Har haft förmånen att några gånger få gästa de som lever i samklang med naturen, eller i varje fall mest från den. Gemensamt var en önska efter att komma till civilisationen p g a tandvärk, barnadödlighet bl a. Bara det rätt intressant.
De här människorna lever i tropisk skogsöverflöd, fiske, småvilt rikedom på bär och frukt. Men delar terrängen med giftiga ormar och ett och annat djur som oxså lever på överflödet, det stora problemen för dem är insekter, bakterier, virus och vad de sprider och biter.
De har 10 000 års kunskaper samlade i gruppen och lever ett lärande liv hela livet.
Att som solist komma från stan och fixa det här själv på första försöket visar som ego ser det att tankeverkstaden har inte fungerat riktigt.
Vita solister som läst på och vågat pröva måste oxså inse att kroppen säger stopp en dag, det finns massvis med exempel på individer som lyckats10-20 år, oftast relativt sent i livet, när de grundat kapital och erfarenheter men även dessa välmotiverade själar bruka ge upp så småningom. Även dessa brukar behöva kulor och krut samt lite mjöl, socker och salt samt nya krokar och lina från civilisationen. Alternativet att stanna efter det kroppen börjar knörra är att ingen gräver ner en.
Tidigare har skrivits att vintern är problematisk men grejen är att ha något att leva av när snön inte bär och allt blir fuktigt men det finns inga grejor att gräva upp och inga djur att fånga. Döden på den magra vårvintern är inget romantiskt. Därav samlarsammhällena och eller djurhållning, livets andra piskor.
Så vart man än vänder sig finns det piskor. Romantiska drömmar är bra och hör ungdomen till.
