Kan man lära sig uppskatta vandra ensam?

[stenblock]

Är det någon här på forumet som gått från att föredra att vandra i sällskap till att uppskatta även att vandra ensamma?

Hur upplevde ni ensamheten på fjället innan ni vant er uppskatta den och hur förändrades den uppfattningen?

 

[avslutmedlemskap0904]

Led

Är det någon här på forumet som gått från att föredra att vandra i sällskap till att uppskatta även att vandra ensamma?

Hur upplevde ni ensamheten på fjället innan ni vant er uppskatta den och hur förändrades den uppfattningen?

Börja gå på led ensam. Blev lite motsägelsefullt, ler. Du möter folk ibland för att sedan gå orösat om vi nu är fjällvandring det handlar om.

 

[ludvig_svensk]

Jag är inte supererfaren som solovandrare, men har gått 2-3 veckor själv. Jag tror det krävs en speciell typ av människa och rätt förutsättningar för att det ska uppskattas. Första gången jag var solo så tyckte jag att det var jätteskönt. Jag levde då ett mycket intensivt liv och var nära utbrändhet, och att få slippa människor och fokusera på mina egna behov var då precis vad jag behövde.
Vid senare tillfällen har jag mått bättre och träffat mindre människor i min vardag, vilket har gjort att jag haft mer energi till förfogande och min längtan efter andra människor har varit större. Jag har då saknat att inte ha andra människor att dela min upplevelse med. Jag har såklart även njutit av det bekymmersfria med att vara själv, men den glädjen har alltid sotats av ensamheten.

Hur det är att solovandra på led eller i befolkade onråden vet jag inte, men jag kan tänka mig att det underlättar att få träffa någon människa per dag och åtminstone få ögonkontakt och några korta ord.

 

[stenblock]

Har sen barnsben älskat fjällmiljön var där med familjen och vandrade. Sista 12 åren ha jag återupptäckt fjällen i sällskap med min sambo. Men sen i våras är jag singel.

Fjällvärlden ovanför trädgränsen är vacker lockande storslagen men också nåt element av läskighet i sin karghet. Jag gillade att uppleva den med nån jag tyckte om. "Delad glädje är dubbel.."osv. Men har ingen bekant med det intresset, samt är för fobisk för att efterfråga sk vandringskompisar bland främlingar på internet

Vandringen är inget problem tänker jag, då arbetar kroppen och naturen är vacker. Det är mer när man slår läger. Brukar gå max 5-6 timmar aktiv gåtid per dag så det blir ju tid över vid kvällarna!

Kommer vara vackert såklart, och en glädje att få äta och dricka och vila sig. Men sen då 4 timmar återstår innan sovdags. Fritt spelrum för oro tomhetskänslor och dåliga minnen tänker jag! Om man går så man inte träffar en människa eller säger ett ord till nån på dagar. Blir det inte stök i känslor och tankar?

Märk väl att jag gillar att vara själv i naturen och gärna är ute på dagsvandringar på ett par 3-4 timmar i närliggande skogar. Har inga problem att umgås m mig själv i hemmet och dega bort en kväll. Men det är väl pga telefon, internet och vetskapen om att folk finns i den fysiska närheten om jag behöver dom

Man kanske skulle testa nån enstaka tältnatt i närnaturen för att "pröva på" hur det känns?

Kanske skulle en bok kunna lindra ev noja?

Jag blir mer och mer nyfiken att pröva. 2019 hoppa jag det sker!

 

[Hattmakaren]

Går man ensam väger packningen mindre - lättare och mindre tält eller mindre mat att släpa på. Man behöver inte heller ta hänsyn eller tagen hänsyn till. Hur fort man går etc. behöver inte förhandlas.

I sommar tänker jag kanske ta en tur i Sarek ensam. Eller så får det bli trepassleden.

Glädjen i fjällen är inte alltid delad, vilket kan kasta en skugga över upplevelsen.

 

[shiloh]

Går man ensam väger packningen mindre - lättare och mindre tält eller mindre mat att släpa på. Man behöver inte heller ta hänsyn eller tagen hänsyn till. Hur fort man går etc. behöver inte förhandlas.

I sommar tänker jag kanske ta en tur i Sarek ensam. Eller så får det bli trepassleden.

Glädjen i fjällen är inte alltid delad, vilket kan kasta en skugga över upplevelsen.

Även jag älskar att solovandra. Eller, det är inte helt sant då jag går med hund. Skulle dock avråda från trepassleden solo.

 

[kjpil]

Har sen barnsben älskat fjällmiljön var där med familjen och vandrade. Sista 12 åren ha jag återupptäckt fjällen i sällskap med min sambo. Men sen i våras är jag singel.

