Lugn som en filbunke - NOT

[manlan]

Hej,

tänkte att jag startar en tråd kring rollning, det var ju flera dagar sen sist ämnet var uppe.

Jag gillar att rolla, och gör det för att det är roligt att kunna. Dessutom har jag faktiskt haft användning av det i skarpt läge en gång, så jag är övertygad om att det är en räddningsteknik att använda, bland många andra.

Hursomhelst, lika mycket som jag tror på rollen som räddningsteknik, så tror jag att tekniken att utföra den är en färskvara. Därför avslutar jag i princip alla mina paddelturer, sommar som vinter, med att rolla några gånger innan jag kliver upp på land. Sen jag modifierade min roll i somras, efter en lektion men Helen Wilson, så känns den väldigt solid och trygg. Jag har inte missat en enda gång och rollar alltså i alla möjliga situationer (varmt, kallt, blåsigt, stilla, mörkt, ljust, hungrig, mätt, nykär eller kissnödig).
MEN, visserligen är jag ju ingen veteran inom rollandet, men varje gång jag ska rolla så stiger pulsen något och en viss nivå av stress infinner sig. En oro att jag ska missa för första gången på länge? Risken för ett ofrivilligt bad som får pulsen att stiga? Det gäller inte bara nu på vintern, även fast det är mer påtagligt nu. Varför? När blir jag så trygg i mitt rollande att det inte blir nåt annat än vilket paddeltag som helst?
Ni veteraner som kan det här, hur lång tid tar det innan den här pulsstegringen upphör, eller gör den inte det?

/Rolling-rookie

 

[gunnar_g]

+1 undrar också. Drömde i natt att jag gjorde en långsam handroll. Det var kul, men jag hade puls även i drömmen.

 

[Jonas P]

Jag kan inte svara på om det är något specifikt med att just rolla i kajak, det har jag aldrig gjort.
Men jag kan tänka mig att det är fullt jämförbart med många situationer jag möter i mitt friluftsliv på skidor, cykel, bräda, skridskor eller i båten.

Jag får tex adrenalinpåslag när jag bestämmer mig för att droppa en klippa på skidor, även om jag har gjort det just på den med framgång flera gånger tidigare.
Jag tror aldrig att det går över. Hjärnan "vet" att du ska göra något som är lite svårare och du får då adrenalinpåslag för att skärpa dig och få lite extra kraft.
Någon med bättre kunskaper om kropp & knopp kanske kan förklara vad och varför det egentligen händer? Jag spekulerar ju bara. :-D

 

[Kal-P-Dal]

Hjärnan "vet" att du ska göra något som är lite svårare och du får då adrenalinpåslag för att skärpa dig och få lite extra kraft.

Jag kan inte heller rolla, jag sitter i en sit on top kajak så det är i alla fall inte aktuellt. Men jag känner igen detta att man får lite adrenalinpåslag i "onödan". Jag badar ju gärna från kajaken och tar mig mycket lätt ombord igen. Men är jag ute på mer öppet vatten så spelar det ingen roll om jag svettig och vattnet varmt. Det är inte alls bara att välta av kajaken för ett bad. Det tar emot väldigt. Jag har badat bakom segelbåt (var ute ensam) med en fender i lina efter båten och det går bra i lättvind och med lite öar i närheten men INTE i öppna vatten. För läskigt. Varför? Går det att öva bort?

thomas

 

[Jonas P]

. Jag har badat bakom segelbåt (var ute ensam) med en fender i lina efter båten och det går bra i lättvind och med lite öar i närheten men INTE i öppna vatten. För läskigt. Varför? Går det att öva bort?

thomas

Antagligen går det att öva bort men det vore nog inte särskilt klokt!
Nu ska vi se om jag klarar av det här resonemanget utan att börja bläddra i böckerna om riskperception, det är ju meningen att jag ska kunna sånt här...
En av anledningarna till att du tycker att det är läskigt att bada efter båten är att du uppfattar konsekvensen av om det går snett som stor. Vi uppfattar risker som mycket större om konsekvensen är stor även om sannolikheten för att något ska hända är mycket liten.

 

[hassex]

Att sitta fastspänd i en kajak under vatten uppochner är något dom flesta människor finner mer eller mindre stressande

Hur man tycker det känns är också extremt individuellt. Några få "vattendjur" verkar knappt påverkas alls.

Sedan är det en extrem skillnad på en skarp roll och en övnings roll. Att studsa uppochner för forsen är klart stressande.

