Jag planerade ta Sydtoppen nu under sommaren, solo, och åkte dit 5/6. Detta var utanför turistsäsongen och det fanns aspekter som jag inte var medveten om, som jag vill dela med mig här. Jag gjorde en sökning på utsidans forum efter Sydtoppen men lyckades ej finna info om off-season-bestigningar, kanske kan detta här hjälpa andra. Något rörigt - detta är mitt första expeditionsinlägg, bär med mig
Bussen från Kiruna till Nikkaluokta går inte under lågsäsong. Man kan ta en taxi (City Taxi Kiruna har lägsta pris), man förbeställer och betalar beroende på hur många man är. På ditvägen delades taxi med 3 pers som skulle mot Abisko-hållet och 2 killar som också skulle till Nikka, jag betalade 200:-, på tillbakavägen var jag själv och det gick på 500:-.
Vägen mellan Nikkaluokta och fjällstationen var rätt trevlig, det var varmt, inte supermycket mygg, och ganska bekvämt att gå. Snön låg kvar på vissa ställen. Jag tror jag hade kunnat ta vägen med mountainbike eller en lätt grusbus-mc, dock ej efter mycket regn. Värt att tänka på är att både campingen i Nikka och själva fjällstationen är stängda när det inte är säsong. Som tur är så fanns det lite folk i stugorna i Nikka, så jag kunde lämna lite grejer där, samt fylla på vatten. Annars finns det ingenting.
Hade tur på fjällstationen också - lite personal kom över precis när jag var på väg därifrån. Jag kunde köpa ledkartan, och fick tips om att det fortfarande låg en massa snö från 1400 meter och upp, så de rekommenderade väl inte att man skulle gå till tops, och uppmanade mig att vända tillbaka när jag skulle "tröttna på att pulsa i snön".
Jag tog Västerleden ändå. Grabbarna som jag delade taxin med kom inte upp, träffade även andra vandrare som fick vända. Ett ungt och rätt atletiskt par berättade att de stack från fjällstationen 8 på morgonen, och kom ungefär halvvägs innan de tvingades vända då det inte gick att gå vidare. De skulle hinna till fjällstationen till kanske 23 på kvällen.
Allt detta psykade ut mig lite. Jag fortsatte gå vidare mot toppen istället för att slå läger vid fjällstationen som planerat, och kånkade upp min 100-liters rygga till Kitteldalen istället. Tänkte att det var klokast att slå läger så nära toppen som möjligt, eftersom jag inte längre visste hur sista biten skulle gå. I Kitteldalen sov jag i några timmar, väcktes av ett gäng tjeckier, som också skulle upp men la ner projektet efter att ha sett snön.
Jag lämnade tältet i Kitteldalen och gav berget ett försök. Det gick bra trots en massa snö, och efter att ha kämpat mig igenom allt så nådde jag toppen! Inga andra spår där, misstänker att jag var först för våren där uppe. Det fysiska var jobbigt men hanterbart, jag (ej superkondis, men väldigt stark samt galen och envis) grejade det hela på 12 timmar (fjällstation -Sydtoppen t/r), men det psykiska var det svåra. Lavinrisken var hög efter flera soliga dagar, Kaffedalen var helt snötäckt och en flod rann under snön, spår av flera stora stenras fanns längs med leden, och inga andra spår fanns. Toppen var extra svår eftersom man inte såg var bergskammen slutade och endast snökammen fortsatte, livsfarligt. Jag var glad att jag lyckades köpa en karta då leden var snötäckt en stor del av vägen uppe på berget och man fick gå på kompassriktning.
Hade tur med vädret och valde att ta av mig till underställs-kallingar när jag inte pulsade i snön, för att hylla Charles Rabot. Linne nästan hela vägen, toppen var lite kallare så underställströjan åkte fram. Allt annat blev oanvänt. Efter att jag kom ner så kom det ett svårt åskoväder som fortsatte i tre dagar. Guld värt: Exped Trekking stavar med snötrugor, solpanel för att ladda smartphone (batterikraften försvinner lika fort som en efterlängtad avlöning), annars ingen specialutrustning. Använde inga stegjärn då det ej fanns is - endast snö.
Måste säga att Sydtoppen var fetaste stället att sjunga "Du Gamla, Du Fria" på, runt 12:00 på Nationaldagen 2013.
