Skrev för ett par år sedan en artikel till SSSKs medlemstidning "Isbiten"om hur jag konstruerat egna pikar. Kanske kan ge lite idéer:
---------
Långfärdsskridskoåkning är till stor
del hur man använder det man har,
mer än vilken utrustningsdetalj eller
modell som gäller. Att åka med och
bakom erfarna och kluriga åkare ger
impulser till förbättringar av åkteknik,
isbedömning, klädsel, gruppåkning,
hela spektrat av det Arne Olan kallar
”icemanship”.
Min förhoppning är att isbedömningskonsten
fortsätter att utvecklas
och spridas. Skaffa en guru eller flera
och lär från dem. Det är inte nödvändigt
att börja med att utveckla egna
pikar.
Jag vill snabbare och säkrare kunna
göra bärighetsbedömningar i farten
under mina turer. Ögonen ger massor
av fortlöpande information. Bland annat
försöker jag tänka på och bedöma
ytstruktur, skridskospår, isläggningsgenerationer,
råkar, vindbrunnar,
strömställen.
Isens resonansljud kan ofta vara
lättare att uppfatta från en annan åkare
som är ett tjugotal meter vid sidan om
eller framför. En tunnare is sviktar och
det kan man ibland känna i knäna och
kroppen som första tecknet på sämre
bärighet.
Isens egenskaper kan provoceras
genom att åkaren gungar till. Detta ger
vågbildning i isen och i vattnet och är en
bra metod att se släppråkar eller höra
tunnare resonansljud några tiotal meter
längre bort.
Hängmattebildning kan lättare ses
från bakomvarande åkare. Många
gånger är det lämpligt att ha ett par
tiotal meters lucka mellan ledaren och
åkare nummer två för att få bättre isbedömning
och hinna stanna gruppen för
att undvika massplurr.
Ledaren har vanligen bättre vaksamhet
än de flesta av gruppdeltagarna och
detta kan vara en förklaring till att plurr
är vanliga i privatgrupper. Det kan vara
klokt att ha en bärighetsansvarig i privatgrupper
som har uppdraget att vara
extra receptiv.
En ispik ska vara ändamålsenlig och
utan att trötta hand och arm fungera för
isbedömning hela dagar och säsong efter
säsong.
Balansen mellan pikhuvud, handtag
och skaft, styvheten i skaftet och
att hjälpstaven hjälper till att ge paketet
tyngd bidrar till funktionen. Pikhuvudet
ska vara koniskt så att det inte kilas
fast i isen vilket skulle kunna böja eller
knäcka skaftet om åkaren fortsätter
framåt eller faller. Sådana påfrestningar
kan uppkomma även för hjälpstaven
vid till exempel överis. Handtaget/
handtagen får gärna ha en horisontell
platta nedåt så att man inte behöver
hålla handen så hårt knuten vid pikning
och stakning.
Pikning i farten
Vikten i pik, hjälpstav och arm samverkar,
och ännu mindre påkännande
för arm och hand blir det om man utnyttjar
åkningens framåtrörelseenergi,
genom att pika snett framför sig med
överarmen mot sidan i en tacklingsliknande
rörelse. Detta fungerar bäst
med böjda knän och ett pikhandtag
som sitter på typ ”slalomstavshöjd”.
Tekniken att pika i farten har jag
plockat upp från ”isprofessorn” Lasse
Almkvist och hans fälpik.
På min egenkonstruerade pik har
jag två handtag där det undre ger bra
balans på paketet pik med istoppad
hjälpstav vid pikning medan det högre
handtaget ger samma längd som hjälpstaven
vid stakning. I övre ändan på
hjälpstaven en skruv med kvarttumsgänga
så att hjälpstaven kan användas
som kamerastativ
Piken har en flytkropp av rörisolering
som också fungerar bra för att
minska avkylningen från röret under
skridskoåkning med piken i viloläge
Min pik är ett pågående utvecklingsprojekt.
--------
Bildtexter:
1. Pikhuvud konstruerat av massiv 20 mm aluminiumfyrkantstång. I spetsen ett längsgående
hål där jag limmat i ett hårdmetallstift ø3mm. Den cylindriska ändan som är
fastlimmad i pikskaftröret åstadkoms med en hålsåg från Clas Ohlson art nr 30-8739.
2. Överst Erik Hörnkvists pikhuvud monterad på spetsen av en kommersiell pikstav,
som i sin tur är monterat i ett rakt aluminiumrör. Under Thures pikhuvud.
3. Överst Eriks hjälpstav med piken under. Plats 3 Thures pik med hjälpstaven underst.
4. Överst kompass och de två handtagen överst på Thures pik med handtag och
kulled på hjälpstaven under.
på armen. På flytkroppens övre del sitter
ett kompasshus ditplacerat inuti en
avskuren och krympt (med värmepistol)
50 cl petflaska. Hela piken fungerar
som kurslinjal. Kompassen har
tålt pikning och transporter under fem
säsonger.
Thure Björck
(lägger in bilderna strax)