Fjällvärlden ovanför trädgränsen är vacker lockande storslagen men också nåt element av läskighet i sin karghet. Jag gillade att uppleva den med nån jag tyckte om. "Delad glädje är dubbel.."osv. Men har ingen bekant med det intresset, samt är för fobisk för att efterfråga sk vandringskompisar bland främlingar på internet

Vandringen är inget problem tänker jag, då arbetar kroppen och naturen är vacker. Det är mer när man slår läger. Brukar gå max 5-6 timmar aktiv gåtid per dag så det blir ju tid över vid kvällarna!

Kommer vara vackert såklart, och en glädje att få äta och dricka och vila sig. Men sen då 4 timmar återstår innan sovdags. Fritt spelrum för oro tomhetskänslor och dåliga minnen tänker jag! Om man går så man inte träffar en människa eller säger ett ord till nån på dagar. Blir det inte stök i känslor och tankar?

Märk väl att jag gillar att vara själv i naturen och gärna är ute på dagsvandringar på ett par 3-4 timmar i närliggande skogar. Har inga problem att umgås m mig själv i hemmet och dega bort en kväll. Men det är väl pga telefon, internet och vetskapen om att folk finns i den fysiska närheten om jag behöver dom

Man kanske skulle testa nån enstaka tältnatt i närnaturen för att "pröva på" hur det känns?

Kanske skulle en bok kunna lindra ev noja?

Jag blir mer och mer nyfiken att pröva. 2019 hoppa jag det sker!

Hej, bok låter bra. Bra förslag. Eller vandra längre per dag. Det är väl det en kan göra på fjället

 

[Calexico]

beror väl på om du gillar att va själv överlag i ditt vardagliga liv. gör man inte det så blir det knappast enklare på vandring, men kan va en nyttig övning att gå solo för stt möta sig själv och se vad man duger till på egen hand.

 

[z_bumbi]

Går man ensam väger packningen mindre - lättare och mindre tält eller mindre mat att släpa på.

Det beror på vem du går med.

 

[rottemark]

Det beror på vem du går med.

Exakt. Om man vanligtvis gått med någon som har samma behov som en själv, och delat lika på den gemensamma utrustningen, blir det ju tyngre packning när man börjar solovandra i och med att ett 1p-tält sällan halverar vikten jämfört med ett 2p-tält. Den enda gången det faktiskt skulle bli lägre vikt är väl om man tidigare vandrat med någon som inte tagit något av den gemensamma utrustningen, och man faktiskt skaffat ett lättare tält än vad man bar på då.

 

[tango]

Går man ensam väger packningen mindre - lättare och mindre tält eller mindre mat att släpa på. Man behöver inte heller ta hänsyn eller tagen hänsyn till. Hur fort man går etc. behöver inte förhandlas.

I sommar tänker jag kanske ta en tur i Sarek ensam. Eller så får det bli trepassleden.

Glädjen i fjällen är inte alltid delad, vilket kan kasta en skugga över upplevelsen.

Håller nog inte med dej om att packningen automatiskt blir lättare. Vissa saker vill jag ha med oavsett om man är en eller flera. T ex ett kök kan läga mat till 2-3 personer och då delar man ju på den vikten. Utan att diskutera gram så kan en endel i ett större tält bli mindre än ett eget mindre tält. Förbandslåda kan delas av flera.
Mat och kläder är väl däremot ganska proportionerligt mot antalet vandrare.

Generellt tycker jag också att prova solovandring hemmavid först och känn efter om du har anlag för det som ibland kallas "lappsjuka" eller inte. Gillar egentligen inte ordet som sådant men vet tyvärr inte vad jag ska kalla det annars.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lappsjuka

/Patrik

 

[DoktorGlas]

Jag har gått från att trivas med att vara själv till att bli aningen stressad av det. Alltså, jag gillar forfarande både att gå i skogen och cykla själv. Bor ensam och trivs med det, inga problem att göra saker i allmänhet på egen hand. Men rasterna, dötiden, det är det som har ändrats. Förr kunde jag sitta i en glänta eller backe med min tekopp och min macka, kisa mot solen och bara njuta och drömma, för det mesta alldeles för länge. Nu blir jag nojig. Äter fort och vill bara iväg igen. Möjligtvis beror det på att jag numera mest cyklar, kanske hamnar kroppen på en högre stressnivå på något sätt.

Det gör mig lite orolig för min planerade långtur på cykel i sommar (lång som i många dagar, inte nödvändigtvis så himla många mil, har inte den kapaciteten). Blir många timmar att slå ihjäl plus att man så klart orkar bättre om man tar ordenliga raster. Får väl utnyttja de stackars människor jag träffar efter vägen och förspilla lite tid på så sätt. Har rätt lätt att slå mig i slang med folk.Men den lösningen funkar ju inte så bra i mer öde områden som fjällen.