Löpning - om att komma igång

[flindra]

Jag tänkte dela med mig av denna lilla historia, kanske kan jag motivera någon att också börja springa.


"Jag hatar att springa. Jag har alltid hatat att springa!" brukar jag säga. Fast egentligen är det inte helt sant. Min löparkarriär var kort men intensiv. När jag var 7 år sprang jag Lilla Lidingöloppet, och det var jättekul! När jag var 8 år sprang jag också Lilla Lidingöloppet. Fast den här gången åt jag i smyg ett äpple precis före start, jag var väl hungrig eller nåt antar jag. Jag fick grym håll under hela loppet! Jag minns att det var en enda plåga... Sedan dess har jag avskytt att springa. Ja kortare sträckor går väl bra, fort ska det gå och fort ska det ta slut.

Jag minns vad min danslärare sa till mig på ett enskilt samtal, det var när jag gick en terminslång danskurs på folkhögskola. Vi pratade om träning, och hon sa: "Det bästa är att springa." Jag sa naturligtvis genast att "men jag hatar att springa" och då berättade hon om hur det gick till när hon slutade hata löpning. Jag tog till mig vad hon berättade, men jag kunde väl inte riktigt känna att det kanske gällde mig...

En serie av saker som hänt på sista tiden, där de onda knäna på min första fjällvandring är starkt bidragande orsak, har gjort att jag tog mod till mig och beställde ett par löparskor på internet. Jag vet, helknäppt att köpa skor på nätet, men vad gör man? Bara tanken på att gå runt i sportbutikerna i timtal och leta gjorde mig helt matt. Jag beställde ett par nersatta Asics med nån extra gel-tjohej. Det lät bra tyckte jag, och köpte. Var ganska orolig om de skulle passa, men det behövde jag inte vara. De är perfekta!

Så ikväll tog jag tjuren vid hornen. Min man, som är en inbiten marathonlöpare och tvåfaldig Iron Man, förmanade mig flera gånger att jag inte skulle springa för långt så att jag blev less. "Max en meter, kanske två!" Helt rätt form av peppning, om målet är att springa en meter så kan det ju liksom bara bli jättebra!

Jag började med att gå lite försiktigt. Men det är ju helt omöjligt att gå i de där skorna. De liksom pushar en, går inte att låta bli att springa. "Okej" tänkte jag, och började jogga väldigt väldigt sakta.

Första hundra meterna höll jag på att få ett hysteriskt skrattanfall för att jag kände mig så patetisk. Jag, springa?! Men sen koncentrerade jag mig på musiken i min Mp3-spelare (folkmusik naturligtvis), och på nåt sätt lyckades jag förlika mig med tanken på att jag också kan springa.

"Jag ska börja gå snart, när jag blir trött och andfådd ska jag gå. Och jag ska springa jättekort!" tänkte jag först. Men sen kändes det inte så himla farligt. Joggade ju så sakta, blev knappt andfådd. Hur det nu var så sprang jag mycket längre än jag hade tänkt, det blev säkert en hel kilometer! Sen började vadmusklerna tycka att det blev lite ansträngande, så då nöjde jag mig.

Så fort jag kom innanför dörren kände jag en sprudlande lycka! Min första roliga joggingrunda sedan jag var sju år gammal!


Mitt mål är att springa till jobbet. Det är fem kilometer dit. Jag har tänkt börja med att springa till spårvagnen och ta den till jobbet. För varje gång kan jag ju springa en hållplats längre. Det känns viktigt att inte bli less på att springa, att inte bli för trött och att det inte ska bli en plåga. Det här ska bara vara roligt!

 

[marga]

Å, vad jag känner igen mig!!!

Tränade orientering under mellanstadiet, det var kul ända tills jag skulle börja tävla. Åt för mycket innan ett lopp och mådde så illa så att jag aldrig sprang mer, tyvärr.

