Ibland känns det som viss lättviktstalibaner helt glömt bort anledningen till varför vi är ute i naturen. För de flesta av oss är det väl ändå att njuta? Och vad mycket lättare det är att njuta när magen är full, kaffekannan puttrar och whiskyn är upphälld.
Självklart går det att överleva på ett minimum ett par veckor men kommer man njuta när man är konstant hungrig, hjärnan går på tomgång, kroppen är frusen och man är osams med vandringskamraten?
Självklart går det att överleva på ett minimum ett par veckor men kommer man njuta när man är konstant hungrig, hjärnan går på tomgång, kroppen är frusen och man är osams med vandringskamraten?