När jag är ute och vandrar har jag alltid med mig kameran, tidigare en klumpig analog sak från 60-talet men på sistone min smidiga digitala vän. Det är naturligtvis kul att kunna fånga vackra naturvyer. Samtidigt kan jag ibland känna att jakten på vackra foton tar övertaget, vilket stör lite av det "meditativa" med vandringen. Det blir svårt att njuta av naturen utan att ständigt fundera på hur jag ska fånga alla fina vyer på bild. Å andra sidan är det ju himla roligt att titta på bilderna när man kommit hem, och minnas platser och stämningar som man hade glömt.
Är det någon annan som tänker likadant? Och hur brukar ni göra, är ni motivjägare eller zen-vandrare som bara flyter med? Finns det en mellanväg?
Är det någon annan som tänker likadant? Och hur brukar ni göra, är ni motivjägare eller zen-vandrare som bara flyter med? Finns det en mellanväg?