten (men bara ser en vägg 30 cm framför näsan - Sarvesvágge var allt värst på den punkten, utifrån vad jag hamnade i).
Passagen the dark side:
Efter att ha passerat det öppna landskapet vid min tältplats nära mötet Sarvesjåhkå-Rapaälven, trasslade jag mig fram genom videsnår av den typen som växer över vatten. Det var blött, tätt, trixigt och jag fick flera gånger vända och försöka hitta nya vägar genom labyrinten av vattenhål, kanaler, grova videstammar och täta snår.
När jag närmade mig de trakter som
verkligen är markerade som våtmarker blev det ohållbart. Då gick jag upp i skogen (max 100-200 m upp eller precis i kanten), och det var väldigt snårigt fram till och i början vid Biellorieppjávrre.
Men där det på Calazo 1:25.000-kartan är markerat som snårigt från mitten av sjön fram till fjällhedarna mellan jokkarna från 1608 och 1678, gick jag inte i ett enda snår just där! Det var så jag undrade när
det jag sett på YouTube skulle börja, och det gjorde det inte. -Om man bortser från
några helt vanliga videpassager då, och kanske inte riktigt 2 km sallad.
Men förstås: De manshöga rallarrosorna! Inte helt oproblematiska de heller där de överväxer håligheter, rötter, stenar, fallna trän och hela småraviner och vattendrag. (Ett av tre missöden på turen var faktiskt just att snubbla på en trädstam i ett blomstersnår när jag missat att använda stavarna som blindkäppar. Det andra missödet var när jag trampade ner i ett hål när kameran skulle sättas upp på en stor sten på Kungsleden. Det tredje när jag rullade in glasögonen i tältet och mosade ner det i ryggsäcken - men det gick bra, tur jag tog de böjliga pilotbågarna.
)