Slutsatsen av det hela: rekommendationer från fjällstationspersonal är bra, men skall tas med en nypa salt (man får dock vara medveten om riskerna). Och just det: bara för att folk säger att något är omöjligt så ska man inte låta det hindra en från att göra det....
Bussen från Kiruna till Nikkaluokta går inte under lågsäsong. Man kan ta en taxi (City Taxi Kiruna har lägsta pris), man förbeställer och betalar beroende på hur många man är. På ditvägen delades taxi med 3 pers som skulle mot Abisko-hållet och 2 killar som också skulle till Nikka, jag betalade 200:-, på tillbakavägen var jag själv och det gick på 500:-.
Vägen mellan Nikkaluokta och fjällstationen var rätt trevlig, det var varmt, inte supermycket mygg, och ganska bekvämt att gå. Snön låg kvar på vissa ställen. Jag tror jag hade kunnat ta vägen med mountainbike eller en lätt grusbus-mc, dock ej efter mycket regn. Värt att tänka på är att både campingen i Nikka och själva fjällstationen är stängda när det inte är säsong. Som tur är så fanns det lite folk i stugorna i Nikka, så jag kunde lämna lite grejer där, samt fylla på vatten. Annars finns det ingenting.
Hade tur på fjällstationen också - lite personal kom över precis när jag var på väg därifrån. Jag kunde köpa ledkartan, och fick tips om att det fortfarande låg en massa snö från 1400 meter och upp, så de rekommenderade väl inte att man skulle gå till tops, och uppmanade mig att vända tillbaka när jag skulle "tröttna på att pulsa i snön".
Jag tog Västerleden ändå. Grabbarna som jag delade taxin med kom inte upp, träffade även andra vandrare som fick vända. Ett ungt och rätt atletiskt par berättade att de stack från fjällstationen 8 på morgonen, och kom ungefär halvvägs innan de tvingades vända då det inte gick att gå vidare. De skulle hinna till fjällstationen till kanske 23 på kvällen.
Allt detta psykade ut mig lite. Jag fortsatte gå vidare mot toppen istället för att slå läger vid fjällstationen som planerat, och kånkade upp min 100-liters rygga till Kitteldalen istället. Tänkte att det var klokast att slå läger så nära toppen som möjligt, eftersom jag inte längre visste hur sista biten skulle gå. I Kitteldalen sov jag i några timmar, väcktes av ett gäng tjeckier, som också skulle upp men la ner projektet efter att ha sett snön.
Jag lämnade tältet i Kitteldalen och gav berget ett försök. Det gick bra trots en massa snö, och efter att ha kämpat mig igenom allt så nådde jag toppen! Inga andra spår där, misstänker att jag var först för våren där uppe. Det fysiska var jobbigt men hanterbart, jag (ej superkondis, men väldigt stark samt galen och envis) grejade det hela på 12 timmar (fjällstation -Sydtoppen t/r), men det psykiska var det svåra. Lavinrisken var hög efter flera soliga dagar, Kaffedalen var helt snötäckt och en flod rann under snön, spår av flera stora stenras fanns längs med leden, och inga andra spår fanns. Toppen var extra svår eftersom man inte såg var bergskammen slutade och endast snökammen fortsatte, livsfarligt. Jag var glad att jag lyckades köpa en karta då leden var snötäckt en stor del av vägen uppe på berget och man fick gå på kompassriktning.
Hade tur med vädret och valde att ta av mig till underställs-kallingar när jag inte pulsade i snön, för att hylla Charles Rabot. Linne nästan hela vägen, toppen var lite kallare så underställströjan åkte fram. Allt annat blev oanvänt. Efter att jag kom ner så kom det ett svårt åskoväder som fortsatte i tre dagar. Guld värt: Exped Trekking stavar med snötrugor, solpanel för att ladda smartphone (batterikraften försvinner lika fort som en efterlängtad avlöning), annars ingen specialutrustning. Använde inga stegjärn då det ej fanns is - endast snö.
Måste säga att Sydtoppen var fetaste stället att sjunga "Du Gamla, Du Fria" på, runt 12:00 på Nationaldagen 2013.
Slutsatsen av det hela: rekommendationer från fjällstationspersonal är bra, men skall tas med en nypa salt (man får dock vara medveten om riskerna). Och just det: bara för att folk säger att något är omöjligt så ska man inte låta det hindra en från att göra det....