Det enda jag har att bidra med är en myling, det vill säga spöket av ett spädbarn som mördats av sin mor vid födseln, och aldrig döpts. Var ute i skogen hemmavid i kvällningen för sådär knappt tio år sedan och råkade hamna på en stig som ledde genom en liten ödeby. Nåja, ett par tre torp kan man åtminstone upptäcka grunderna av ännu, men mycket mer är det inte kvar förutom de gamla förvridna äppelträden som ännu inte dukat under för åldern. Jag är på hemväg och kan vägen någorlunda sen tidigare besök, så jag bekymrar mig inte särskilt över att det nu började bli riktigt mörkt när jag passerar förbi gläntan med det första torpet. Detta var sent på hösten, så löven hade fallit. Det kan bara anas som en upphöjning borta i skogskanten. Skogen sluter sig om mig när jag åter går in bland träden, och jag närmar mig det mest välbevarade torpstället. Det är såpass färskt att man i dagsljus kan se den murade trappan, och den sönderslagna järnspisen inne vid den nedrasade murstocken. Jag trampar vidare förbi platsen. Plötsligt hör jag högt och tydligt ett spädbarnsskrik från vänster. Jag tvärstannar, och lyssnar osäkert - hörde jag verkligen rätt? Och visst gjorde jag det. Ännu ett gällt barnaskrik ljuder från den mörka skogen, det är som om ett litet barn som gråter efter bröstet. Jag vet sedan tidigare att i den riktningen ligger både den igenfyllda brunnen och den raserade jordkällaren som hört till torpet. Ytterligare ett par klagande barnaskrik hörs när jag står helt still och pulsen bultar i kroppen. Vafan är det frågan om? Jag tror förstås inte på spöken, men det där lät jävlar i mig precis som ett spädbarn? Men jag är ju minst kilometern från närmaste farbara väg, och den är förbommad ännu längre bort. Inte troligt att det är någon försigkommen moder som ger sig ut såhär mitt i skogen, så här sent på kvällen? Jag lyssnar spänt men nu är det tyst, och stirrar ut i dunklet så ögonen värker. Men det helt dödstyst. Jag har nu tappat all lust för kvällspromenaden och vandringen fram till stora vägen går i snabb takt och utan tillbakablickar. Håret stod upp i nacken hela vägen, kan jag säga.
Såhär efteråt är mitt fågelskådarjag nästan helt säker på att det var en kattuggla som hade ett synnerligen avvikande läte. Jag har sedan dess hört kattugglor som låtit väldigt gälla och hesa, men aldrig någon som kommit i närheten av barnaskriken den där höstkvällen. Och kattugglor brukar normalt inte väsnas så dags på året...
Såhär efteråt är mitt fågelskådarjag nästan helt säker på att det var en kattuggla som hade ett synnerligen avvikande läte. Jag har sedan dess hört kattugglor som låtit väldigt gälla och hesa, men aldrig någon som kommit i närheten av barnaskriken den där höstkvällen. Och kattugglor brukar normalt inte väsnas så dags på året...