Ända tills i våras när jag gick med på att köra Vårruset m några kompisar, vi skulle ju ändå bara gå...
Tränade lite innan med hjälp av klocka, en minut springa tre gå, två springa två gå etc, man vill ju inte vara helt slut efter fem km. Och det funkade, jag kan springa fem kilometer nu, och jag trot inte ens att jag ska dö
Nu funderar jag på att köra tjej-klassikern, och jag ser fram emot det!

 

[flindra]

Så inspirerande!

Jag försökte faktiskt med den metoden en gång, men det höll bara i sig i tre veckor... Jag har tänkt prova en lite mera okonventionell approach denna gången. Börja springa så långt jag kan och sedan öka på sträckan. När jag har lite mera självförtroende och kan öka farten tror jag nog att intervallträning kan passa.

Det känns som att det är ganska många psykologiska hinder ivägen mellan mig och löpning.

Vad intressant att du också ätit för mycket innan ett lopp och varit med om precis samma sak! Kanske är det fler som känner igen sig?

Tjejklassikern kanske skulle vara något... Eller i alla fall Vår Ruset nästa år.

 

[Staffan Andersson]

En sommar för länge sedan bodde jag i en liten håla där jag inte kände någon. För att ha nåt att göra och för att komma i form bestämde jag mig för att börja springa. Jag gjorde såhär: jag sprang så långt jag orkade bort från lägenheten och ut ur samhället, när jag verkligen inte orkade springa mer vände jag och gick hem. Efter någon vecka blev det dock ohållbart eftersom jag orkade springa så långt innan jag blev trött att det tog så jä*la lång tid att gå tillbaka

 

[flindra]

Jag gjorde det! Efter en seeeg förkylning som pågått i tre veckor ansåg jag mig frisk nog att testa att springa till jobbet. Bäst att passa på innan jag flyttar, för sedan kommer jag ha närmare än 5km dit. Jag sprang halva vägen, men sen blev jag så trött att jag gick resten av biten. Känns som en stor grejj bara att komma iväg överhuvudtaget! Jag, löparhataren, har lyckats ta mig utomhus, med joggingskorna på!

Hej hopp,
//Frida

 

[amichel]

komma igån med träning

Hej,

Vill ge också mitt tips med att komma igång att springa. Jag har i många år försökt att komma ingång men stupat på att jag sätter upp för mål som jag inte uppnår och därför lägger av.

Men förra året bestämde jag mig för att att ha ett enda mål: att varje träningspass vara ute i 45 minuter och att vara nöjd när jag kommer in oavsett om jag går 45 minuter eller om jag springer 45 minuter eller blnadar - och det har funkat jättebra ! När jag startade min träning började jag med att springa 5 minuter, gå 5 minuter tills jag varit ute 45 minuter. När jag fick upp konditionen sprang jag 10 minuter gick 5 minuter osv. När även det kändes bra sprang jag ca 20 minuter gick 5 minuter sprang 10 minuter och avslutade med gång. Nu orkar jag springa 45 minuter i bra temo men det händer fortfarande att jag inte känner för att springa och då tar jag mina gångstavar och går 45 minuter.

Det som jag har lärt mig är att sätta upp ett mål som gör att jag är nöjd med varje träningspass oavsett hur mycket jag har sprungit.

Hälsningar

Anna

 

[Anna L]

Det är svårt att komma igång...
Mitt bästa tips är, ta med en kompis. Sätt upp ett mål på hur lång tid ni ska hålla igång tex 40 min. Hur långt man kommer är inte så viktigt bara man håller igång hela tiden. Börja med en dag i veckan och öka sedan till fler dagar och km, vartefter ni orkar mer och har tid. Anmäler er till ett motionslopp kan vara ett bra mål i träningen. Men träningskompisen är den bästa motivationen och peppning man kan få, det har funkat för mig. Springer nu regelbundet med min kompis varje vecka sedan i höstas.

 

[thomalin]

Kul historia

Tjejklassikern kanske skulle vara något... Eller i alla fall Vår Ruset nästa år.

Hur gick det? Blev eller blir det någon klassiker?

Thomas