Ah, ljuva sko-nostalgi! För tio år sen (ungefär) läste folk "Born to Run" och alla pratade om zero drop, barfotaskor, naturligt löpsteg och framfotslandningar. Sen svängde pendeln. Kanske började trendbrottet med att Vibram fick på pälsen för att de hittat på diverse hälsoeffekter med sina tå-skor (även om mina fivefingers förmodligen hade en påtaglig hälsoeffekt för min sambo; hon skrattade hjärtligt varje gång jag hade på mig dem på gymmet...).
Nåväl. Enligt en triathlon-utövande kollega är det idag "karbonskor" som gäller (en term som får både språkvetare och ingenjörer att gråta). Såvitt jag förstås går det i princip ut på att man spänner fast en fjäder under foten, vilket konstigt nog är både effektivt och tillåtet. Elementär mekanik föreskriver att en fjäder också behöver en dämpare, alltså har skorna även tjocka sulor av skum. Jag gissar att det är "karbonskorna" som smittat vanliga löparskor med sitt extremt chunky utseende.
Rådet till TS blir kanske att titta på "tävlingsskor" hos någon av de vanliga försäljarna. Såvitt jag kan se finns det fortfarande en och annan klassisk "speed-sko" kvar i sortimentet (dvs lätta skor med tunna sulor och lågt drop). Dessutom finns det förmodligen en nischmarknad kvar för "barfotaskor", om det funkar. Det kan också vara värt att provspringa några av de klunsigare modellerna, i vissa fall sitter "dad sneaker"-utseendet mest på utsidan. Beträffande det estetiska, well... där är det nog bara att bita i den sura skon.! Förslagsvis kompletterar man skorna med urtvättad tshirt och dubbla snorsträngar, så blir effekten lite mindre.
. För det priset kan jag halvacceptera marshmallows-sula. Det funkar faktiskt över förväntan men vill ha bättre. Pass i terräng körs i ett par gamla slitna träääjlskor som luktar fransk ost.