Ett bra sätt att få till en bra skarp roll är att paddla fors. Utmanar man sig själv kommer man garanterat att gå runt (flera gånger).

http://www.youtube.com/watch?v=o0Dkl1E8zz0

För en rutinerad forspaddlare är rollen mer som vilket paddeldrag som helst

http://www.youtube.com/watch?v=Qan5uQpKjLw

Att övningsrolla en varm sommardag eller i en pool kan vara rätt soft. Men visst höjs pulsen när det blir skarpare läge

Jag som lärt mig att rolla på äldre dar måste helt klart öva för att underhålla rollen. För dom som lärt sig rolla som barn är det mer som att cyckla

Hans Friedel

 

[manlan]

Visst är det psykologi det handlar om, och jag köper helt och fullt att man får puls av en roll i skarpt läge - när den utförs som en räddningsteknik alltså, det har jag som jag skrev inledningsvis erfarit själv. Men, när jag övar under kontrollerade former - visserligen i kallt/mörkt vatten så här års, så höjs pulsen även fast jag är 100% säker på att lyckas. Eller är det så att det faktiskt inte är 100 utan bara 99? Att det är där skon klämmer? Även en varm sommardag i en lugn vik blir det pulshöjning, även fast konsekvenserna av ett misslyckande inte betyder ett smack. Psykologi...

/Måns

 

[Kal-P-Dal]

Vi uppfattar risker som mycket större om konsekvensen är stor även om sannolikheten för att något ska hända är mycket liten.

Jag förstår hur du menar men i likhet med manlan så uppfattar jag förnuftsmässigt risken som orimligt liten i förhållande till en mental blockering eller pulshöjning. Det finns inget logiskt skäl för pulshöjning eller obehagskänsla för att rolla i en lugn vik en sommardag. Inte ens om man bara är 80% säker på rollen.
Eller bada från min kajak i lugnt väder och varmt vatten. Jag skulle vilja flytta gränsen för obehag till någonstans strax före det finns verklig/logisk anledning till det. Det måste gå att öva bort.

thomas

 

[Kal-P-Dal]

Ett tankeexperiment?

Att hänga i en vågrät stång med armarna någon decimeter över marken och byta grepp med händerna kan man ju öva sig på tills man kan göra det avslappnat och säkert.

Om jag tänker mig att stången sedan flyttas och det är 25 meter till marken kommer min nervositet över konsekvenser att paja mycket av vad jag övat på. Jag kommer inte att hänga avslappnat utan förmodligen krampaktigt öda bort mina krafter. Handsvett kommer att försämra mitt grepp. Att byta grepp kommer jag inte våga. Mina förutsättningar försämras just pga mitt sämre mentala läge.

Är slutsatsen att det inte räcker med bara teknisk övning?
Att man måste flytta mentala gränser också?

thomas

 

[Teknikern]

Jag, som är gammal dykarräv kan direkt svara: ja det hänger på gränssättandet. Tänk dig att hänga på dig 50 kilo utrustning, kliva ner i ett vatten du inte ser nåt i, du vet inte vad du hittar därnere men du vet vad du letar efter. Det tar ett bra atg att flytta den gränsen så man blir hemtam med mörker och nollsikt men när man kommit till ett stadie i utvecklingen så är det lika hemtamt som uppe på land, man är i sin egen lilla värld och ser och upplever fast man ibland inte ser ett skit med ögonen, man ser liksom mentalt istället.


När jag är ute och paddlar så fridyker jag en del och snorklar och utforskar okända vatten, jag dyker även annars för nöjes skull och är i 99% av fallen ensam men är inte ett dugg orolig för att nåt ska hända då jag har kunskap, bra utrustning och aldrig tar några som helst risker. Hobien går ju dessutom hur bra som helst att lasta dykriggen på när jag vill dyka dit inga vägar finns.

 

[Jonas P]

Jag förstår hur du menar men i likhet med manlan så uppfattar jag förnuftsmässigt risken som orimligt liten i förhållande till en mental blockering eller pulshöjning. Det finns inget logiskt skäl för pulshöjning eller obehagskänsla för att rolla i en lugn vik en sommardag. Inte ens om man bara är 80% säker på rollen.
Eller bada från min kajak i lugnt väder och varmt vatten. Jag skulle vilja flytta gränsen för obehag till någonstans strax före det finns verklig/logisk anledning till det. Det måste gå att öva bort.

thomas

Ja visst. Risken är jätteliten. Men OM något går helt galet skulle det kunna få ödestigra konsekvenser eller hur?
Sen handlar det precis som Teknikern skriver så klart om att över tid vänja sig vid risken tills man inte längre ser den som en risk.
Jag vet att jag hårddrar och teoretiserar lite väl mycket nu, men ändå...

 

[snowhound]

Antagligen går det att öva bort men det vore nog inte särskilt klokt!
Nu ska vi se om jag klarar av det här resonemanget utan att börja bläddra i böckerna om riskperception, det är ju meningen att jag ska kunna sånt här...
En av anledningarna till att du tycker att det är läskigt att bada efter båten är att du uppfattar konsekvensen av om det går snett som stor. Vi uppfattar risker som mycket större om konsekvensen är stor även om sannolikheten för att något ska hända är mycket liten.

När du har paddlat färdigt och gjort dina övningsrollar, avsluta alltsammans med en wet exit så att även det blir "normalt" så kanske känslan av stress försvinner?